Klassiska bilmärken: Scania-Vabis

Scania är det latinska ordet för Skåne och där, i Malmö, bildades år 1900 Maskinfabriksaktiebolaget Scania. Längre norrut hade Vagnfabriksaktiebolaget i Södertälje grundats redan 1891, som dotterbolag till Surahammars Bruk. År 1897 byggdes den första bilen, fast man sa antingen Surahammar-automobilen eller rätt och slätt ”åkvagnen”.

Ordet bil fanns ju inte då, och knappt ens automobil, i varje fall inte i dagligt tal. Denna bil hade fotogenmotor men byggdes efter något år om och fick då en tvåcylindrig bensinmotor.

En försiktig tillverkning kom igång några år senare och Vabis visade 1903 flera egenhändigt tillverkade bilar på en utställning i Stockholm. Tillverkningen uppmärksammades så pass att några två- och fyrcylindriga modeller byggdes och såldes, trots att det bedrevs en ganska flitig automobilimport vid denna tid.

Scania började 1902 på en serie om sex bilar och 1903 kördes till nyssnämnda utställning en Scania-automobil. Från Malmö till Stockholm var det då 69 mil på riktigt usla vägar och resan tog 32 timmar.

1904 köpte dåvarande kronprinsen Gustaf, sedermera kung Gustaf V, en Scania-bil. Flera olika modeller byggdes de kommande åren, precis som i Södertälje.

År 1911 slogs de båda tidiga svenska biltillverkarna samman. De hade ungefär samma inriktning, vilket bland annat innebar att huvuddelen av produktionen gällde tunga fordon.

Efter samgåendet riktade man in sig på litet större vagnar, det vill säga fyrcylindriga automobiler. De var på 22, 30 och 40 hästkrafter, den senare siffran imponerande för sin tid. Liksom exempelvis konkurrenten Tidaholm exporterade Scania-Vabis ett antal bilar österut.

Det väderstrecket var det naturliga för svensk industri av många slag. I Europa var det ju fullt av verkstadsindustri, men i Ryssland och i de då ännu fria baltiska staterna törstade man efter industriprodukter. Intressant nog exporterade Scania-Vabis också bilar till Australien!

Anständig siffra
22-hästarsmodellen blev en klar framgång och åren 1914–25 tillverkades den i drygt 300 exemplar, för sin tid en relativt anständig siffra. Förmodligen hade fler kunnat byggas och säljas om inte Scania-Vabis allt mer koncentrerat sig på lastbilar.

Eftersom denna så kallade Typ 1 såldes i chassiform var det långt ifrån alla som blev personbilar. Gott och väl 100 av chassierna karosserades som ambulanser, piketer, drosk- och paketbilar.

Scania-Vabis höll höga priser på sina automobiler men så var också material och hantverk av högsta klass. En T-Ford var på alla sätt enklare och kostade inte ens en tredjedel. Däri låg naturligtvis ett jätteproblem, och Södertälje-firmans personbilsavdelning var långt ifrån någon vinstmaskin.

Under 1920-talet kom Scania-Vabis också att bli en stor busstillverkare. Företaget hade därmed två stabila tillverkningsben att stå på. Trots att företagsledningen beslutat lägga ner personbilstillverkningen 1925 byggdes åren 1926–29 ytterligare 52 vagnar av kvarblivna delar.

De två sista bilarna byggdes 1929, den ena som tjänstebil för vd Gunnar Lindmark. Att dessa bilar alls byggdes är ganska märkligt för reservdelslagret innehöll inte allt som behövdes för att bygga en komplett bil.

Sålunda sägs exempelvis skärmarna komma från en Ford A! En av bilarna har överlevt och var i trafik ända till 1957 då Scania-Vabis köpte tillbaka den. Efter en omfattande renovering för ett 20-tal år sedan har bilen kunnat beundras på Scanias museum i Södertälje.

Totalt blev det faktiskt inte fler än omkring 830 personvagnar, men de var av högsta kvalitet.