Klassiska bilmärken: Rambler

I mitten av 70-talet ägde jag en Rambler American av 1965 års modell. Det var en snygg och tämligen kompakt amerikanare, som jag hade en del kul med. Jag bytte bort den i någon sorts triangeldrama, har jag för mig, och såg den sista gången på Valhallavägen i Stockholm. Då hade den just kolliderat med en buss och det bör ha varit slutet för bilen som var lackerad i ljusblå metallic.

Bilmärket Rambler har en lång och särskilt på slutet ganska rörig historia. Den första tillverkningsomgången för Rambler sträckte sig mellan åren 1897 och 1914. Sedan blev det ett långt uppehåll, men 1950 var namnet tillbaka igen.

Man kan tycka att brittiska BMC, Leyland etcetera är en riktig soppa men frågan är om inte namnet Rambler krånglat till det ännu mer.

I likhet med så många andra bilmärken låg även Ramblers ursprung i cykeltillverkning och faktum är att bilarnas logotyp var direkt hämtad från velocipedernas. Lustigt nog tillverkades dessa cyklar i Coventry, England, men bilarna byggdes i Kenosha, Wisconsin, USA.

Efter några års experimenterande blev det riktig fart på biltillverkningen år 1902 och naturligt nog var det små och lätta automobiler som då byggdes. Första säsongen såldes 1 500 bilar och den siffran gjorde Rambler till en av de första storserietillverkarna.

Bilarna växte med åren och 1912 fanns en 7-litersmodell. Två år senare döpte man om bilarna till Jeffrey – och så var bilmärket Rambler borta de följande 37 åren!

Intressanta ambitioner
När namnet Rambler åter hamnade på en bil, år 1950, var det Jeffrey-bolagets efterträdare Nash Motors som låg bakom nypremiären. Ett intressant nytänkande lanserades: den första amerikanska kompaktbilen. Små amerikanska bilar hade funnits förut, som till exempel Bantam, byggd på Austin-licens, men Rambler var så att säga en riktig bil fast litet mindre. För Nash blev Rambler-satsningen ett kommersiellt lyckokast. Nykomlingen hade sidventilsexa på 2,8 liter, var 450 cm lång och vägde bara 1 168 kilo.

Rambler var strängt taget en Nash-modell (det är nu det börjar bli komplicerat) men det fanns intressanta ambitioner inom bolaget. 1952 debuterade nämligen en modell med karossen ritad av Pininfarina. Dessvärre var den inte särskilt vacker, men för amerikanerna var det spännande med någonting från den gamla världen.

Efter en fusion mellan Hudson och Nash bildades 1954 American Motors och en del Rambler-bilar (som ju på ett sätt var Nash…) såldes sen under namnet Hudson. Koncernens stora händelse 1958 var en förenkling på så sätt att alla dess bilar skulle säljas under namnet Rambler. Den stora Nash-modellen kallades nu Ambassador.

Ovanligt seglivad
Det är knappast någon överdrift att kalla det sena 1950-talets Ramblers spektakulära. Okej, inte alla, men det var bra många som levererades med trefärgslackering och onödigt mycket krom. Rambler var för den skull ingen lyxbil, snarare tvärtom. De större Rambler-modellerna hade vulgärt gigantiska fenor åren kring 1960.

Under 1960-talet kom en del riktigt sportiga modeller från American Motors. Marlin var en stor fastbackmodell med fartiga linjer och i bästa fall V8-motor på drygt 200 hästar. 1968 kom AMX, en kompakt sportcoupé, och den litet större Javelin, men de kallades inte Rambler och 1969 var den amerikanska Rambler-historien hur som helst över.

American Motors tycktes ha velat hit och dit i många år, men det kan ju inte ha varit så lätt att fajtas med de tre stora och etablerade koncernerna – se bara hur illa det gick för Packard och sedermera Studebaker. Och som sagt 1969 för Rambler. Fast ändå inte!

Märket visade sig vara ovanligt svårt att ta död på och namnet fanns kvar i Argentina till 1972, i Australien till 1978 och i Mexiko ända till 1983! Bra jobbat för ett märke som aldrig fått någon jättestatus.