"Om en tillräckligt intressant bil för mina behov kommer ut från fabriken i Trollhättan, lovar jag härmed att köpa den." Det skriver Anders Adolfsson.
Jag är uppväxt i baksätet på en Saab, allra först i en ärtgrön 99 GLs (den med dubbelförgasare), en isblå 900i med aluminimumfälgar och fönsterhissar och till sist två stycken 9000i.
För min pappa, det var ju han som bestämde vilken bil det skulle bli, fanns inget annat märke på den tiden.
Främst var det vinteregenskaperna han gillade, Saabarna var ju framhjulsdrivna - en viktig faktor innan ESP-systemen kom.
Men resten av paketet stämde också, en Saab var pålitlig, praktisk och betydligt roligare att köra än huvudkonkurrenten Volvo.
Och det var ändå ingen dyr skrytbil som Mercedes eller BMW.
Men när sedan GM tog över hände något, Saab blev allt mindre intressant, till och med de mest inbitna, exempelvis farsgubben, övergav märket.
Under mina snart tio år som motorskribent har jag inte en enda gång känt habegär för en Saab.
Från att ha varit cool och smart har märket i mina ögon blivit till...ingenting.
Jag har under de senaste året hela tiden trott att bolaget skulle dö, det har ju en så lång historia av förluster bakom sig och så låg sannolikhet till framgång att det enda logiska vore en nedläggning.
Sorgligt för bilvärlden och tragiskt för många Trollhättanfamiljer, men ändå logiskt.
Ändå kan jag inte låta bli att gripas av entusiasmen när jag ser TV-bilderna från Victor Mullers och Jan-Åke Jonssons framträdande i Trollhättan.
Hur kul vore det inte om Saab, hårt prövat av inkompetenta ägare och svajig strategi, i sin nya form skulle resa sig, hitta en långsiktigt lönsam nisch och gå en spännande framtid till mötes?
Om alla halvgalna entreprenörer blev avfärdade, hur skulle det då gå?
Jag känner till och med att jag vill bidra på den resan om jag kan.
Om en tillräckligt intressant bil för mina behov kommer ut från fabriken i Trollhättan, lovar jag härmed att köpa den.
Och vill Saabs produktplanerare eller marknadsfolk få input och idéer från oss skribenter och testare tror jag att de flesta av oss välvilligt ställer upp.
Jag håller tummarna och hoppas att det sista undret inte har hänt!
Anders Adolfsson
motorskribent och analytiker med inriktning bland annat på fordonsindustri
För min pappa, det var ju han som bestämde vilken bil det skulle bli, fanns inget annat märke på den tiden.
Främst var det vinteregenskaperna han gillade, Saabarna var ju framhjulsdrivna - en viktig faktor innan ESP-systemen kom.
Men resten av paketet stämde också, en Saab var pålitlig, praktisk och betydligt roligare att köra än huvudkonkurrenten Volvo.
Och det var ändå ingen dyr skrytbil som Mercedes eller BMW.
Men när sedan GM tog över hände något, Saab blev allt mindre intressant, till och med de mest inbitna, exempelvis farsgubben, övergav märket.
Under mina snart tio år som motorskribent har jag inte en enda gång känt habegär för en Saab.
Från att ha varit cool och smart har märket i mina ögon blivit till...ingenting.
Jag har under de senaste året hela tiden trott att bolaget skulle dö, det har ju en så lång historia av förluster bakom sig och så låg sannolikhet till framgång att det enda logiska vore en nedläggning.
Sorgligt för bilvärlden och tragiskt för många Trollhättanfamiljer, men ändå logiskt.
Ändå kan jag inte låta bli att gripas av entusiasmen när jag ser TV-bilderna från Victor Mullers och Jan-Åke Jonssons framträdande i Trollhättan.
Hur kul vore det inte om Saab, hårt prövat av inkompetenta ägare och svajig strategi, i sin nya form skulle resa sig, hitta en långsiktigt lönsam nisch och gå en spännande framtid till mötes?
Om alla halvgalna entreprenörer blev avfärdade, hur skulle det då gå?
Jag känner till och med att jag vill bidra på den resan om jag kan.
Om en tillräckligt intressant bil för mina behov kommer ut från fabriken i Trollhättan, lovar jag härmed att köpa den.
Och vill Saabs produktplanerare eller marknadsfolk få input och idéer från oss skribenter och testare tror jag att de flesta av oss välvilligt ställer upp.
Jag håller tummarna och hoppas att det sista undret inte har hänt!
Anders Adolfsson
motorskribent och analytiker med inriktning bland annat på fordonsindustri
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Visst kan man åka bra i en gammal bil, men för min del undviker jag detta av flera skäl. Visst var gamla 96 an en föregångare som andra biltillverkare kommit ikapp. Men kvalitén var absolut ingen höjdare. (egen erfarenhet av 96 och 95)
9-5an däremot är ju så pass mycket säkrare, tystare och bekvämare bil än 96 an. Dessutom går den att köra nästan lika biligt som V4an, för den var ingen höjdare på bränslesnålhet. (även det egen erfarenhet).
Enda gången jag skulle kunna täcka mig att som du åka i en gammal bil på en så lång resa som du, är att den ordinarie bilen är trasig.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.