Långtest 2011: Dacia Duster i semestertest

Dacia är ett lågprismärke. Det går att köpa en Duster för 134 900 kronor men det är dumt att göra. Billigaste modellen saknar ESP och anti-sladdsystemet behövs för att den höga bilen ska hålla sig på hjulen i pressade situationer.

Utan ESP skulle vi inte vilja köra Dacian. Den var ruskig i vår undanmanöver, där vi svänger skarpt fyra gånger som om vi väjde för ett hinder. Karossen svajade våldsamt och ESP-systemet jobbade så hårt att framhjulen tappade styrförmågan.

Att köra av vägen med Dacia Duster kan få allvarliga följder. I Euro NCAP:s krocktest har den bara fått tre stjärnor.

Med nödvändig säkerhetsutrustning, dieselmotor och fyrhjulsdrift är Dacia Duster inte så billig längre. Vår bil kostar drygt 180 000 kronor. För dessa pengar får man visserligen en bil som har hög frigång (20,5 cm) och tar sig fram på usla underlag, men komforten är skral. Somliga tycker att den enkla inredningen av hård plast ger ett robust intryck, men vi är fler som retar oss på billiga lösningar.

Ratten, till exempel, går bara att ställa i höjd och det är svårt att få till en bra körställning. Förarstolen ger dåligt stöd och under långa körpass får de flesta förare ont någonstans.

Dånande muller
Inte heller passagerarna är nöjda med sittkomforten. Baksätet har samma svikt som en Tempurmadrass. Ändan sjunker ned i dynan och blir fast. Samtal mellan fram- och baksäte får ske med höga röster. Från däcken stiger ett dånande muller och det blåser runt backspeglarna. Oljudet är väldigt tröttande.

Det är i alla fall lätt att kliva in i den höga bilen och den upphöjda sittpositionen ger fin sikt även från baksätet. Dessvärre är även bagageutrymmet upphöjt och att lasta tunga väskor tar på ryggen. Lastgolvet ligger nästan 80 cm över marken.

Dieselmotorn på 109 hästar låter inte vackert, men kraften räcker. Växellådan är modernt sexväxlad, men utväxlingen är konstig med en etta så låg att motorn storknar vid 30 km/tim. Steget mellan tvåan och trean är ovanligt stort och om man försöker motorbromsa genom att lägga i tvåan nästan stannar bilen medan motorn varvar upp med ett rytande.

Numera kör vi Dacian som om den vore treväxlad: startar på tvåan och går direkt till fyran och sexan. Då går bilen mjukare.

Ingen ljusautomatik
Små irriterande detaljer sänker trivseln i Dacian: vindrutetorkarna går inte på automatiskt när man spolar rutan – och det krävs massor av vatten för att få bort smuts och insekter. Mugghållarna är så grunda att flaskor ramlar ur när bilen svänger.

Retfullast är ändå att bilen saknar automatiskt halvljus. Det händer ofta att vi glömmer slå på ljuset – eller slå av det. Varningspipet för påslaget ljus är så lågt att det inte hörs genom annat stadsbrus. Det har hänt att bilen varit strömlös några morgnar när vi glömt ljuset på.

Klicka här för att läsa mer om semestertestet med årets långtestbilar.