Långtest 2011: Saab 9-5 vinner på vintern

Sverige upplevde sin kallaste decembermånad på 150 år och hade bara alla våra nya långtestbilar levererats i tid, kunde vi ha gjort vårt vintertest i Stockholm. Men inte förrän i januari var det nya teststallet komplett och alla fem bilarna försedda med dubbfria vinterdäck.

Då tog vintern en paus. Vägarna i Mellansverige förvandlades till slabbiga saltstråk som bara lämpade sig för test av vindrutespolare.

En dagsetapp åt nordväst hittade vi det klimat vi behövde. Utanför Mora var det slut på vägsaltet och när vi fortsatte mot Dalarnas fjällvärld blev riksväg 70 torr, isig och hal – precis som vi ville ha den! Målet var Grövelsjön där vi funnit en basstation som passade ett gäng hungriga biltestare. Storsätra Fjällhotell har en plats i White Guide som listar Sveriges bästa restauranger.

Mellan redaktionen i Stockholm och Grövelsjön är det ungefär 50 mil – alltså tio mil med var och en av testbilarna. När vi var framme hade vi fått en liten aning om hur testveckan skulle gestalta sig.

– Här finns ingen given vintervinnare, konstaterade Tommy Wahlström.

Ständigt ESP-blink
Vi skulle få svårt att rangordna de fem bilarna, det var säkert. Våra nya långtestbilar är säkra, välutrustade och bekväma. Men inte utan irriterande särdrag: Föraren i Dacia Duster hamnade på sladden – bokstavligen – bakom  kollegorna på krokvägen mellan Idre och Grövelsjön.

Den höga Dacian var inte kul att köra på den hala vägen. ESP-lampan blinkade i nästan varje sväng och bilen kändes sladdbenägen, svajig och allmänt osäker.

Att lyssna på radio var ett sätt att få tiden att gå under de långa, enformiga milen på väg upp mot Mora. Men den som hamnade i Ford C-Max hade det inte lätt att hitta sitt favoritprogram.

– Jag gav upp, sa Micke Schultz sedan han förgäves försökt hitta rätt bland alla knappar på mittkonsolen.

Opel Meriva höll sin plats i kön men inte utan ansträngning. Föraren fick ofta växla ned för att hänga med. Det är ingen vidare ork i dieselmotorn.

– Det var länge sedan jag tyckte att en bil är undermotoriserad, men det är Meriva trots att den har 95 hästar, konstaterade Håkan Bäcklund.

Några klagomål på motorn hördes däremot inte från Volvo V60. 1,6-litersturbon och den automatväxlade Powershiftlådan jobbar utsökt smidigt tillsammans och på de krokigaste vägavsnitten lämnade Volvon de övriga testbilarna långt bakom sig.

Men när plogningen blev sämre och vägbanan täcktes av spårig snö kom vi ikapp. Volvon är orubbligt stabil på hårt underlag, men har svårt att hitta fäste i spårsnö.

Saab 9-5 verkade däremot oberörd av väglaget. Vi var imponerade allihop över hur följsam och spänstig den var att köra. Men frågan var om Saab 9-5 skulle klara hela testveckan utan att trassla? Vi hade ju dittills inte några vidare erfarenheter av vår bil som drabbats av datorkrångel och bland annat varit omöjlig att starta vid ett tillfälle.

Det kändes lite osäkert att befinna sig 19 mil från den närmaste Saabverkstaden i Mora.

Tät och ettrig spiksnö
Vårt vintertest går ut på att undersöka bilarnas egenskaper i halt och moddigt väglag, mörker och kall väderlek. I Grövelsjön fick vi allt vad vi kunnat önska av alltihop. Dalafjällen visade upp sin tjurigaste sida.

Vi väcktes redan första morgonen av en liten surrande, pigg Bobcat som skyfflade bort snö från parkeringen. Där stod fem igloos, täckta av ett par decimeter nysnö. Det var rena träningspasset att sopa och skrapa bilarna rena inför dagens testjobb.

Under ett biltest går mesta delen av det ljusa dygnet åt till fotografering, men snön skymde alla fina bakgrundsmiljöer. Den föll tät och ettrig hela första testdagen.

– Spiksnö, förklarade norrlänningen Micke.

Vi flydde in i hotellets välordnade verkstad för att undersöka bilarna lite närmare. På vintern är det extra viktigt att alla lampor och elfunktioner funkar. Men om en lampa slocknar eller en säkring går kan det bli både dyrt och besvärligt att äga vissa modeller. Det konstaterade vår husmekaniker Erik Rönnblom.

I Opel Meriva slet han av alla krafter för att få bort handskfacksluckan, vilken döljer hela säkringsbatteriet. Det var omöjligt och bedömdes till slut vara ett fall för en specialutbildad verkstad.

I Volvo V60 tvingades Erik vika ihop sig i bagageutrymmet för att försöka komma åt att byta bakljuslampa. Även det visade sig för trångt och besvärligt för en amatörmekaniker utan specialverktyg.

I Ford C-Max ormade han sig på rygg på golvet men  lyckades ändå inte komma åt säkringarna bakom handskfacket.

– I en del bilar måste man vara akrobat för att göra småjobb som borde vara enkla, suckade han. Och instruktionsböckerna ger sällan någon användbar vägledning. Där står oftast ingenting om att det kan vara trångt eller att man ibland till och med måste demontera andra komponenter för att exempelvis kunna byta en lampa.

Två bilar fick i alla fall godkänt för sin servicevänlighet.

– Dacia är må vara omodern på många sätt, men den är lättmekad, konstaterade Erik. Och i Saab är det föredömligt lätt att byta lampor och säkringar.

Att öppna huven på Saab 9-5 var en glad överraskning. En klyftigt placerad gummilist skyddar motorn från vägsmuts. Tvålitersturbon var prydlig som ny, trots att bilen gått över 500 mil.

Fräste som ångmaskiner
Det ymniga snöfallet drog bort under natten och då gryningen blånade i öster lyste Polstjärnan från en klar himmel. När natten övergår i morgon är det som kallast och då laddade vi bilarna med termometrar. En snabbt stigande och generös kupévärme är en av de viktigaste egenskaperna som gör en bra vinterbil.

Våra två svenska långtestbilar drivs med bensinmotorer, de övriga har dieslar. Värmetesterna visade tydligt skillnaderna hos de två motortyperna. Trots att dieslarna har elektrisk hjälpvärmare tog det betydligt längre tid för dem att värma kupéluften, trots att fläktarna i Ford C-Max och Dacia Duster fräste som ångmaskiner.

I Forden skruvade vi ofta ned temperaturen till 18 grader för att få tyst på klimatanläggningens ilskna fläkt.

När solen äntligen tittade upp över en gnistrande fjällvärld blev fotograf Simon Hamelius pigg. Han drog på sig snöskor och pulsade ut i naturen för att skapa snygga bilder. Vi andra kurade i bilarna och tittade på hans vedermödor med stativ, blixtar, batterier och skärmar.

Temperaturen kröp långsamt nedåt 20-strecket och då går inte gärna en testförare ur sin varma vagn.

100 isiga mil
Grövelsjön ligger bara några kilometer från gränsen till Norge. Vi gjorde många besök i vårt grannland under våra kryssningar över högfjällsplatån. Från gränsen kallas vägen 221 och löper genom Hedmark till det lilla samhället Elgå – ett par mil härlig, vit vinterväg som vi kunde attackera utan att störas av annan trafik.

Mil lades till mil, raderna i testprotokollen fylldes och efter drygt 1 500 kilometers körning på vintriga vägar var testet över.

Januarisolen målade fjällskogen i guldfärg när vi styrde söderut med nysnön yrande om hjulen. Den gröna tempmätaren i Saab 9-5 visade på minus 32 grader i svackorna men i bilen höll klimatanläggningen sommarvärme. Saaben rullade först. I backspegeln såg föraren den fult grinande Ford C-Max och lite längre bak glänste Volvons kopparlack. Vi körde i rätt ordning.

Saab 9-5 hade överraskat och övertygat. Att Saab kan göra bilar som pallar för svensk vinter är förvisso inget okänt. Men att 9-5 skulle fun-gera oklanderligt genom hela testet hade vi inte vågat tro. Vad det än är för ett virus som kryper runt i datasystemet, så höll det sig i schack under hela veckan.

Domslutet blev ovanligt enigt: Saab 9-5 är med marginal den mest kompetenta vinterbilen av våra fem nya modeller. Synd bara att så få kommer att upptäcka det.