Stor efterfrågan på premiumbilar

Har vi inte redan en jantelag i Sverige som medfört åt helvete för mycket avundsjuka?
Hur skall man kunna påverka det faktum att några har det bättre än andra?
Hur skall man kunna påverka att dessa några då också har bättre möjligheter att klara sig under sämre tider?
Lösningen tycks åter igen för en del bestå i att ge fler bidrag till de som är sämre lottade.
Om dessa sämre lottade sedan har valt detta själva eller inte har tydligen inte en så stor betydelse.

Vi kan ju bestämma nu att vi förtidspensionerar alla som inte vill eller kan jobba och de andra som blir kvar kan få sin arbetstid sänkt till max 25 tim/vecka så att de inte blir utslitna i förtid.
Dessa som arbetar får på inget vis tjäna mer än de som inte arbetar,..ty det skapar en klyfta som gör att de kan köpa en Bmw istället för en Volvo.
För säkerhets skull så inför vi 8 veckors semester och pensionåldern sänker vi till 55år eftersom vi ju vill leva även efter pensionen.

SUCK!!!

Vill inte prata politik här, men vad jag däremot kan se är att prisskillnaderna mellan premiummärkena och icke dito blir allt mindre. Titta här t.ex:
http://www.bmw.se/se/sv/general/erbjudanden/x1/xdrive_comfort_edition.html
En X1 18d med fyrhjulsdrift och automat för 312900. Det är i sammanhanget inte alls speciellt dyrt. En Skoda Yeti 2.0 TDI med DSG och fyrhjulsdrift med motsvarande utrustning landar på närmare 290000. Det skiljer alltså bara cirka 23000 kronor mellan en BMW och en Skoda!
Detta får en ju att fundera. Hur mycket dyrare är det egentligen att tillverka en BMW jämfört med en Skoda?

När det gäller skillnaden mellan en Skoda yeti SUV och en BMW, ja Skodan är ju i praktiken en Volkswagen Tiquan. Skoda har flera bilmodeller till premiumpriser. För vanliga konsumenter är priser över 300 000 kr inte överkomligt.

Vi ser nu en ökad polarisering på marknaden. Å ena sidan har vi premiumsegmentet som Volvo för rika och för högt uppsatta tjänstemän i företag, å andra sidan så har vi de riktiga folkbilarna typ Dacia. Mellan dessa ytterligheter så krymper marknaden.

Vad Vi Bilägare inte talar om i artikeln ovanför denna tråd, det är att Dacia ökar på den europeiska marknaden och har haft en stadig ökning på marknaden flera år i rad.

Vi talar om nya bilar för omkring 90 - 130 000 kronor, som är Dacias segment. I Sverige har vi inte haft sådan ökning här än så länge som övriga Europa men jag tror det kommer hit. Jag tror nya Dacia Logan MCV kan bli en hit här.

De tillverkare som har modeller mellan Dacia och Volvo strukturerar nu om sina verksamheter.

Samtidigt som Skoda nosar på premiumklassen så har de ju också nya Skoda Rapid / Seat Toledo som är en klart billigare bil med enklare material och enkel teknik. Det är fler tillverkare än Skoda som diversifierar sitt produktutbud till att skapa modeller för premium och för folkbilsmarknaden. Exempelvis Citroën arbetar på en ny modellserie med E som i Essence (låter ju lite trevligare än E som i Ekonomi...). Det blir bara basic, det grundläggande, ja essencen, men ändå med fräck formgivning. Första modellen presenteras nästa år och utgår från konceptet C-Cactus för några år sedan. I andra änden av skalan har de DS-serien för premiumsegmentet. Fiat är inne på samma spår - satsar på premium med ny storsatsning på Maserati och Alfa Romeo och nishade livstillsbilar under Fiat-namnet - och de förbereder även för en ny budgetserie under Fiat. I år kommer vi inte att se så mycket av detta (mer än att nya Maserati Ghibli börjar produktionen) men nästa år kommer fler nyheter.

Detta gör att vi får ett hål i marknaden mellan dessa ytterligheter men det beror på att polariseringen i samhället ökar, att klassklyftorna ökar. Det kommer även bli vanligare att man väljer bil efter sin klass. Det vill säga att man väljer bil för att säga ett statement. I Sverige är det fortfarande lite skämmigt att köra Dacia, men jag tror absolut Dacia kommer allt mer som skrytbilen a'la Renault 4 på 70-talet. En praktiskt no-nonsense bil för vanliga människor istället för den rika bling-bling överklassen.

Som jag skrev så har vi idag större klassklyftor i Sverige än vi hade i slutet av 70-talet och in i början av 80-talet. Minskad klassklyfta bidrar till tillväxt för landet och gynnar alla människor oavsett klass. Det vill säga det gynnar även de som har det bäst ställt i samhället att klassklyftorna minskar därför att samhället fungerar bättre. Det visar forskning som jag har hänvisat till i tidigare inlägg.

Stora klasskillnader leder till minskad tillväxt. Det blir även sämre statsfinanser av stora klasskillnader därför att människor mår mer dåligt vilket innebär fler och grövre brott, ökad våldsstatistik bland ungdomar, mer mobbning, fler personer som blir utbrända och sjukskrivna. Stora klasskillnader driver alltså upp kostnaderna för den offentliga verksamheten - polisen och sjukvården drar mer pengar. Det blir mer skadegörelse i samhället, detta kostar pengar.

Min vän Kapten pratar om Ryssland men jag tror faktiskt att han menar Sovjetunionen och inte Ryssland, och han pratar om Nordkorea. Vad min vän glömmer bort här, det är att i dessa länder fanns (Sovjetunionen) och finns (Nordkorea) stora klasskillnader. De är ett utmärkt exempel på att stora klasskillnader inte håller i längden så jag tackar därför min vän för hans fina inlägg. I gamla Sovjetunionen och nuvarande Nordkorean finns det en politisk elit som också är den ekonomiska eliten, och under dem så har vi ingenting, ingenting, ingenting och sen längst ner kommer en arbetarklass.

Detta handlar inte om marknadsekonomi vs planekonomi, utan detta handlar om fördelningspolitik och vi har inte en fördelningspolitik längre i Sverige eller i övriga Europa. Det är därför som statsfinanserna är dåliga på grund av allt fler brott i samhället, mer skadegörelse, ökat våld och hot om våld, ökad mobbing och ökade trakasserier.

Det går utmärkt att förena marknadsekonomi med en fördelningspolitik som innebär minskade klassklyftor i samhället och därmed får vi förbätrade statsfinanser och ett tryggare, stabilare samhälle med lyckligare medborgare där vi människor bryr oss om varandra.

Detta kan vi säga därför att vi har haft det så, i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Därefter vände det och klassklyftorna ökade, fördelningspolitiken togs bort och nu sitter vi med ett samhälle där staten mår dåligt och där människorna mår dåligt. Vi har en kraftig ökning av våldsbrott, våra fängelser är överfulla, sjukvården kostar allt mer och vi har ett välfärdssamhälle som monteras ner där människor inte får den hjälp och det stöd som de hade fått i samhället vi hade i slutet av 70-talet och början av 80-talet.

Uppenbarligen finns det människor som vill fortsätta denna destruktiva politik som handlar om "sköt dig själv och skit i andra", vilket innebär att det kommer bara bli allt värre. Vi går mot ett scenario som illustrerades redan i Fritz Langs klassiker "Metropolis" från 1927. Detta hindrar tillväxten för landet, detta hindrar välstånd, trygghet och välmående för medborgarna.

Det torde vara även i den rika elitens intresse med hög tillväxt, trygghet och stabila statsfinanser. Men det förutsätter ett samhälle där klassklyftorna minskas så att människor allt mer inkluderas i samhället istället för exkluderas.

"När det gäller skillnaden mellan en Skoda yeti SUV och en BMW, ja Skodan är ju i praktiken en Volkswagen Tiquan. Skoda har flera bilmodeller till premiumpriser. För vanliga konsumenter är priser över 300 000 kr inte överkomligt. "
Nja Skodan är inte en Volkswagen Tiguan. Den delar visserligen en del komponenter med Tiguan men bottenplattan är från VW golf och merparten av hjulupphängningarna också. Sen undrar jag varför en vanlig konsument inte skulle ha råd med en bil för 300000 kr? Allt handlar ju vad man prioriterar i sin privatekonomi.

Skoda och Volkswagen delar det mesta med varandra. Om man anser att vanliga konsumenter från arbetarklassen har råd att lägga så mycket pengar på en bil, hur kommer det sig att bilförsäljningen sjunker i Europa? Visst kan man säga att det handlar om prioriteringar i privatekonomin, att kunna köpa mat till familjen är onekligen att göra en annan prioritering än att köpa en ny Skoda Yeti till familjen. Men jag anser att det blir lite på en väl banal nivå att kalla de ökade klassklyftorna och förändringen i människors vardagsekonomi för "prioriteringar"..

300 000 kr är mycket pengar att lägga kontant på ett fordon, det är inte så många som har det i cash på banken. Då har vi detta med att människor behöver skaffa sig en finansering där man betalar en viss summa i månaden.

Totalmarknaden för bilar sjunker kraftigt i hela Europa och det visar att många människor inte har möjlighet att prioritera köp av en ny bil för 300 000 kr, om de ens får låna pengar till det vilket är något vi absolut kan ifrågasätta att de får. I en tid av ekonomisk oro så blir bankerna i Europa mindre benägna att låna ut pengar för de är medvetna om att det inte är säkert att de får tillbaks dem. Ekonomierna i Europa är för skakiga, kreditvärdigheten sjunker kraftigt hos det europeiska folket och rankingen för flera ekonomier - exempelvis Spanien, Italien, Grekland med flera sjunker. Detta driver upp räntorna i länderna som gör det allt mindre nåbart för vanliga människor, alltså vanlig arbetarklass, att skaffa sig finansering för bilar för över 300 000 kr.

Det är ju därför som folkbilar i Dacias marknadssegment ökar kraftigt på den europeiska bilmarknaden och jag tror vi snart får se den utvecklingen i Sverige också.

I en tidigare diskussion visade jag statistik på att vanliga konsumenter i Sverige väljer bilar typ Kia Ceed, även fast statistisk över nyregistrering visar att Volvo ligger etta. Statistik över nyregistrering tar ju även med företagsköp, vi kan se att det är Volvos popularitet som tjänstebil som driver upp försäljningen av Volvo i Sverige - inte försäljningen till privatpersoner.

Den europeiska statistik som Vi Bilägare refererar till inbegriper även företagsköp och tjänstebilar, vilket gör att den blir något missvisande om vi talar om perspektivet från privatpersoner. Företag har fortfarande råd att köpa tjänstebilar för sina högre tjänstemän och chefer.

Som jag har skrivit - de rika blir rikare, och därför behåller premiumbilarna sina nivåer fast den europeiska bilmarknaden sjunker kraftigt i försäljning. Det tapp vi ser i försäljning, det ser vi främst på bilarna som ligger mellan premiumsegmentet och Dacia-segmentet. Det är där tappet är så stort så hela bilmarknaden sjunker i Europa till så låga nivåer som det var 30 år sedan. Detta därför att vanliga människor, som köpte bilarna som låg mellan Dacia och premium, inte längre har samma möjligheter som förr att köpa de bilarna. De av vanliga människor i Europa som fortfarande har möjlighet att skaffa ny bil, de köper en Dacia. Eller kanske en Skoda Rapid / Seat Toledo som precis har kommit ut. Alltså enklare bilar till så lågt pris som möjligt.

När det gäller Audis raljerande över mina texter och min tid, så är texter mitt yrke och min profession. Jag arbetar professionellt som redigerare, översättare och textkonsult. Jag har eget företag och bestämmer mina arbetstider själv. Jag har hittills aldrig missat en deadline. Dessutom är jag känd för min snabbhet. Mina tre senaste inlägg här tog 6 minuter att skriva totalt, jag skriver alltså ett inlägg på i genomsnitt 2 minuter - detta inlägg blir ett undantag eftersom det är mycket kortare.

"Visst kan man säga att det handlar om prioriteringar i privatekonomin, att kunna köpa mat till familjen är onekligen att göra en annan prioritering än att köpa en ny Skoda Yeti till familjen."

Nu var det kanske inte riktigt sådana prioriteringar jag menade men överlag så tycker jag att svenskar är ovilliga att lägga mycket pengar på sitt bilägande. Det kanske i och för sig är vettigt med tanke på att bilar ju sjunker i värde. Jag känner ganska många som mycket väl skulle har råd att köpa en bil för 300000:- men som ändå åker begagnat för 70000:-. Så det handlar nog till viss mån om prioriteringar och intresse. En billån på 240000:- på 5 år med 6 % ränta hamnar på knappt 4700 kr i månaden. Det tror jag många skulle ha råd med. Man kanske tycker att det är mycket pengar att slänga ut på en bil och att det finns mycket annat man kan göra för 4700 i månaden, men det betyder inte att man inte skulle kunna ha råd.

Jag tycker Roy sammanfattar det hela bra: s.k. premiumbilar drabbas inte på samma sätt av nedgång i konjukturen, då köparna som regel ledigt ha utrymme för dyrare bilköp.

"Svensson" prioriterar nog hellre att köpa en halvny bil, eller möjligen en riktigt billig typ Dacia, istället för att köpa en ny för 250-300.000.

Blir arbetsmarknaden orolig, som den verkligen är nu, så känns det nog inte bra att ha en bil på avbetalning och förbinda sig att lägga ut 4-5.000 i månaden.

Har vi ingen fördelningspolitik längre i Sverige? Det var något nytt. Det är bara det att den fördelningspolitik som tillämpades förr - och som Raphael så gärna vill minnas - inte fungerar längre eller inte kan tillämpas på samma sätt längre (se nedan i inlägget om ett samhälle i förändring). Det som Raphael inte vill se är just att ett samhälle ständigt utvecklas och går från ett stadium till ett annat, och kräver helt andra politiska insatser än vad som var fallet tidigare. Men allt sådant här tar tid.

Sedan tror jag att Raphael behöver koncentrera sig på att hålla isär begreppen "Välfärd" och "Välstånd" i den fortsatta diskussionen, då dessa betyder olika saker.

Sett över en lång, lång rad av årtionden (till och med kanske 100 år eller längre) är det inte framgångar som utgör undantagen i Sverige, utan motgångarna - och det var sosseregeringarna som åstadkom dem: Skyhöga skatter, ingrepp i svenskt ägande, rena förföljelser av företagare, socialisering av näringslivet genom löntagarfonder och så vidare. Till detta lägger vi rader av devalveringar i stället för att tag i problemen där de fanns. Det sosseregeringarna gjorde var att sätta plåster på ett benbrott. Och som lök på laxen havererade hela systemet i och med finanskrisen. Till exempel hade vi -märkligt nog med Raphaels resonemang om det "lyckliga Sverige" - industrivärldens sjukaste arbetskraft. Varför? Jo, ersättningsnivåerna och ersättningsomfattningen var på tok för generösa. Begreppet "Bidrags-Sverige" myntades. Det som har skett nu i frågan om ersättningsnivåerna kallar jag inte en nedmontering av välfärden - bara en tillnyktring. Baksmällor brukar kännas, som bekant ...

Det som få förstår - och som "orsakar" tillfälliga förskjutningar i samhället - är att samhället med jämna mellanrum byter skepnad. Från att ha varit ett industrisamhälle är Sverige idag ett service-, kunskaps- och datasamhälle, i vilket många och stora sektorer utsätts för internationell konkurrens. Samma sak hände när Sverige gick från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Följderna blev sociala skillnader som så småningom minskade genom en kombination av politiska aktioner och ekonomiska framsteg. Det stora problemet i den förvandling som vi ser idag ligger i tekniken - en teknik som har krympt avstånden och lett till stora rationaliseringar. Paradoxen som blir resultatet är att den dynamik som skapar det nya välståndet (inte välfärden!) samtidigt ställer gamla mallar och ramar på ända. Problemet är således att de gamla instrumenten inte fungerar när ett nytt samhälle föds. Så även om det finns "klyftor" - och hur stora dessa eventuellt också då skulle vara - är detta inget nytt fenomen utan en ständigt återkommande företeelse.

All politiks mål är att skapa ett "rättvist", "jämlikt" och någorlunda väl fungerande samhälle, men denna politik kan aldrig sätta sig över individen och dennes eget ansvar. All politiks mål är givetvis också att skapa förutsättningar för att samhället utvecklas i en så gynnsam riktning som möjligt. Men vill man ha absolut rättvisa och jämlikhet kan detta uppnås endast i ett samhälle som står still, ett samhälle som aldrig utvecklas. Men vem vill ha ett sådant samhälle? Och skulle ett sådant samhälle överleva? Svaret på båda de frågorna är nej.