Långtest 2011: Svikna bränslelöften

439 liter diesel, 328 liter bensin och 10 451 kronor. Det är vad testlaget skulle ha sparat under de första 6 000 milen om årets fem långtestbilar hållit sig till sina deklarerade förbrukningssiffror.

Men det har de inte gjort, långtifrån. Överförbrukningen ligger i snitt på drygt 22 procent och värst är de tre dieslarna, som gjort av med uppemot 30 procent mer bränsle än vad som anges officiellt.

Det är förstås helt oacceptabelt och en källa till såväl besvikelse som irritation. Och det är inte bara driftsekonomin som påverkas negativt. Eftersom koldioxidutsläppen står i direkt relation till förbrukningen försämras även miljöegenskaperna. 119 g/km, glöm det!

Givetvis kan ingen begära att en bil minutiöst ska hålla sin bränsledeklaration när den används i vanlig trafik, särskilt inte under en vargavinter som årets. Man får inte glömma att den deklarerade förbrukningssiffran är en ren laboratorieprodukt, som tagits fram genom körning på en rullande landsväg enligt en noggrant fastställd körcykel.

Deklarationen har egentligen bara ett enda (gott!) syfte och det är att förbrukning/miljöutsläpp ska kunna jämföras mellan alla bilar på marknaden när de rullat under identiska förhållanden.

Samtidigt är bränsledeklarationen den enda siffra du som kund har att lita till när du köper en ny bil. Tyvärr ”slarvar” många återförsäljare med att upplysa om vad den deklarerade förbrukningen egentligen står för och följden blir naturligtvis många besvikna kunder.

I praktiken får man räkna med att den verkliga förbrukningen oftast blir ungefär tio procent högre än den deklarerade, även om gaspedalen hanteras försiktigt. Hamnar den däremot uppemot 30 procent över den officiella siffran, som är fallet med flera av våra långtestbilar, finns all anledning till irritation.

”Underbar långfärdsbil”
I årets stall är det bara bensindrivna Volvo V60 T4 som hittills lyckats hålla sig inom gränsen för det acceptabla när det gäller bränsleåtgången. En överförbrukning på drygt nio procent under de första 1 600 milen är en fullt godkänd siffra, särskilt med tanke på årets knallhårda vinter.

Volvon imponerar även på andra sätt och motorn hör till det som uppskattas av etappens testförare:

– Att 1,6 liters cylindervolym kan generera så mycket kraft i en så pass stor bil är fascinerande, skriver han. Volvon är också en underbar långfärdsbil och snål dessutom. Det är lätt att komma en bra bit under 0,7 l/mil på landsväg och det är bra för en bensinare med automatlåda.

Kritiken handlar mest om dålig sikt, som ytterligare förstärks av en undermålig bakrutetorkare och ineffektiva vindrutetorkare.

– Gör om, gör rätt, uppmanar testföraren som också tycker att V60:an är onödigt bökig att ta sig in i och ur.

”Som en GTI”
Efter en hel del inledande krångel tycks segern i årets vintertest (ViB nr 3/11) ha fungerat som en välgörande vitamininjektion för vår Saab 9-5. De elaka buggarna i elektroniksystemet är som bortblåsta och har inte visat sig en enda gång under de senaste drygt 900 milen. Även i övrigt har Saaben tekniskt sett fungerat klanderfritt.

Däremot har testlaget ännu inte fått något meddelande om den uppdatering av mjukvaran, som från början var utlovad till vecka sex. Så det är bara att hoppas att de självläkande krafterna håller i sig tills Saab hittat en permanent lösning på elektronikproblemen.

9-5:an får annars högvis med beröm för sin åkkomfort, sin fina förarmiljö och sina utsökta köregenskaper. Så här skriver etappens testförare i sin rapport:

– Styrkänslan är underbar, liksom motorns karaktär och ljud. Växellådan är av hög klass och den storvuxna Saaben känns nästan som en liten GTI-bil att hantera.   

Men när snön nu äntligen börja smälta så kommer en nackdel fram. Driftkraftsreaktionerna i ratten från den starka 220 hk-motorn är påtagliga vid lite hårdare gaspådrag på lutande vägbana. Det känns inte helt i linje med vad man förväntar sig av en bil som vill slåss i premiumklassen.

Saaben sticker även ut negativt på ett annat sätt. Den är den första långtestbil på länge som förbrukar mer än en liter per mil. Senast det hände var när vi 2003 hade en Volvo XC90 2.5T i stallet. Volvo-suven hade för övrigt en snittförbrukning på 13,3 l/100 km.

”Råbarkad charm”
Årets tre långtest-dieslar är betydligt snålare än så. Men samtidigt håller de, som framgår av specialtabellen här intill, inte alls vad de lovar enligt bränsledeklarationerna.  
En stor bränslesyndare är Dacia Duster, som även är en besvikelse när handlar om krocksäkerhet.

Bilen fick bara tre stjärnor av fem möjliga när den nyligen testades av Euro NCAP och det är inte mycket att hurra för.

Den fyrhjulsdrivna Dacian får annars en hel del plus i protokollen för sin chosefria framtoning. En enkel, funktionell bil som är lätt att tycka om just för att den är så basal, tycker de testförare som hittills kört den.

– Duster är ärlig och stark och har en effektiv framkomlighet. Det gör att den har en slags råbarkad charm, skriver senaste etappens Dacia-chaufför i sin rapport.

Däremot får Dustern kritik för plastig interiörkvalitet, virriga knappar och reglage och en körställning som sågas av testlagets längre medlemmar. Även fjädringskomforten lämnar en hel del övrigt att önska och samma sak gäller kupébullret.

– En modern Lada Niva, summerar Dacia-föraren sina intryck efter ett antal hundra mil bakom ratten på den rumänska suven.

”Mitt i prick”
Bortsett från sin förhållandevis höga förbrukning får Ford C-Max i stort sett bara lovord av den senaste etappens förare, som i sitt protokoll bland annat noterar följande:

– C-Max är enligt min åsikt den absolut trevligaste och mest förnuftiga bilen i långteststallet. Den är precis lagom stor för en mindre familj och har dessutom en smart och flexibel inredning.

Även chassi, styrkänsla och fjädringskomfort imponerar och  kommenteras så här i testrapporten:

– Ford har träffat mitt i prick med köregenskaperna. C-Max är både rolig, stadig och skön att ratta. Enda missen är den svårdoserade gaspedalen, som gör det svårt att komma iväg från stillastående utan besvärande ryck.

”Trögare och klunsigare”
Jämfört med C-Max känns långteststallets andra lilla flexbil, Opel Meriva inte lika rapp och alert att hantera.

– Jag har precis bytt mellan bilarna och konstaterade snabbt att Opeln har en helt annan karaktär än Forden. Den känns betydligt trögare i reaktionerna och upplevs som tyngre och lite klunsigare att köra, skriver senaste etappens Meriva-förare i sin rapport.

Han riktar också en del kritik mot Opels lilla 1,3-litersdiesel, inte bara för att den är betydligt törstigare än den borde vara.

– Det första som slog mig när jag drog igång motorn var att det lät som om en näve skruvar skramlade runt i oljetråget. Opels diesel har inte alls samma tysta och lena gång som Fords.

Men det är inte bara ris i Meriva-protokollet, det finns en hel del beröm också. Det som i första hand uppskattas är de generösa utrymmena, den smarta inredningen, den stadiga väghållningen och den sköna fjädringskomforten.

Däremot är etappens förare inte odelat positiv till Opelns annorlunda bakdörrar, som är upphängda i bakkant istället för i framkant.

– Jag är ganska skeptisk till lösningen, skriver han i protokollet. Dörrarna känns aviga att öppna i många situationer. Om man kunde trolla bort B-stolparna skulle arrangemanget kunna ha en viss poäng. Men det går nog inte med tanke på krocksäkerheten.

Fotnot: Tidigare artiklar om årets långteststall hittar du här: Presentation, Vintertest, Testrapport färddatorer