Klassiska bilmärken: Goggomobil

Under 50-talet konstruerades i Tyskland en mängd tveksamma motorfordon. En del av dem var inte mycket mer än usla motorcyklar med ännu uslare vägegenskaper, men det fanns också exempel på motsatsen.

Tänk bara på den käcka lilla Messerschmitt, som liknade resterna av ett jaktflygplan! Eller Kleinschnittger, som i alla fall hade fyra hjul men ändå såg ut som en tivolibil!

Med Goggomobil var det lite annorlunda. Prototypen visades hösten 1954 och i mars året därpå rullade serietillverkningen igång. Goggomobil liknade onekligen en riktig bil, fast väldigt liten och med skottkärrehjul. Den luftkylda tvåtaktsmotorn var monterad längst bak och den fanns att få med de alternativa cylindervolymerna 250 och 300 cc.

En aning pompöst kallades bilarna Goggomobil T 250 respektive 300 Limousine. Tvåtaktsmotorn var i båda fallen tvåcylindrig och effekterna låg på 13,6 respektive 14,8 hk vid 5 400 och 5 000 varv. Det var inte precis fråga om några raketprestanda. 0–100 km/tim var inte mätbart av det enkla skälet att modellerna toppade 72 respektive 85 km/tim.

Trots låg fart och blygsamma accelerationsprestanda förfogade de här vagnarna över fyrväxlade lådor, som dock var helt osynkroniserade.

Karosskonstruktionen var av självbärande typ och såväl fram- som bakvagn var spiralfjädrade. En nackdel var att bakvagnen hade så kallade pendelaxlar, vilket aldrig har bidragit till säkra köregenskaper.

Måtten var också blygsamma. Den så kallade limousinen var bara 290 cm lång och 128 cm bred. Coupén var faktiskt större: 304 cm lång och 137 bred.

I början av 1957 presenterades en marginellt mer påkostad och lika marginellt snabbare coupé-version. Visst är det kul: man gör deluxe-versioner av den lilla ekonomibilen! Och i oktober 1957 erbjöds även en peppigare motor, en 400-kubikare som gav 20 hästar jämnt vid 5 000 varv. Det hände mer 1957 för på hösten fick bilarna vevar till sidorutorna istället för de tidigare skjutfönstren.

Första steget mot riktig bil
Man kanske kan tycka att Goggomobil är en fånig liten bil, men förklara då dess påfallande popularitet: produktionen upphörde inte förrän 1969! Intressant nog hade bilarna så kallade kidnappardörrar ända fram till 1964 och det måste man säga var ganska antikverat.

På Frankfurt-salongen hösten 1957 visade firma Hans Glas en framhjulsdriven prototyp till en vidareutvecklad Goggomobil. ”En modern, elegant vagn” hette det, men när modellen började byggas var det en bil med motorn fram och drivningen flyttad till bakaxeln.

Nykomlingen kallades ursprungligen Goggomobil T 600 (med litet större motor T 700), senare Goggomobil Isar T 600. Även här var motorn tvåcylindrig men av boxertyp och den gav 20 hk vid 5 000 varv. Vridmomentet var i det närmaste försumbart.

Ofta betraktas den här modellen med sina betydligt större hjul, tolvtumsfälgar mot tiotums, som Glas-fabrikens första steg mot tillverkning av riktiga bilar. Produktionen startade i augusti 1958 och hösten därpå erbjöds också en stationsvagn.

Det är omkring 1960 som det börjar bli lite rörigt med modellnamnen. När var en Goggomobil en Goggomobil och när blev den Glas, eller var den en Glas-Goggomobil på 60-talet? Och hette inga av bilarna med den moderniserade karossen Goggomobil utan bara Glas Isar?

Faktum är att varken fabriken själv eller samtida bilkataloger verkar ha haft full koll på saken. Men låt mig i alla fall konstatera att firma Hans Glas GmbH i bajerska Dingolfing byggde den ursprungliga Goggomobil i princip oförändrad i 280 739 exemplar.

Bra jobbat, särskilt med tanke på hur vansinnigt primitiva bilarna måste ha känts i jämförelse med exempelvis en Volkswagen...