Det här med blanka lister i instrumentpanelen rensade vi bort någon gång på 80-talet! Inte minst tack vare gnälliga motorjournalister som påpekade att blänket irriterade när solen låg på. Den tyska skolan med svart och matta ytor fördes fram som skolexempel - med all rätt.

Nu är eländet tillbaka! Inte bara i Opel som vi tidigare kritiserat. Jag gillar vår långtesbil nr 173, Peugeot 3008. Men vem katten har släppt igenom kromlisterna i panelen?

Skarpt irriterande och idiotiskt!

Som stadsjeep är den närmast perfekt. Liten, lättparkerad, allmänt smidig och med hög sittposition som ger bra trafiköverblick. Dessutom är den fyrhjulsdriven, något som är till stor nytta när man ska ta sig fram på vinterns många oplogade storstadsgator.
 
Men som reskamrat på semesterns många långresor blir det inte lika många plustecken för den japanska mini-suven. Jag vet, ty jag har avverkat mer än 700 mil i långteststallets Suzuki Ignis sedan jag tog över den i början av juli. Det blev jag som fick den lilla Suzukin på min (nit-)lott under semesterperioden.
 
Utrymmena har det inte varit större några problem med, oftast har det bara varit jag själv och hustrun som åkt i bilen. Det som på allvar stört semesterfriden är istället kupébullret i landsvägsfart. Det är lindrigt sagt infernaliskt och större delen av sommarens alla resor har gjorts med väl istoppade öronproppar.
 
Fjädringen är heller inget under av komfort och den lilla Suzukin stampar elakt i alla gupp och vägskarvar. Märkligt nog blir bilen stötigare ju mer last den bär på (oftast brukar det vara tvärt om) och med fyra personer och bagage ombord behövs närapå njurbälten när man kör på lite sämre vägar.
 
Under ljusa sommardagar kan man också reta sig på att man knappt ser vad som visas på mediasystemets skärm, där även bilden från backningskameran projiceras. Särskilt illa är det när solglasögonen är på, och det är de ju ofta under den ljusa årstiden.
 
Men en sak har Ignis i alla fall varit bra på under semesterns många resor - och det är att vara snål på bränsle. I snitt har en dryg halvliter per mil gått åt. Det tycker jag är en bra siffra med tanke på att de flesta resorna avverkats på snabba vägar med fartgränser på mellan 100 och 120 km/tim.
 

Har precis skrivit färdigt höstens första biltest, som nu är levererad till tryckeriet. Den här gången handlade det om tre små, men praktiska och rymliga crossover-modeller.
 
På startlinjen stod fransk-tyska Opel Crossland X, sydkoreanska SsangYong Tivoli och franska (men Spanienbyggda) Renault Captur.
 
Som vanligt utsatte vi bilarna för vårt grundliga testprogram där det mesta undersöks och mäts; ljus, bullernivå, last- och kupéutrymmen, förarergonomi, säkerhet (även för barnen), rostskydd, ägarekonomi och en hel del annat.
 
Dessutom kör vi förstås bilarna en hel del, både på vanliga vägar och avlyst testbana. Åkkomfort, väghållning, undanmanöverförmåga, prestanda, bromskapacitet och bränsleförbrukning måste ju också kollas.
 
När alla testmoment är avklarade – det tar nästan två veckor – är det dags att vaska fram en segrare. Ibland kan det vara ganska knivigt, men den här gången var det inga större problem att utse en testvinnare.
 
Vilken bil det blev? Det avslöjar jag inte här. Men läs nr 14 av tidningen (kommer ut i början av oktober) så får du besked!
 

Har precis varit ute på test med tre hyperintressanta laddhybrider.
 
På startlinjen stod VW Golf GTE, Hyundai Ioniq och Toyota Prius - alla med en verklig el-räckvidd på runt fem mil vid lugn körning. Det borde vara tillräckligt för att de flesta tätortspendlare ska kunna göra sina jobbresor fossilfritt. Något som förstås är mumma för stadsluften.
 
Men vilken av de tre bilarna som vann testet tänker jag inte gå in på här. Det får du läsa om i Nisse Svärds (jag vara bara hjälpryttare) testrapport i nr 15 av papperstidningen, som kommer ut i slutet av oktober.
 
Däremot kan jag inte undgå att fundera lite över om det verkligen är rätt att – utan motkrav - ge laddhybriderna så stora statliga subventioner som de får.
 
Dels utgår en rejäl miljöbilspremie, för närvarande 20 000 kronor, i samband med köpet. Dessutom skattegynnas laddhybriderna som tjänstebilar, såväl förmånsvärden som arbetsgivaravgifter är mycket kraftigt nedsatta.
 
Jag förstår förstås syftet med de saftiga statliga ”rabatterna” - att skynda på omställningen till mer miljöacceptabla bilar. Och det är ju en bra ambition.
 
Problemet är att det inte ställs några krav på att förarna ser till att laddhybriderna verkligen körs på el i så stor utsträckning som möjligt. Egentligen behöver bilarna ju aldrig laddas, de fungerar lika bra när de drivs med fossilt bränsle. Fast då är givetvis stora delar av miljövinsten (som man får subventionerna för) borta.
 
I mina ögon finns en klar parallell till etanolbilarna, som även de för ett antal år gynnades skattemässigt. Men hur många ägare tankade alltid E85? Långtifrån alla, den saken är jag helt övertygad om. Dels kom larmrapporter om att motorerna kunde fara illa av E85-bränslet, dels blev räckvidden per tank betydligt längre om bilarna kördes på bensin.    
 
När det gäller de renodlade elbilarna, som ju är ännu mer subventionerade än laddhybriderna, behöver man däremot inte fundera över något eventuellt ”bränslefusk”.  I det fallet finns ju bara ett alternativ…

Tur att min bil är dekalerad, tänkte jag och gick mot parkeringen. Där stod en brunmetallic Peugeot 3008 bredvid en brunmetallic Peugeot 3008.

Parkeringsplatspsykologi är ett högskoleämne ingen har kommit på men borde. Det mest välkända fenomenet är förstås när man parkerar sin dyra och obucklade bil alldeles ensam, längst ut i hörnet av stormarknadens parkering, i hopp om att den där står i fred och att inga dörrar slås upp mot karossen. När man sedan återvänder efter uträttat värv och tömd plånbok står i tio fall av tio ändå ytterligare en bil parkerad där, alldeles intill.

Dubbelparkering intill en alldeles identisk bil är förstås också frestande, jag lyfter på hatten åt min kompisparkerare utanför apoteket. Vederbörande har antagligen en diskret humor.

Jag har nyss tagit över ratten i vår långtestbil Peugeot 3008 och ska köra den franska crossovermodellen i mål, över 4.000-milagränsen. De första intrycken från i vintras håller än, det är en utpräglat komfortabel bil att åka i och att köra. Låg ljudnivå, smidig motor och automatlåda, mestadels enkla reglage – men också en hel del klumpigheter i skötseln av multimediasystemet. Jag har börjat förlika mig med sittkomforten, jag tyckte i vintras att stolarna fram kändes rätt knöliga men det är inget jag märker av nu.

Motorn är en 120-hästars diesel på 1,6 liter. Den räcker för det mesta men kan knappast beskyllas för att vara särskilt snål, åtminstone inte i sta’n där jag hittills mest hållit till. Över 0,6 liter milen konstant. På landsväg har jag varit nere i ungefär en deciliter mindre men det är fortfarande långt till deklarationens 0,42 liter milen. Bilen väger 1,5 ton, det är precis att motoreffekten räcker till.

Inredningsdesignen är läcker och annorlunda, den lilla, mångvinklade ratten är med sin låga placering en vanesak. Jag gillar den skarpt.
 

Så var det klart! Årets fem långtestbilar har rullat i mål efter ett år på vägarna i ur och skur.
Totalt har nästan 20 000 mil – fem varv runt jorden! – avverkats sedan början av året.
 
Under hela resan har bilarnas egenskaper, fel och andra eventuella brister har nogsamt registrerats. Vi har förstås även hållit full koll på ägarekonomin. Något som är möjligt tack vare att Vi Bilägare – som enda tidning i Sverige – själv äger bilarna i långtestet.
 
Varenda krona som lagts ut på bränsle, däck, olja, tvätt, service och annat är omsorgsfullt bokförda och givetvis finns även den i särklass största bilkostnaden – värdeminskningen – med i den ekonomiska kalkylen.
 
Totalt har årets långteststall dränerat redaktionskassan med nära 800 000 kronor. Mycket pengar, javisst. Men också väl använda slantar om man verkligen vill lära känna bilarna på djupet - och det är den absoluta ambitionen hos Vi Bilägares långtestlag.
 
Som slutkläm på långteståret brukar våra fem testchaufförer rösta fram Årets Långtestbil. Så har skett även i år, men vilken bil som tog hem titeln avslöjar jag inte här. Det får du läsa om i nummer 18 av papperstidningen som kommer ut i mitten av december.
 
Däremot får du gärna komma med en gissning. Vilken bil tror du vann – och hur blev rangordningen för de övriga?
 
De bilar som var med under långteståret är, i bokstavsordning: Kia Niro Hybrid, Peugeot 3008 HDI/120 hk, Suzuki Ignis 1.2 4WD, VW Tiguan 2.0 TDI/190 hk 4Motion och Volvo V90 D3 AWD. 
 

Att hålla bilen ren så här års är minsann inte lätt. Vägsaltet och temperatur kring nollan skapar en effektiv smutsdimma på vägarna, en dimma som liksom äter sig fast på karossen och tränger in överallt. Har man en silverfärgad bil kanske det inte syns så mycket förrän det är riktigt ingrott, men är bilen svart kommer man inte många meter förrän lorten redan syns lång väg.

I dagarna drar jag runt ett trebilstest med ”terrängkombibilar”. Det är Audi A4 Allroad Avant, Volkswagen Passat Alltrack och så helt färska Opel Insignia Country Tourer som möts. Tre riktiga allrounders av hög klass, ingen tvekan om den saken. Men förmågan att motstå smuts skiljer dem åt.

Efter nästan en hel dags körning var det dags att i vår specialbacke kolla hur fyrhjulsdriften fungerar. Vi kollar med hjälp av de specialbyggda rullar vi använt i flera år nu. Det var då jag såg det: Passat var smutsig, Opel fortfarande ren.

Vi hade kört bilarna på exakt samma vägar, i samma farter och på samma sätt – men den vita Volkswagen hade blivit så väldigt mycket smutsigare än den likaledes vita Opel. Det gick liksom inte att undgå att se skillnaden och jag fångade den på vidstående bild. Bakpartierna skiljde sig också åt. Där VW:s baklucka var ett brunt, ingrott mölj var Opels, om inte helt ren, så i alla fall klart mycket bättre.

Jag är alls ingen expert på detta område men det har förstås med aerodynamiken att göra. Eller brist på en helt utvecklad sådan?

I vintras körde vi Volkswagen Tiguan i vintertestet av våra långtestbilar. Den var ensam om att inte dra åt sig snörök på sidorutorna. Delvis kan det nog förklaras av att karossen är ganska hög, men det tyder också på god provning under utvecklingen.

Är då detta en stor sak för en blivande bilägare? Det får du avgöra själv, personligen skulle jag nog tycka det. Det är lite irriterande att gå emot en lortig bil, när man lastar i bagageutrymmet eller öppnar en dörr på en trång parkeringsplats.

Sedan ska vi inte tala om hur retsamt det är att kliva i eller ur en bil med tjocka trösklar som inte går att hålla rena och genast få byxbenen bruna av smetig, sandig smuts.
Det fick vi inte i Opel, inte så mycket i Passat heller – men i Audi grisades jeansen ner å det grövsta när vi satte oss i bilen eller klev ur den.

Mer avslöjar jag inte om testresultatet just nu. Läsa om hela den spännande matchen i Vi Bilägare nummer 1 2018, i handeln 16 januari!
 

Vi Bilägares långtestverksamhet ger intressanta besked, allra helst med bilar som rullar 10 000 mil och mer därtill. Se här vad som upptäcktes när vi demonterade plastskydd och innerskärmar på en av våra långkörare.

Summeringen av våra äldre långtestbilar, åtta till antalet, redovisar vi i papperstidningen som kommer ut till våra prenumeranter efter trettondagshelgen. Kutym är att vi varje höst ”klär av” flera av långmilarna för att studera rostspridning. Det innebär att vi demonterar alla plastskydd under bilen inklusive innerskärmar. Därefter högtryckstvättar vi underrede och hjulhus för att få full insyn.

I det här fallet visade det sig att bromsrören på en av våra bilar var kraftigt rostangripna, i stort sett omöjliga att upptäcka med blotta ögat, dolda som de är av plastskydd och innerskärmar. Serviceverkstaden hade dessutom missat att upplysa oss om faran, förmodligen på grund av att inspektionen inte ens gjorts på grund av omaket med att skruva bort och återmontera skydden.

De alltmer inklädda bilarna kan dölja stora säkerhetsrisker. Det har Vi Bilägare tidigare avslöjat när det visade sig att var och varannan VW Passat och Touran, Eco Fuel-versionerna,  hade rostskador på gastankarna. Detta ledde fram till återkallelser och nya direktiv från Transportstyrelsen hur bilbesiktningarna av bilar med plåttankar och skrymmande plast ska ske framöver. 

Fler intressanta upptäckter summerar vi i långtestrapporten liksom en totalöverblick av bilekonomin – alltså i ViB nr 01/2018, som finns att köpa den 16 januari. Prenumeranter får den en vecka innan.
 

Facebook, Twitter eller Instagram i alla ära. Min favorit-app på telefonen bland sociala medier heter Blocket. Här får man träffa människor på riktigt.
 
Som småbarnsförälder är Blocket den moderna varianten på lokala bytesdagar. Overall blir sommarsandaler, pulka blir trehjuling. Samtidigt får man chansen att besöka nya bostadsområden man tidigare inte fått se. Jag är även en av få personer i Sverige som faktiskt gillar att sälja begagnade bilar på Blocket.
 
Tidigare har jag bytt bil en gång per år, för att det är kul att prova på olika modeller. Det är alltid lika intressant att se vilken typ av klientel som svarar på annonsen.
När jag sålde min Audi A2 var samtliga av spekulanterna ingenjörer.
Min belgienimporterade Citroën C6 attraherade pensionärer och arkitekter.
Kombibilarna Toyota Avensis och Skoda Octavia fick unga barnfamiljer att höra av sig.
Alla trevliga och korrekta att ha att göra med. Vissa personer har jag faktiskt haft kontakt med långt efter att affären varit avklarad.
 
Efter en ovanligt lång ägarperiod – drygt två år – ska jag sälja familjens Audi A6 Avant. Än så länge är spekulanterna av en mer divergerad skara än tidigare. Många föreslår ett bilbyte.
 
Igår fick jag ett oväntat bytesförslag – ett badrum! Mitt eget badrum. Istället för betalning utlovades en badrumsrenovering av spekulantens firma. Mer än 30-års erfarenhet och alla certifikat utlovades.
 
Jag tackade nej.
 
Men jag blev ändå lite nyfiken på hur en sådan affär skulle gå till. Hur mycket badrum kan man få för en manuell Audi A6 Avant 2,0T med 9500 mil på mätaren? Vad är skäligt att begära och hur skriver man ett sådant köpekontrakt? Något säger mig att arbetet skulle ske svart. Väldigt svart. Sannolikt ganska olagligt och utan möjligheter till att reklamera fuktskador. Byteshandeln är den moderna delningsekonomins ljusskygga syster.
 
Livet på Blocket går vidare. Det ska bli intressant att se om jag får något ännu konstigare förslag eller om badrumsrenoveringen blir det mest originella.

Vi skramlade runt i hans gula LDV-buss i förorterna av Manchester i somras. Nu är Craig Gill borta, endast 44 år gammal.
 
Ibland fäster man sig speciellt för vissa människor när man är ute på jobb. Craig Gill var en sådan. Vi möttes i samband med ett resereportage om Manchester i somras, publicerat i ViB nr 12.
 
Craig Gill, tidigare trummis i Inspiral Carpets, ett av Manchesters kultband under 1980- och 90-talet, körde runt med mig och fotograf Håkan Strandman för att visa var alla gamla klubbar låg när det begav sig, och var hans tidigare och samtida kollegor slagit igenom. Craig var som ett levande lexikon, inte bara om rockmusik utan lika mycket om Manchesters geografi, Belle Vues speedwayklubb eller hans favoritlag Manchester City, där hans ”This is how it feels to be small” fortsätter att dåna över läktarsektionerna.
 
Craig Gill gjorde att jag på nytt återupptäckte The Smiths och Oasis. Craig gillade framför allt Morrisseys texter om svåra förhållanden och trasiga människor i ett regnpinat Manchester. Jag håller med.
 
Det var lite av en chock när dödsbudet kom tidigare i veckan. Trots att det endast blev en kort bekantskap, via lite mejl fram och tillbaka senare, var det som om jag ändå kände honom.
 
Vila i frid, Craig!

Jag har sedan en tid suttit nedborrad i drivor av papper i alla former. Skrivbordet har mer eller mindre dignat av bränslekvitton, värdeminskningsvärderingar, serviceprotokoll – och en och annan skaderapport.
 
Det jag pysslat med är att, mer eller mindre på öret, räknat ut vad årets långtestbilar kostat; från startskottet i januari till målgången nu i december. Och det är inga småsummor det handlar om. Över 800 000 kronor har gått upp i avgasrök under de nästan 20 000 mil bilarna avverkat under perioden. 
 
Men vi har förstås fått ut en hel del av verksamheten också. Det får man om man djupgranskar fem bilar under ett helt år och låter var och en av dem rulla 4 000 mil? Det finns, mig veterligt, ingen annan motortidning som ens kommer i närheten av ett lika uttömmande test.         
 
I Vi Bilägares långteststall får de fem förarna i testlaget bekanta sig med varje bil i uppemot 800 mil. De har med andra ord en gedigen grund att stå på när de ger sina omdömen. Lite mer än en sväng runt kvarteret, om man säger så…
 
Nu har förarna i en omröstning utsett Årets Långtestbil 2016 och resultatet blev en stor överraskning, i alla fall för mig. Lika förvånad blev jag  över den bil som hamnade i botten på listan. Att det skulle gå så hade jag aldrig kunnat ana när staren gick i början av året.
 
De bilar långtestförarna hade att rösta på var, i bokstavsordning: Audi A4 Avant, Mazda MX-5, Opel Astra , Subaru Levorg och Toyota Avensis ST.
 
Vilken av dem som vann, och resten av topplistan, avslöjas i nr 18 av papperstidningen som kommer till butik den 13 december. Där slutsummeras också årets långtestverksamhet i ett tio sidor långt  reportage där du får reda på allt som är värt att veta om de fem bilarna.

Eget beröm luktar illa, brukar man ju säga. Men ibland kan man inte låta blir att skryta lite över vad vi inom redaktionen lyckas åstadkomma i våra bästa stunder.
 
En sak som jag känner mig riktigt sig stolt över är årets Testspecial, där vi samlat alla biltester som gjorts under 2016 i en och samma tidning. Jag har precis bläddrat igenom de 196 fullmatade sidorna och kan inte undgå att imponeras över innehållet.
 
Här finns allt du behöver veta om i stort sett alla nya modeller som lanserades 2016. Testspecialen är späckad med faktauppgifter om priser, prestanda, krocksäkerhet, bränsleförbrukning, ägandekostnader, barnsäkerhet, rostskydd, utrymmesmått och mycket annat. Som en extra krydda ger testlagets förare dessutom sina personliga och kunniga synpunkter på alla bilarna.
 
Mitt (i högsta grad jäviga) omdöme om årets Testspecial blir: Mums för alla bilintresserade och rena bibeln för den som tänker köpa ny bil och vill samla på sig så mycket information som möjligt innan han/hon gör affär!
 
Som sagt, ibland måste man få skryta lite…

Långteststallet har just rest mot nordvästra Värmland för årets test av olika vinteregenskaper. Vi har Långbergets sporthotell någon mil ovanför Sysslebäck som basstation för testerna.

Testutrustning, fotograf Simon (i år med assistent Torkel som sidekick), de fem långtestbilarna Kia Niro, Peugeot 3008, Suzuki Ignis, Volkswagen Tiguan och Volvo V90 – allting är med.

Det är egentligen bara den värsta svinkylan som fattas men den uppges vara på väg mot slutet av veckan så vi är vid gott mod.

En nyhet i år är att Simon tagit med sig en speciell värmekamera så att vi – och framför allt ni läsare – ska kunna se hur stolsvärmen fungerar i respektive bil.

Hittills har vi haft ganska lömskt väglag, med bitvis underkylt regn och överraskande halka trots synbarligen ”torr” asfalt. På Hagfors flygfält hade vi tänkt köra ljudmätningar men där visade det sig för stunden vara så såphalt att vi avråddes från att ens köra ut på banan.

Intrycken av bilarna haglar in och det är tät radiotrafik mellan dem. En av bilarna går oväntat tyst, en annan är stabil som en klippa, en har svårt med imbildning, en känns lite ”jazzig” när underlaget är isbark …  

Bilarna med LED-strålkastare får dessutom vissa besvär med skenet i den fuktiga underkylan. Strålkastarnas ”glas” blir ju inte varma och det bildas snabbt ett täcke av isbark som drastiskt minskar ljusutbytet.

I dag på andra dagen sätter arbetet i gång på allvar, fler rapporter kommer!

Jag var på väg till Portugal för en provkörning av ansiktslyfta Skoda Octavia och diskuterade med en kollega på resan ner. Snacket gick ungefär så här:

Det är inte lika spännande att åka utomlands längre, i alla fall inte till andra europeiska länder och åtminstone inte för oss bilspanare. Det är nästan bara i Sverige man ser några äldre och intressanta bilar numera, i övriga länder har allt gammalt skrotats bort och det som är kvar är mest en gröt av nya eller nästan nya ”Made in EU-modeller” på vägarna. Vem bryr sig om om det kommer en Seat Toledo eller en Renault Megane farande? Vem ids skilja dem åt?

Förr var bilbeståndet karaktäristiskt för sitt land. Designen och detaljerna sade något om tillståndet i nationen. Italien hade alla sina ivriga Fiat och sina krylliga småfabrikat. I England gick det knappt att hålla reda på alla knasiga märken och föråldrade modeller som tillverkades i sken av att vara nya ända in på 1980-talet. Frankrike ska vi inte tala om, tänk alla svärmar av Renault 4 och Citroën 2CV som stod och tryckte i varje gränd i Paris, osande av plåtknycklad karaktär och sällsamma dofter.

De är borta, allihop. Putz weg.

Så gick snacket mig och kollegan emellan. Sedan började vi köra nya kylargrillen på Skoda Octavia. Omedelbart utanför flygplatsen kom vi i fatt en Peugeot 205 Rallye, en sådan där specialversion med vita, jättetuffa plåtfälgar du vet. Strax därpå siktade jag en Fiat Uno, knallröd och i nyskick, funkisbilen numero uno. En Ford Taunus Turnier 1975 susade vi förbi på autostradan, den var det nog bara vi som såg. Sedan såg vi en Volvo 440 och, ja, det gjorde vi.

Vägarna i Portugal är för övrigt förunderliga. Motorvägar med tre filer och i toppskick löper kors och tvärs. Mycket EU-stålar i backen där. Alltid nästan tomma på bilar, oavsett tid på dagen eller tid på året. Det ser ut som på vägbilderna från Nordkorea. Ingen är där.

När jag och min kollega nalkades hotellet vi skulle bo på fick vi tvärnita. Alldeles intill vägen stod en Honda N360 i perfekt originalskick. Vi vände direkt, klev ur och gnuggade ögonen – maken till käck manick!

Honda N360 byggdes 1967-71 och var ett slags japansk Hundkoja, Austin/Morris Mini. Två cylindrar, 354 kubikcentimeter och drygt 30 hk – du kan läsa allt om dem på nätet.

Den bara stod där intill en vassrugge vid ett vattendrag, i strålande originalutförande. Stänklappar med Hondas logotyp. Fuskträinredning som såg oanfrätt ut. Fräsig fuskträratt med tre hålborrade ekrar. Bladfjädrarnas ändar stack ut en bit utanför karossen vid bakre stötfångaren. Och så hade den världens snällaste uppsyn i fronten, precis som jag önskade att fler bilar skulle ha i dag.

Vilken bil. Det var inte bara dagens utan hela veckans, ja, månadens, hela 2017 års lilla godbit!
 

Vi har räknat om medelvärdena på våra ljusmätningar av alla testbilar. Nu har vi valt att redovisa medelvärden för de senaste tre åren, eftersom det ger en bättre beskrivning av utvecklingen.
 
Det som hänt under de senaste åren är att bilarnas halvljus har blivit betydligt bättre, både längre och bredare. Räckvidden är nu i genomsnitt 99 meter jämfört med tidigare 77. Bredden har ökat till 24 jämfört med tidigare 11 meter. Det beror främst på att allt fler bilar testats och att halvljusets räckvidd troligen prioriteras framför helljus.
 
Helljusets längd har snarare backat i längd till 186 meter i genomsnitt mot tidigare 197. Bredden har däremot ökat till nästan 18 meter.
 
Det här är som nämnts medelvärden och beskriver inte utvecklingen hos enskilda bilmodeller eller tillverkare.
 
Ser vi till exempel på de Volvobilar vi testat under den senaste treårsperioden så ligger halvljusets räckvidd på 98 meter, med 25 meters bredd. Helljuset skiljer sig markant från vårt totala medelvärde. Volvos strålkastare har då en räckvidd på 224 meter och en bredd på 30 meter. Det kan vi nog se som ett utslag av kännedom om hemmamarknaden. Vi har ett behov av bra räckvidd på våra mindre trafikerade vägar, längre mörkerperiod och beroende på viltfaran.