Klassiska bilmärken: Iso

Efter andra världskrigets slut såg fabrikören Renzo Rivolta med oro på den tilltagande importen av kylskåp, såna som han själv tillverkade i Italien. Han beslöt att vidga vyerna och på Milano-salongen 1949 presenterade han en scooter kallad Furetto.

Kanske var det inte världens bästa lösning ty Vespan hade redan hunnit etablera sig. Efterfrågan var dock tillräcklig och signor Rivolta tog snart ytterligare ett steg. Han lät sin chefskonstruktör skapa ett rullande ägg med dörröppningen framtill.

Isetta kallades den lustiga skapelsen som snart kom att licenstillverkas av BMW och som sannolikt räddade det tyska märket undan konkurs. Isetta byggdes bara under några år i Italien men i Västtyskland av BMW ända fram till 1963.

Direkt påstridig
Låt oss anta att licenspengarna från BMW höll Renzo Rivolta vid gott mod – de räckte i alla fall till för att konstruera en riktig bil. Den kallades Iso Rivolta och presenterades på Genève-salongen våren 1962.

Istället för Isettans tvåcylindriga tvåtaktare hade den nya bilen en 5,4-liters Chevrolet Corvette-motor på 260 hästkrafter. Här satt man inte fast i gamla konventioner!

Rivolta-bilen var byggd på en plattformsram byggd av ingegnere Giotto Bizzarrini. Den hade de Dion-bakaxel och skivbromsar både fram och bak med de bakre monterade inne vid differentialen, som hade diffspärr.

Karossen var ritad av den unge Giugiaro, som i början av 60-talet ännu arbetade för Carrozzeria Ghia. Vackra proportioner utan överdrifter karaktäriserade bilen som var i produktion fram till 1970 då 797 exemplar hunnit byggas.

Om Iso Rivolta var nedtonad i formerna så var nästa modell, presenterad hösten 1963, direkt påstridig. Aggressiv nos, exponerade avgasrör som letade sig ut från skärmsidorna, bred rostfri B-stolpe, smällfeta däck på lättmetallfälgar och ett vackert sluttande bakparti.

Iso A3/L Grifo kallades den nya GT-vagnen som av tillverkaren påstods vara världens snabbaste seriebyggda bil. I förgasarutförande gav Corvette-motorn 340 hästar och det var enormt mycket för sin tid. Ännu bättre var det med insprutning: 375 hk!

Iso Grifo byggdes under årens lopp i flera versioner bland annat som rena tävlingsvagnar. En Iso Grifo kom nia totalt i 24-timmarsloppet vid Le Mans 1965, en verklig prestation med tanke på sällskapet, Ferrari 275 GTB och Porsche 904.

Sjulitersversionen gav drygt 400 hästar och hade en rektangulär luftbox ovanpå motorhuven. Inte snyggt men stöddigt.

Bara minnen kvar
1967 lanserades märkets första fyrdörrarsbil, Fidia, men tillverkningen kom igång först två år senare. Fidia var på många sätt en maffig bil men ändå ingen vinnare. Bara 192 exemplar kom att byggas.

Iso presenterade 1969 ännu en modell. Den kallades Lele och var en tämligen praktisk fyrsitsig coupé vars kaross ritats av Bertone. Men det var efter den begåvade Giugiaros tid hos firman och Lele är ingen höjdare i italiensk formgivning.

Grifo måste betraktas som märkets höjdpunkt. 414 ex byggdes varav 90 stycken med sjulitersmotor. En bit in på 70-talet blev det svårt för Iso att köpa Chevrolet-motorer. Man tvingades därför gå över till de mer lättillgängliga Cleveland-motorerna från Ford, såna som satt i Mustang Mach 1.

Bränslekrisen 1973–74 förefaller ha blivit Isos fall, liksom kollegan Monteverdis. Efter 1 720 bilar upphörde tillverkningen och det enda som återstår av bilfabriken är minnen och en park uppkallad efter Renzo Rivolta.