Långtest 2011: Bränslekostnaderna en obehaglig överraskning

Hur mycket bränsle har jag kvar? Vågar jag åka vidare, eller måste jag in och tanka igen? Jag tyckte jag fyllde på alldeles nyss.

Dacia Dusters digitala bränslemätare har krånglat ända sedan bilen var ny. Den har visat lite som den vill och det har skapat osäkerhet hos långtestförarna, som aldrig riktigt vetat hur mycket diesel som funnits i tanken.

I samband med första servicen (som gick på 3 500 kr) påpekade vi felet och fick det fixat på garantin. Annars hade det blivit en dyr affär, notan för arbetet slutade på drygt 10 100 kronor. Orsaken till det saftiga beloppet är att hela instrumentklustret måste bytas och enbart delarna till detta går på nästan 7 000 kronor.

Ett annat problem är att vägmätaren följer med när instrumenten byts ut. Det vore i och för sig inget större bekymmer om bara siffrorna i den nya mätaren kunde justeras så att den visade bilens rätta miltal.

Men se det går inte alls. Dacias mätarelektronik är av gammaldags snitt och stängd för all yttre kommunikation. Det innebär att Dusterns körsträcka enligt den nya vägmätaren hamnade på noll mil efter reparationen, istället för verklighetens nästan 3 000.

Som gjort för att lura en begagnatköpare, kan tyckas. Men riktigt så lätt går det inte. Det verkliga miltalet finns noterat, såväl i bilens servicebok som i Dacias verkstadsdatorer. Ett bra tips är att kolla där om du är spekulant på en begagnad Duster.

Men ironiskt nog tycks inte heller Dacians nya bränslemätare fungera riktigt som den ska.

– Den har fortfarande lite hyss för sig och antyder att det finns mer bränsle kvar i tanken än det gör, skriver etappens testförare i sitt protokoll. Dessutom verkar det finnas en glappkontakt i värmeanläggningens belysning. Den slocknar ibland och lyser ibland.        

”Sällsynt behaglig”
Långteststallets Volvo V60 ska också in på verkstad för reparation inom kort. Men inte på grund av något fel vi upptäckt. Orsaken är istället en säkerhetsåterkallelse från Volvo, där kunderna snabbt ombeds ta kontakt med närmaste auktoriserade verkstad.

Det har visat sig att vår bil hör till en begränsad serie V60-vagnar som kan drabbas av läckage i styrservosystemet. Så här skriver Volvo om problemet i ett brev som gått ut till berörda bilägare:

”Om läckage skulle inträffa kan du uppleva tung styrning och missljud. I värsta fall kan det leda till plötslig förlust av styrningens servoassistans utan någon föregående varning.”

”Om servoassistansen minskar eller upphör så går bilen fortfarande att styra även om styrningen blir trögare. Men det kan ändå inte uteslutas att felet kan leda till farliga situationer i trafiken.”

Enligt Volvo åtgärdas felet genom att styrservons övre returrör byts ut och det görs kostnadsfritt. Hittills har testlaget inte märkt av några styrproblem på Volvon. Tvärtom, så har V60:n rullat helt problemfritt och dessutom välgörande piggt, tyst och bekvämt.

– En sällsynt behaglig och trevlig bil att leva med, berömmer etappens testförare. För den som inte behöver jätteutrymmen och sätter värde på design och köregenskaper är V60 en perfekt sportkombi enligt min åsikt.

”Hopplöst slö”
Även Opel Meriva får en hel del beröm av sin senaste testförare, men på en punkt blir det tummen ned:

– Motorn förstör hela intrycket av bilen. 1,3-litersdieseln är hopplöst slö och trist så fort man begär lite mer än att bara lunka fram i måttlig fart, heter det bland annat i rapporten som fortsätter:

– Enda trösten är att Opeln är snål och jag kommer ofta ner en bra bit under 5,0 l/100 km om jag är försiktig med gasfoten. Åtminstone enligt färddatorn, om den nu talar sanning.

Etappens förare uppskattar där-emot Merivans ”felhängda” bakdörrar och stora förmåga att sluka last:

– Bakdörrarna är perfekta när man, som jag, ofta tvingas parkera trångt. Aldrig att det är några problem att ta ut grejor från baksätet. Ett annat plus är att Opeln trots sin litenhet lastar nästan osannolikt mycket skrymmande gods.

– Med en roligare motor skulle Merivan vara den idealiska familjebilen, förutsatt att ungarna är så stora så de sitter framåtvända. De annorlunda bakdörrarna gör det tyvärr väldigt besvärligt att använda bakåtvända barnstolar i bilen.

”Angenäm att köra”
Efter allt inledande krångel sköter sig vår Saab 9-5 numera perfekt, både tekniskt och elektroniskt. Den har dessutom långtestets hittills lägsta servicekostnad. Saaben har också fått mycket beröm av alla testförare som hittills kört den, inklusive den senaste. Han skriver så här i rapport:

– Det här är en riktigt angenäm bil att köra. Den är komfortabel, säker, har bra prestanda, finfina vägegenskaper och skänker dessutom ett visst mått av lyxkänsla.

– Nog är det synd och skam att detta bilmärke med all sannolikhet inte kommer att finnas så länge till. Därmed är 9-5:an den sjunde och sista Saaben i Vi Bilägares långtesthistoria.

Men helt fri från kritik går inte den 5,01 meter långa Trollhätte-limousinen. Kupéutrymmena på längden är visserligen överdådiga, men på höjden är det sämre ställt.

– Saaben är låg och det märks i både bak- och framsäte och när man ska ta sig ur och i bilen. Det märks också när man ska hålla uppsikt runt bilen från förarplats. Särskilt bakåt är sikten riktigt usel och p-sensorerna behövs verkligen. Även framåt är det svårt att se rödljusen när man står först i kön på grund av den långt framdragna takkanten.

Etappens Saab-förare konstaterar också att 9-5:ans storlek är på både gott och ont och gör följande noteringar i sitt protokoll:

– Bilens känns betryggande säker vid landsvägskörning. Inte bara för de fina vägegenskaperna och responsen i drivlina och styrning, utan också för att den är just stor.   

– I stan är 9-5:an däremot inte lika trevlig att hantera, framför allt inte när man ska fickparkera. Det är många p-luckor som jag tvingats ge upp med Saaben, men som hur lätt som helst hade svalt min förra långtestbil Meriva.

”Ett härligt chassi”
Ford C-Max har fått en hel del kritik för sin skenande förbrukning och den kvarstår. 35 procent över bränsledeklarationen är oacceptabelt mycket!

Inget tyder heller på att bränsletörsten är på nedgång. Bilen drar stadigt sina 6,2 l/100 km i snitt, oavsett vem som kör den och under vilka yttre förhållanden den rullar. Men även de positiva omdömena om Forden kvarstår och de handlar i hög grad om den fina körkänslan.

– Ett härligt chassi, fin förarergonomi och suverän känsla i styrning och bromsar gör C-Max till en mycket kompetent bil att köra, skriver testföraren i sin rapport.

– Det enda jag inte gillar är mappningen av motorn. Det är lätt att gasen skenar vid start och när kopplingen släpps upp ”dör” bilen för ett ögonblick, vilket gör det svårt att starta mjukt.
Tummen ned blir det också för den plastiga kvalitetskänslan i reglage och knappar.

Dessutom håller mattorna i kupé och lastutrymme inte högsta klass och det märks tydligt när man ska städa bilen. Knappast idealiskt för en barnfamiljsbil som ofta behöver göras ren...

Fotnot: Tidigare artiklar om årets långteststall: Presentation (nummer 1/2011) , vintertest (3/2011), testrapport färddatorer (4/2011), testrapport bränsleförbrukning (6/2011), semestertest (9/2011), förbrukningsbekymmer (11/2011) och Dacia duster får halvljusautomatik (14/2011).