Har precis varit ute på test med tre hyperintressanta laddhybrider.
På startlinjen stod VW Golf GTE, Hyundai Ioniq och Toyota Prius - alla med en verklig el-räckvidd på runt fem mil vid lugn körning. Det borde vara tillräckligt för att de flesta tätortspendlare ska kunna göra sina jobbresor fossilfritt. Något som förstås är mumma för stadsluften.
Men vilken av de tre bilarna som vann testet tänker jag inte gå in på här. Det får du läsa om i Nisse Svärds (jag vara bara hjälpryttare) testrapport i nr 15 av papperstidningen, som kommer ut i slutet av oktober.
Däremot kan jag inte undgå att fundera lite över om det verkligen är rätt att – utan motkrav - ge laddhybriderna så stora statliga subventioner som de får.
Dels utgår en rejäl miljöbilspremie, för närvarande 20 000 kronor, i samband med köpet. Dessutom skattegynnas laddhybriderna som tjänstebilar, såväl förmånsvärden som arbetsgivaravgifter är mycket kraftigt nedsatta.
Jag förstår förstås syftet med de saftiga statliga ”rabatterna” - att skynda på omställningen till mer miljöacceptabla bilar. Och det är ju en bra ambition.
Problemet är att det inte ställs några krav på att förarna ser till att laddhybriderna verkligen körs på el i så stor utsträckning som möjligt. Egentligen behöver bilarna ju aldrig laddas, de fungerar lika bra när de drivs med fossilt bränsle. Fast då är givetvis stora delar av miljövinsten (som man får subventionerna för) borta.
I mina ögon finns en klar parallell till etanolbilarna, som även de för ett antal år gynnades skattemässigt. Men hur många ägare tankade alltid E85? Långtifrån alla, den saken är jag helt övertygad om. Dels kom larmrapporter om att motorerna kunde fara illa av E85-bränslet, dels blev räckvidden per tank betydligt längre om bilarna kördes på bensin.
När det gäller de renodlade elbilarna, som ju är ännu mer subventionerade än laddhybriderna, behöver man däremot inte fundera över något eventuellt ”bränslefusk”. I det fallet finns ju bara ett alternativ…