Som stadsjeep är den närmast perfekt. Liten, lättparkerad, allmänt smidig och med hög sittposition som ger bra trafiköverblick. Dessutom är den fyrhjulsdriven, något som är till stor nytta när man ska ta sig fram på vinterns många oplogade storstadsgator.
Men som reskamrat på semesterns många långresor blir det inte lika många plustecken för den japanska mini-suven. Jag vet, ty jag har avverkat mer än 700 mil i långteststallets Suzuki Ignis sedan jag tog över den i början av juli. Det blev jag som fick den lilla Suzukin på min (nit-)lott under semesterperioden.
Utrymmena har det inte varit större några problem med, oftast har det bara varit jag själv och hustrun som åkt i bilen. Det som på allvar stört semesterfriden är istället kupébullret i landsvägsfart. Det är lindrigt sagt infernaliskt och större delen av sommarens alla resor har gjorts med väl istoppade öronproppar.
Fjädringen är heller inget under av komfort och den lilla Suzukin stampar elakt i alla gupp och vägskarvar. Märkligt nog blir bilen stötigare ju mer last den bär på (oftast brukar det vara tvärt om) och med fyra personer och bagage ombord behövs närapå njurbälten när man kör på lite sämre vägar.
Under ljusa sommardagar kan man också reta sig på att man knappt ser vad som visas på mediasystemets skärm, där även bilden från backningskameran projiceras. Särskilt illa är det när solglasögonen är på, och det är de ju ofta under den ljusa årstiden.
Men en sak har Ignis i alla fall varit bra på under semesterns många resor - och det är att vara snål på bränsle. I snitt har en dryg halvliter per mil gått åt. Det tycker jag är en bra siffra med tanke på att de flesta resorna avverkats på snabba vägar med fartgränser på mellan 100 och 120 km/tim.