Tur att min bil är dekalerad, tänkte jag och gick mot parkeringen. Där stod en brunmetallic Peugeot 3008 bredvid en brunmetallic Peugeot 3008.
Parkeringsplatspsykologi är ett högskoleämne ingen har kommit på men borde. Det mest välkända fenomenet är förstås när man parkerar sin dyra och obucklade bil alldeles ensam, längst ut i hörnet av stormarknadens parkering, i hopp om att den där står i fred och att inga dörrar slås upp mot karossen. När man sedan återvänder efter uträttat värv och tömd plånbok står i tio fall av tio ändå ytterligare en bil parkerad där, alldeles intill.
Dubbelparkering intill en alldeles identisk bil är förstås också frestande, jag lyfter på hatten åt min kompisparkerare utanför apoteket. Vederbörande har antagligen en diskret humor.
Jag har nyss tagit över ratten i vår långtestbil Peugeot 3008 och ska köra den franska crossovermodellen i mål, över 4.000-milagränsen. De första intrycken från i vintras håller än, det är en utpräglat komfortabel bil att åka i och att köra. Låg ljudnivå, smidig motor och automatlåda, mestadels enkla reglage – men också en hel del klumpigheter i skötseln av multimediasystemet. Jag har börjat förlika mig med sittkomforten, jag tyckte i vintras att stolarna fram kändes rätt knöliga men det är inget jag märker av nu.
Motorn är en 120-hästars diesel på 1,6 liter. Den räcker för det mesta men kan knappast beskyllas för att vara särskilt snål, åtminstone inte i sta’n där jag hittills mest hållit till. Över 0,6 liter milen konstant. På landsväg har jag varit nere i ungefär en deciliter mindre men det är fortfarande långt till deklarationens 0,42 liter milen. Bilen väger 1,5 ton, det är precis att motoreffekten räcker till.
Inredningsdesignen är läcker och annorlunda, den lilla, mångvinklade ratten är med sin låga placering en vanesak. Jag gillar den skarpt.