Det har inte varit mycket till vinter hittills i år, men jag har i alla fall hunnit köra igenom ett riktigt snöväder. Temperaturen låg strax under nollan, flingorna föll ganska tätt och det blev vitt på marken.

 

Men att kalla snöfallet intensivt vore en rejäl överdrift. Normal decembernederbörd är en mer passande beteckning.  

 

Ändå hände det. Efter bara någon mil grodde radarn till autobromsfunktionen igen och samma sak hände med p-sensorerna fram! Följden blev att båda systemen slogs ut. Kupén fylldes av ilskna larmsignaler, samtidigt som olika varningsmeddelanden blippade fram på displayen mellan mätartavlorna. 

 

Bilen jag körde var tidningens Nissan Qashqai, men det skulle lika gärna kunnat vara någon annan av våra långtestbilar. Såväl Ford Mondeo som VW Passat och Skoda Fabia har vid flera tillfällen under året drabbats av liknande störningar.  

 

Det är egentligen bedrövligt att så många moderna förarhjälpsystem inte fungerar i svenskt vinterklimat. Tänk om det vore likadant med bilens övriga funktioner. Skulle någon acceptera att de bara gick att lita på under den snöfria delen av året? Tror knappast det.

 

Självklart borde man kunna kräva av tillverkarna att bilarnas hjälpsystem klarar normalt svenskt vinterföre. Ett sätt är att göra som Volvo. I nya XC90 sitter radarn och kameran som styr autobromssystemet i överkant på framrutans insida. Där hålls de rena av vindrutetorkarna när bilen körs i dåligt väder. Genialt i alla sin enkelhet.

 

Men det kräver förstås en extremt kompakt -  och sannolikt också extra dyr - radar/kamera-enhet. Så på billiga vardagsbilar är det kanske inte lösningen. Men då borde tillverkarna försöka klura ut något annat sätt att vädersäkra sina hjälpsystem, kan man tycka.              

 

Hur vintertåliga p-sensorerna är på XC90 vet jag dock inte, eftersom jag ännu inte kört den nya Volvo-suven i snöföre. Jag får komma igen med en rapport om den saken när det är gjort…   

Fredag 20 april 2018 slog försommaren till på riktigt. Solen formligen brakade ned över Stockholm och alla uteserveringar fylldes snabbt av lunchätare som diskuterade den kommande helgens möjligheter.



Själv fick jag klåda av att befinna mig på fel plats. Jag borde i detta nu vara på väg till Dalarna och den lada där mina gamla hobbybilar sover sin vintersömn. Inte denna helg men nästa är det äntligen dags att ta ut dem i friska luften igen. En styck Opel Senator från 1981 och en styck Mazda MX-5 från 1991 ska åter träda i tjänst.



Med Mazdan förväntar jag mig inga som helst problem, den brukar starta på stört och sedan är det bara att tjoffa undan det lilla taket och ge sig ut och njuta. Jag har aldrig haft en roligare bil för så förhållandevis lite pengar, den kostade mig 50 000 kronor och var i toppenskick när jag köpte den för ett par år sedan. Det är den fortfarande. Varje gång jag tänker på bilen har jag ungefär bilden här intill på näthinnan; sommar, sol och suffletten fälld.



Med Opeln brukar det också gå bra, särskilt sedan jag kostade på den ett nytt och dyrt batteri. Men riktigt lika problemfri som Mazdan är den högvördiga Senatorn trots allt inte.



Det kan vara någon liten och väldigt svåråtkomlig bensinslang i insprutningen som sprungit läck under vinteridet. Eller också är det ett bromsok som kärvat till sig, en elhiss som tappat ström eller någon avgasrörupphängning som torkat ut. Själva motorn, lådan och allt annat har gått som tåget sedan jag köpte bilen 2003. Bilen skulle antagligen bli hur tjusig som helst med en omlackering men jag trivs med den i det lätt slitna skick som den är, med någon rostfläck här, en lätt buckla där och en fläkt som skriar som en åsna.



Tills nästa helg infinner sig har jag dessutom att göra med bil nummer tre i min lilla loppcirkus. Premiärturen från hemmagaraget med min Triumph 1300 av 1969 års modell gick galant ända ned till Kungsgatan i Uppsala. Där, i en korsning i rusningstrafiken, tvärdog bilen och vägrade att under några som helst omständigheter starta. Det har jag faktiskt aldrig råkat ut för tidigare, jag köpte även Trajan 2003 och den har gått som ett urverk.



Efter neslig hembogsering står den nu i garaget och surar medan jag sitter på en pall bredvid och funderar på vad som är fel. Den får bensin, alla cylindrar har tändning, allt verkar hur friskt som helst. Men startar, det gör bilen inte.



Kanske har du en gammal bil som nyss kommit ut eller som ska ut inom kort? Låt oss veta!



Trevlig helg!

 

Det är märkligt hur snabbt det har gått sedan Tesla presenterade sin första elbil för bara tio år sedan. Vi Bilägare äger nu en laddhybrid som långtestbil och varje bilreporter testar då och då hel- eller delelektrifierade bilar. Och då upptäcker man snart att inte resten av samhället har hängt med. Vem kan över huvud taget ladda en elbil? Inte så många som bor i lägenhet. 



Jag själv har gjort som instruktionsboken till vår Kia Optima PHEV visar – det vill säga laddat den från mitt vanliga garageuttag.



Det avråds man ifrån av såväl Konsumenternas försäkringsbyrå som av Elsäkerhetsverket. Ett vanligt vägguttags kabel och kopplingar är inte alltid avsedda för ett sådant stort strömuttag kontinuerligt. Vår Kia suger i sig 10–12 kWh på fem–sex timmar under natten. 



När jag kollade med tre försäkringsbolag, Vardia, Trygg Hansa och Folksam, möttes jag av förvåning och att inga förbehåll finns. Jag uppmanades kolla med biltillverkaren! Men frågan gällde ju min husförsäkring... Ett av bolagen läste upp (antagligen ur det finstilta i villkoren) att man inte ska utsätta försäkringsobjektet för ”särskilda risker”.



I Norge är laddning från vanliga uttag förbjudet. Men det är en annan historia.

 

En gång i tiden var bilsalonger platsen för både väntade och oväntade nyheter. Så är det inte längre. Nästan alla nya modeller som ställs ut är mer eller mindre medialt söndertuggade redan innan mässportarna slås upp. Kampen om uppmärksamheten är stenhård nu när vi har tusen och en kanaler att uttrycka oss i och att göra reklam i.



Snart stundar ännu en mässa i Paris, det sker var annat jämnt år medan Frankfurt har sin mässa var annat ojämnt år. Varje vår är det så salong i Genève.



Frågan är om inte bilsalongerna helt och hållet har spelat ut sin roll? Alldeles nyss kom besked från Opel/Vauxhall att man struntar i Paris, precis som man struntade i Genèvesalongen i våras. Kostnaden för att ställa ut uppvägs inte av några motsvarande intäkter, simple as that. Opel/Vauxhall badar inte precis i pengar efter Peugeots övertagande.



Beslutet innebär att tillverkare som svarar för 40 procent av den europeiska bilförsäljningen valt att stanna hemma från Paris. VW, Ford, Nissan, Fiat/Chrysler/Jeep, Volvo, Mazda och Mitsubishi uteblir. Det gör även McLaren, Bentley och Rolls-Royce.



Det låter i mina öron som dödsstöten för den salongen. För oss som skriver om bilar har det alltid varit både kul och väldigt intensivt arbete med bilsalongerna, särskilt förr om åren när travar av pressreleaser på papper skulle samlas ihop och läsas igenom på nolltid, parat med hemskicket av påsvis med filmrullar för snabbframkallning före deadline. Ofta fick man sitta på planet hem och skriva mitt i natten för att lämna upp till 16 sidor till tryck morgonen därpå. Numera sipprar bilnyheterna fram som kaffedroppar i en aldrig sinande bryggare, små doser varje dag i stället för en bredsida ett par gånger om året.



Spelar salongerna alls någon roll för dig som använder bilmedier? Vad tycker du?



Trevlig helg, alla läsare!

 

Mitt ute i "ingenstans" på småvägar strax väster om Uppsala pausade testlaget i onsdags för bilbyte och lite snack. 

Det kan sägas direkt – platsen för stoppet valdes med omsorg. Titta bara på vägskylten.

Testtrion utgjordes av Alfa Romeo Stelvio Q4, BMW X3 xDrive 30i och Volvo XC60 T5. Tre kraftfulla suv-modeller med fyrhjulsdrift, automatlåda och en hel del godis att njuta av (och betala för ...). Kommer de höga förväntningarna att infrias? Är Alfan sportig i stilen? Är X3 en ny klassfavorit? Står sig komforten i XC60 fortfarande? 

Detta och mycket, mycket annat om bilarnas karaktärer, ekonomi och förbrukning etc. kan du läsa i Vi Bilägare nummer 15 2018.

Trevlig helg, alla läsare!

Med jämna mellanrum görs tester av det här slaget. Inlämnade bilar för service manipuleras för att för att få uppgifter om verkstäderna skött sina åtaganden enligt serviceschemat, och så gott som alltid blir resultatet detsamma. En eller annan punkt har inte åtgärdats, och det kan vara allt ifrån att bromsvätska inte fyllts på till att lufttrycken i däcken inte kontrollerats.

 

I stort har kundernas bedömning av sina verkstäder blivit till det bättre under den senaste tioårsperioden, det visar bland annat Vi Bilägares konsumentundersökning AutoIndex. Framför allt har det skett förbättringar med kundomhändertagandet.

 

Däremot ligger missarna på verkstadsgolvet kvar på en ganska konstant nivå. I grund och botten är det en ledarskapsfråga. Det första som måste åtgärdas är att avskaffa ackordsystemet.  Om serviceteknikerna lockas med bonus ju snabbare de jobbar kommer det alltid att finnas en risk att saker och ting slarvas över.

 

Jag har ett exempel på en mekare i stockholmsregionen som med individuellt bonussystemen kom upp i en månadslön på över 50 000 kronor.  Tro sjutton att pressen på golvet ökar ned sådana lockelser. Tilläggas ska att en ”normal mekare” i genomsnitt tjänar 25 000– 30 000 kronor.

 

Bonus är en morot, men varför inte låta den i stället kopplas till hela verkstadsföretagets resultat? Det skulle kännas lite tryggare för oss kunder.

Volvo brukar vara bra på goodwill, men det finns uppenbarligen gränser. Nyligen fick jag kontakt med Lennart Willander i Arlöv som kört Volvo sedan 1970-talet.  Aldrig tidigare har han råkat ut för spruckna säten, men nu har det hänt, både på förar- och passagerarstolen, på en Volvo V70 av årsmodell -08.

 

Lennart hävdar att det definitivt inte handlar om misskötsel, utan påvisar dålig kvalitet. Och det är klart, så här ska inte Volvo-stolarna se ut efter sex års brukande.

 

Så här långt har Volvo visat kalla handen och tipsat om att överdragsklädsel är ett alternativ för att komma undan kostnaden att byta båda stolarna. Volvo har förstås all rätt i i världen att nobba kunden, men att mötas på halva vägen, i det som bilbranschen benämner kostnadsdeltagande, borde vara rimligt. Det här handlar ju trots allt om en trogen kund.



Diskutera: Har du råkat ut för något liknande?

Man får höja rösten rejält, nästan skrika för att få kontakt. Sedan gäller det att anstränga öronen till det yttersta för att ha minsta lilla chans att uppfatta vad som sägs tillbaka. Och att höra på pratradio, typ P1, eller lyssna på en god ljudbok brukar kräva ett rejält rattande uppåt på volymkontrollen.    

 

Vi Bilägare har genom åren pekat ut en rad modeller i Golf-klassen som mer eller mindre outhärdliga bullerlådor. Därför är det extra kul att äntligen kunna rapportera om en riktigt tyst bil, som smyger fram på de flesta underlag.

 

I nya Nissan Pulsar har chassiteknikerna jobbat hårt med att sänka de dundrande däcksljuden och lyckats över förväntan. Bilen har en ljudkomfort som ingen konkurrent i storleksklassen når upp till. Inte många större bilar heller för den delen.

 

Jag tillåter mig att utbrista; Bravo Nissan!

 

Men hur Pulsar karar sig i övriga avseenden avslöjar jag inte här. Det får du läsa om i vårt stora test, som kommer i nummer 17 av papperstidningen. Där ställs den nya Nissan-modellen mot Mazda3 och Skoda Rapid Sportback.

Kolla in den här bilden, det är en VW Passat från 2009 som endast rullat 12 000 mil. Limmet har släppt i motorhuvens skarvar och orsakat elakartad rost.

 

Det här är en av anledningarna till att vi sänkt rostbetyget på VW Passat 2005–2010. I Vi Bilägares papperstidning som kommer ut till allmän försäljning nästa vecka redovisar vi de sex senaste årens rostbetyg, en maffig lista på 230 bilar.

 

Rosttesterna bygger på prognoser när bilarna är nya, men betygen är inte huggna i sten för all framtid. Vid de första observationerna är det exempelvis omöjligt att förutspå framtida limsläpp. Därför kan betygen med tiden revideras. Det har historiskt skett med bland annat Mercedes och Ford, och nu senast med Volkswagen.

 

Vi får regelmässigt in rapporter om rostande Volkswagen som inte är mer än fyra-fem år gamla, framför allt Passat, och här kan det ske ytterligare betygstapp framöver. Inte ens Volkswagen, åtminstone när det gäller den danska privatimportören, tycks fullständigt lita på rostskyddet. I Danmark rekommenderar flera av VW:s återförsäljare sina kunder att kosta på extra rostskyddsbehandling.

 

Från de senaste sex årens rosttester kan vi övrigt meddela att Mercedes nu har fått sin första 5:a, alltså toppbetyg, och det gäller senaste C-klass.

Så var det dags för 2015 års första biltest för min del. Det blir en uppgörelse mellan tre prestigetyskar i storbilsklassen; samtliga i kombiutförande. En heter Audi A6 Avant, en BMW 5-serie Touring och en Mercedes E-klass Kombi.

 

Alla drivs av fyrcylindriga dieselmotorer på uppemot 200 hk och alla är automatväxlade. Men när det gäller antalet växlar skiljer sig bilarna åt. Audis låda har sju steg, BMW:s åtta och Mercedes hela nio steg. Undrar just när tiostegs-vallen kommer att sprängas?

 

Vi har ännu inte hunnit köra igenom alla testmoment med bilarna, men när det gäller rena kombiutrymmen har vi fått fram en klar segare. Även i fråga om åkkomfort och bränsleförbrukning är favoriterna korade, men de ronderna var betydligt jämnare.   

 

En extra ros får två av tillverkarna dessutom för det exemplariska rostskyddet. Både BMW:n och Audin belönades med högsta betyg, en femma, när de granskades av vår rostskyddsexpert. Mercedes fick nöja sig med en fyra, men även det är ju mer än godkänt…

 

Vilken av de tre statustyskarna som slutligen kniper den totala testsegern varken kan eller vill jag avslöja här. Ni som är intresserade får vänta till nummer 4 av papperstidningen. Där levereras det fullständiga testresultatet.



Diskutera: Vilken bil tror du kammar hem vinsten i testet?

Årets sammanställning från Statistiska Mätcentralen kom alldeles nyss in på mitt skrivbord: Under 2018 förlorade svenska bilister 42 dagar, sju timmar och 14 sekunder på att vänta på elbakluckor. Det är nästan en och en halv månad – och då gällde det bara väntan på öppningsskedet. Stängningsskedet krävde ytterligare 3 dagar och 36 minuter.



Så orimligt mycket tid förlorar alltså vi svenskar på att stå och vänta på alla tiders dummaste biluppfinning, den elstyrda bakluckan.



Tror du mig inte? Feel free, elbakluckor är hur som helst inte bara dumma, med sin sega gång, sitt förb-ade pipande och sin mjukstängande, falska omsorg om bilägaren, somliga av dem är dessutom rent ointelligenta.



Titta på den här bilden från min garageplan i morse. En Kia Sportage, i sig en alldeles bra bil, med bakluckan öppen. Så hade den stått hela natten, visade det sig. Med bagagerumsbelysningen tänd.



Kias finess att öppna bakluckan så fort man närmar sig bilen med nyckeln i närheten är resultatet av att någon tänkt för mycket på jobbet. Som ekvation för en verklighetsfrånvänd tekniker eller frågenöt för en konstruktionsfilosof är det förstås en kul utmaning: ”Går det att göra en baklucka som öppnar sig av sig själv” – och sedan lösa problemet.



I vardagslivet är lösningen kass. Helt kass. Oavsett hur många kassar man har i händerna. Jag hade denna gång tydligen gått runt bilen på något för sensorerna utmanande vis varpå luckan åkt upp, lydig som en spattig pudel.



Lyckligtvis startade Sportagen på första försöket. Men den dag jag inte orkar öppna eller drämma igen en baklucka för egen handkraft lovar jag att sluta köra bil. Tag det som ett löfte.



Trevlig helg, alla läsare!