Stor efterfrågan på premiumbilar

I början av 1980-talet så var Sverige ett land med lägst skillnad mellan klasserna. Då var Sverige även ett på många sätt harmoniskt land med lyckliga människor. Vi hade färre brott i Sverige, mindre våld, bättre resultat i skolor, lägre ungdomsbrottslighet och så vidare. Allt detta är faktorer som tillhör ett välfärdssamhälle.

Sedan början av 1980-talet har klassklyftorna ökat och som en följd av de ökade klassklyftorna har vi fått en högre ungdomsbrottslighet, vi har fått mer våld i samhället, vi har fått grövre brott och allt fler ungdomar mår dåligt och går på antidepresseiva samtidigt som resultaten i skolan sjunker.

Det ökande klassamhället leder även till ett ökat våld gentemot myndigheter och representanter får myndigheter, exempelvis tjänstemän inom socialtjänst, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen etc. utsätts idag för mycket mer hot och våld än för 30 år sedan. Statstjänstemäns otrygga tillvaro är en direkt följd av de ökande klyftorna i samhället.

När spänningarna i samhället ökar, så ökar frustrationen hos underklassen och arbetarklassen vilket innebär att de brukar mer våld och tar till brott. Och ju större klasskillnad, desto mer frustration hos under- och arbetarklassen.

Detta innebär - att ju bättre överklassen får det och ju sämre som arbetar- och underklassen får det, desto närmare ett inbördeskrig kommer vi.

Vi kan se att de ökande klasskillnaderna innebär en misär för Sverige och en återvändsgränd. De som befinner sig på toppen lägger inte märke till den utbredda misären hos arbetarklassen och underklassen, de lever i ignorans och okunnighet.

För att ett samhälle ska må så bra som möjligt med människor som mår så bra som möjligt, med så lite våld och brott som möjligt, så behövs det en välfärd för alla inte bara för några rika i toppen. Detta visar forskning inom etnologi och socialantropologi och annan samhällsforskning.

Håller med ingoS.
Det är sällan dom välbeställda som drabbas i lågkonjuktur. Den franska bilindustrin har problem eftersom dom gör bilar för vanligt folk dvs icke premiumbilar eller sk. förmånsbilar. Man kan ju fundera på om tog bort domstatliga subventionerna som den tyska (audi Bmw Mercedes) bilindustrin gynnas av.

Den store Raphael har talat ... Allt som han säger låter ju bra - om det inte vore för den där finanskrisen - vid sidan om alla devalveringar den enskilt största parametern för att statsfinanserna hade gått back i årtionden. Det var då som systemet sa ifrån att vi hade levt över våra tillgångar - vi hade helt enkelt inte pengar till den så kallade välfärden och hade inte haft det någon gång, egentligen.
Men saken är den att vi har inte sämre välfärd idag än då, den ser däremot annorlunda ut. Alla exempel som Raphael tar upp som "bevis" på kraschad välfärd kan till stora delar förklaras med andra parametrar i samhällets utveckling. Men för att se dessa krävs det mer än tunnelseende.

Kapten, kärnan i mitt inlägg handlar om att de rika blir ännu mer rika - dvs de rika tjänar ännu mer pengar. Man kan ju tycka att när statsfinanserna hamnar i trubbel att också får bära en del av bördan, men av någon märklig anledning så blir de rika rikare och bördan får bäras av de som inte har det lika fett. Och det handlar om politik, inte om statsfinanser. Problemet är att vi har ingen fördelningspolitik längre, den togs bort och när fördelningspolitiken togs bort och Sverige allt mer inspirerades av Thatcherismen så ledde det till ett klassamhälle som vi nu ser de negativa effekterna av. Vi ser även en utveckling i Europa där klasskillnaderna ökar, där skillnaden i välstånd mellan rika och fattiga blir större och djupare, och där har vi också förklaringen till att de rika kan köpa fler överklassfordon medan arbetarklassen får allt sämre situation för att köpa nya fordon. Därför går dyra bilmärken bra medan märken som tillverkar bilar som vänder sig till vanliga människor allt mer tappar sin försäljning.

Att minskade klassklyftor skapar välmående finns det mycket forskning som bevisar.

Här är exempel på forskning:
http://rfhl.se/riks/index.php/socialpolitik/socialpolitik-artarkiv/367-minskadeklyftorgorflerlyckliga

Jaha, då har man alltså hamnat i en politisk debatt med hemmagjorda argument.
Tycker nog att Kapten uttrycker sig hellre än bra och att Raphael argumenterar bäst.
(Detta oavsett politisk hemvist.)

Att klyftorna i samhället har ökat kan vi väl ändå vara överens om. Jag tvivlar dock på att det har så mycket med eurons tillkomst att göra. Är inte heller så säker på att vår nuvarande regering kunnat påverka så värst mycket - men de har heller inte gjort några försök att ändra på dessa sakernas tillstånd. (Men gjort andra saker - på gott och ont.)

En bidragande orsak till den allt svagare ekonomin är faktiskt Internet.
Kopplingen arbete/kapital existerar inte längre på det sätt det måste, nu när valutahandel sker på bråkdelar av sekunder.
Banker, som i tidigare ekonomiska modeller (som banne mig inte är några lagar) endast setts som förmedlande länkar är nu högst aktiva aktörer. (Vilket vi sett tråkiga bevis på.)
Ja, det var några fler hemmasnickrade funderingar.

Ju lyxigare bil, ju större prispåslag, marginal. Även om den minskat så är den ändå större än på folkbilar.
De med rejält kapital i ryggen är naturligtvis inte lika konjunkturkänsliga som vi vanliga dödliga.
Så visst ökar efterfrågan, relativt sett, på premiumbilarna. Inget märkligt i en lågkonjunktur.

Tja, Sverige kanske inte är så dåligt ändå? http://www.scb.se/Pages/PressRelease____351858.aspx

Att ge sig på den fria marknaden; lycka till;-) Historien har satt spår, minst sagt.

PS Jag tycker en SUV är en i grunden helt onödig biltyp.

SCB-länken handlar om materiell levnadsstandard på grundnivå, inte om inkomstklyftor och löneskillnader. Det är klyftorna som är problemet. Finns det stora klyftor i samhället, alltså ett stort avstånd mellan de lägsta och de högsta intäkterna så skapar det osämja och frustration.

Välfärd handlar inte bara om vad vi har för prylar, utan det handlar även om vilken social service vi har tillgång till, vilka skolor vi har tillgång till, vilket socialt skyddsnät vi har tillgång till när vi blir sjuka, arbetslösa eller gamla.

Och här har det skett en nedmontering för människor med lägre inkomster, samtidigt som de med högre inkomster premieras. Detta är en utveckling och trend vi kan se i hela Europa.

En till viktig bit är hur mycket vi arbetar, alltså hur mycket vi som har jobb jobbar. Vad vi kan se är att allt färre människor gör allt mer. Övertiden ökar utan att intäkterna ökar - på många arbetsplatser så förväntas en viss övertid, viss övertid har blivit "normalt". Du ska jobba väldigt mycket, så är det på allt fler arbetsplatser - både inom den offentliga sektorn och inom den privata sektorn.

Ett utmärkt exempel är ju läraryrket där vi har en tydlig nedmontering. Lärarna har fått mycket med administration vilket gör att de inte hinner med eleverna, detta gäller i hela skolan från de yngsta upp till högskolor och universitet. Om lärarna ska hinna med personlig feedback till studenter och elever så får det gå på övertid, för i deras vanliga tid så hinns det inte med.

Och vi har frustrerade studenter som får vänta på personliga omdömen på tentamen, om det ens blir ett personligt omdöme - allt vanligare är att de bara får ett betyg för läraren hinner inte att utforma ett personligt omdöme.

Detta är också en nedmontering av välfärden, som främst drabbar de med arbetarklassbakgrund för de som har pengar har råd att skicka sina barn till specialskolor, gärna utomlands. En till klasskillnader det är ju att genom att arbetarklassen arbetar allt hårdare, så innebär det att föräldrar får allt mindre tid över för sina barn - om du inte är rik och kan håva in pengar på avkastning och inte behöver jobba lika mycket. Är du chef så delegerar du, det är vad chefer gör.

Det här gör att barn inte får det stöd och hjälp hemifrån som de behöver, inte i arbetarklassfamiljer för föräldrarna har inte den tiden och möjligheten.

I detta skapas en trötthet. Arbetarklassen är för trött och jobbar för hårt för att orka säga ifrån, vilket gör att de rika blir ännu mer rika och klyftan mellan klasserna ökar ännu mer. Arbetarklassen blir allt mer får som föses omkring av de rika herdarna, och så hade vi det inte i slutet av 70-talet och början på 80-talet, så i detta perspektiv har det blivit sämre därför att klasskillnaderna har ökat. Och det får med sig många negativa effekter på samhällsutvecklingen.

Rahael skrev: "En till klasskillnader det är ju att genom att arbetarklassen arbetar allt hårdare, så innebär det att föräldrar får allt mindre tid över för sina barn - om du inte är rik och kan håva in pengar på avkastning och inte behöver jobba lika mycket. Är du chef så delegerar du, det är vad chefer gör."

Jag, som sannolikt arbetar betydligt fler arbetstimmar än vad Rapahel någonsin kommer att göra per vecka (baserat på hur mycket text han presenterar här på hemsidan), blir lite lätt konfunderad över.... Nej, det blir jag egentligen inte, nu när jag tänker över det hela. Så jag släpper detta härmed. Ha det bra Rapahel.

För att återgå till ämnet, så är det väl i grunden synnerligen bra att vi strävar efter bättre och bättre bilar? Eller för den delen bättre och bättre boende. Alternativet blir inte särskilt produktivt.

Roy, vad var "hellre än bra" i mina inlägg?

Raphael tar skolan som ett exempel på nedmonterad välfärd - och säger sedan genast emot sig själv. Skolan är INTE ett exempel på nedmonterad välfärd. Men bevisa det, om du kan.

Och för att nu verkligen gå OT, men är det så illa att denne Raphael inte bara är bilmärkesfanatiker utan också enögt "röd?

Att sedan gnälla på marknadsekonomin ... Gick det bättre i Ryssland? Nordkorea? Stick, Raphael.

Vill man raljera, så kan man väl påstå att franska statens bidrag till den franska bilindustrin ger lite billigare bilar till de som inte har råd att köpa premium. Frågan blir dock hur länge nämnda stat har uthålligheten att subventionera en gigantisk förlustaffär och vilka konsekvenser det har för just den statens finanser. Vilka drabbas i slutändan? Premiumköparna? Skulle inte tro det. Något att fundera på för Raphael.