Konstiga växellådor löper genom hela bilhistorien och har alltid fascinerat mig. Begrepp som förväljarlåda, Saxomat, Sportomatic, Dynaflow, Transfluide, DSG och tusen och en andra konstruktioner dyker upp i hjärnan när ämnet förs på tal.
Låt oss denna fredag inför helgen betrakta den kanske konstigaste av dem alla:
The Lightning Rods.
Låt oss denna fredag inför helgen betrakta den kanske konstigaste av dem alla:
The Lightning Rods.
Det var Oldsmobile som till 1983 och 1984 års modell av storsäljaren Cutlass erbjöd finessen till trimversionen H/O. Konstruktionen gjordes av välkända växellådsleverantören Hurst som genom åren försett Oldsmobile med många olika specialvarianter. Lådan lanserades som ett 15-årsjubileum av samarbetet som inletts 1968.
The Lightning Rods var inte bara en, inte bara två, utan tre växelspakar som stack upp som svampar ur kardantunneln. Ändå handlade det om en blott treväxlad automatlåda med extra överväxel.
En Cutlass Hurst 1983 var försedd med Oldsmobiles V8 på 307 kubiktum och hade inte mer än ca 180 hk, kväst av dåtida avgas- och försäkringsregler. Hastighetsmätaren var, enligt federalt beslut för alla USA-bilar, bara graderad till 85 miles per hour (ca 140 km/tim).
Ändå ville Oldsmobile åt riktig muskelsbilskänsla – men hur? Jo, föraren skulle kunna styra växlingarna själv, enligt ett egentligen ganska enkelt schema.
The Lightning Rods var inte bara en, inte bara två, utan tre växelspakar som stack upp som svampar ur kardantunneln. Ändå handlade det om en blott treväxlad automatlåda med extra överväxel.
En Cutlass Hurst 1983 var försedd med Oldsmobiles V8 på 307 kubiktum och hade inte mer än ca 180 hk, kväst av dåtida avgas- och försäkringsregler. Hastighetsmätaren var, enligt federalt beslut för alla USA-bilar, bara graderad till 85 miles per hour (ca 140 km/tim).
Ändå ville Oldsmobile åt riktig muskelsbilskänsla – men hur? Jo, föraren skulle kunna styra växlingarna själv, enligt ett egentligen ganska enkelt schema.
Med sinnrikhet lyckades Oldsmobile få det hela att se högst avancerat ut genom att a) i klasen av växelspakar fästa en speciell varningsbricka som inte fick tas loss utan att föraren läst instruktionsboken och b) genom att i instruktionsboken förevisa det egentligen enkla växlingsförfarandet i en grafik som såg ut som om det vore ett jumbojet som skulle startas.
I sanningens namn gick de undan rätt bra, Hurst-Oldsarna, inte minst tack vare en gynnsam bakaxelutväxling som också medgav stilenliga burnouts. Accelerationen 0-100 km/tim tog strax över åtta sekunder, kvartsmilen drygt 16. Styrningen var superkvick med amerikanska mått mätt, bara 2,5 rattvarv mellan fulla hjulutslag.
Samtidigt med lanseringen gick Oldsmobile också ut med uppgiften att serien skulle begränsas till 2 500 bilar, men efterfrågan blev större än så. Under 1983 byggdes 3 001 exemplar, under 1984 3 500.
Sedan var det stopp för en bil som för sin tid hade mycket go.
ps. Vet du vilka bilmärken som hade växellådorna i texten (Saxomat, Sportomatic, Dynaflow och Transfluide)? Trevlig helg! ps.
Samtidigt med lanseringen gick Oldsmobile också ut med uppgiften att serien skulle begränsas till 2 500 bilar, men efterfrågan blev större än så. Under 1983 byggdes 3 001 exemplar, under 1984 3 500.
Sedan var det stopp för en bil som för sin tid hade mycket go.
ps. Vet du vilka bilmärken som hade växellådorna i texten (Saxomat, Sportomatic, Dynaflow och Transfluide)? Trevlig helg! ps.