På väggen bakom mitt skrivbord hänger två annorlunda souvenirer. Föremålen i sig är vanliga i trafiken men just de här kommer ifrån speciella omständigheter.

Att det enda märket är mer trasigt och hänger på sniskan är symboliskt i det här fallet men så mycket mer kan jag inte berätta i dag.

Först på tisdag morgon – den 10 april alltså – kommer förklaringen om varifrån dessa väggprydnader är hämtade. Håll utkik på Vi Bilägares hemsida och i det sprillans nya numret av tidningen som når prenumeranter från och med tisdag.

Om någon har en gissning så är kommentarsfältet förstås öppet!
 

Temperaturen i huvudstaden har klättrat väl in på tvåsiffrigt och vipps har stockholmarnas klädkod blivit lättare och avsevärt mer färgstark än vinterns murriga paltor.

Glammiga linnen och tröjor blandas med sneakers i alla möjliga och omöjliga kulörer medan byxor och kjolar fladdrar mellan regnbågens allra spektra. Trottoarernas färgprunkande trafikflöde får den gråvita smältdegeln på vägarna att framstå som tagna från en dystopisk Hollywood-produktion, deppigt är bara förnamnet.

Men varför är vi så konservativa när vi väljer färg på våra bilar? Jag menar; det finns de som inte tvekar på att måla sina hus redigt röda, glatt gula eller beundransvärt blå, varför vågar vi inte vara lika öppensinnade när vi väljer färg på bil?

För enligt Transportstyrelsen är någon nyans från färgskalans monokroma avdelning något av en ”no brainer” för svenska bilköpare. Den i särklass vanligaste kulören på svenska personbilar är någon nyans av grå (ljusgrå, mörkgrå, gråsilver etc), följt av svart och vit. 

Det ska sägas att Vi Bilägare inte är några föredömen vad gäller att sätta färg på landets vagnpark – att gå genom redaktionsgaraget är som att vandra genom elektronikladornas vitvaruavdelningar – men vi kan i alla fall vifta med enhetlighetens urskuldande flagg då vitt ger oslagbar kontrast till långteststallets dekalparad.

Enligt en undersökning från 2017 av kemiföretaget BASF kommer trenden att gå mot mer färgglada bilar, i Europa förväntas bilar i gulgröna nyanser bli trendigt. Exempelvis är en gulguldig kulör med ett lätt grönt anslag lanseringsfärg för BMW X2.

När det var dags för XC40 att möta världen gjordes det i den skönt pastelliga ”Amazonblå”. Suzuki går längre än så. Om du vill ha din Suzuki Swift Sport i någon annan färg än ”Champinship Yellow” kostar det extra. Lite som en form av en tråkighets avgift. Mer färg på vägarna – rätt tänkt Suzuki!

Tidigt i somras var långtestlagets VW Polo, som jag kör just nu, inne på verkstad för en återkallningsåtgärd. Orsaken var att det fanns risk för att bälteslåset på vänster sittplats bak oavsiktligt kunde öppnas i vissa körsituationer – med i värsta fall katastrofala konsekvenser som följd.

Bristerna avslöjades när en finsk motortidning körde den lilla VW:n i ett undanmanöverprov med tre vuxna personer i baksätet. I en av testets tre brutala svängar tryckte passageraren på mittplatsen ofrivilligt till låset till det vänstra bakre bältet som då gick upp. Den som satt på vänsterplatsen skulle därmed vara helt oskyddad vid en eventuell olycka eller hård inbromsning.  

Volkswagen reagerade snabbt på det inträffade och efter interna tester gick man ut med en varning till ägarna av senaste Polo-modellen att inte använda mittplatsen bak. Samtidigt återkallades bilarna, däribland vårt långtestexemplar, för att få de bristfälliga bälteslåsen åtgärdade. 

Därmed borde allt vara frid och fröjd trodde vi. Men av någon anledning lyckades inte VW fixa bälteslåsen på ett säkert sätt i samband med återkallelsen och har därför tvingats gå ut med ytterligare ett varningsbrev med en ny uppmaning om att inte använda mittplatsen bak. Brevet är daterat i början av september och bifogat finns en liten varningsdekal som Polo-ägarna uppmanas klistra fast på en väl synlig plats i bilen i avvaktan på att felet blir slutgiltigt avhjälpt. 

Någon fungerande lösning på grundproblemet, det felaktiga bälteslåset, har VW:s säkerhetstekniker dock ännu inte lyckats ta fram och i brevet till ägarna skriver märkets svenske servicechef Hans Lindgren bland annat: ”Vi arbetar intensivt på att skapa en permanent lösning som ska åtgärda felet varaktigt, så att sittplatsen i mitten i baksätet kan användas utan inskränkningar”.

Lite märkligt kan man tycka. Att bygga en hel bil, som dessutom är riktigt trevlig, går bra. Men inte att åtgärda ett enkelt bälteslås...

Något datum för när landets Polo-ägare kan få sina bilar slutgiltigt åtgärdade och börja använda mittplatsen bak finns inte heller.

– Nej, vi har ännu inte fått någon information om när felet ska vara avhjälpt och det blir aktuellt att kalla in bilarna igen, säger Marcus Thomasfolk, informationschef hos VW Sverige. Men vi hoppas förstås att det kan ske så snart som möjligt.  

Bra att veta är också att problemet med de bristfälliga bälteslåsen även gäller två Seat-modeller – Ibiza och Arona – som byggs på samma tekniska plattform som Polo. Seat har hanterat frågan på samma sätt som Volkswagen och gått ut med varningsbrev/återkallelser till ägarna.          

Egentligen avhåller jag mig helst från att moralisera över andra bilförare, det blir så tråkig läsning och nu är det snart helg och allt, men jag kan inte hålla mig längre. 

Orsaken är en tant i en folkvagn på väg söderut från Borlänge. Hon är en förartyp jag aldrig vill åka med. Det finns fyra till, hoppas att du inte är någon av dem.

Tanten i folkan låg till höger i dubbelfilen på 2+1-sträckan. Fartgränsen var 100 km/tim, tanten körde max 86 km/tim. Inget att säga om, hennes ensak.

Jag blinkade för omkörning, varpå tanten genast gasade på. Då gjorde jag också det och nu var vi uppe jämsides i 97 knyck enligt min bils digitala hastighetsmätare. I fjärran såg jag dubbelfilen bli enkelfilig så jag trampade gasen i botten och drog förbi henne, slutgiltigt. Det skulle jag inte ha gjort. Hon hakade på, lade sig extremt nära, svingade en knuten näve i luften och blinkade med helljuset.

Jag suckade och lade mig på exakt 100 km/tim tills nästa dubbelfil öppnade sig så att jag kunde släppa förbi tanten. Gubbar och tanter som ökar farten när man kör om dem är den första typ jag inte tänker åka med. 

Typ två är de lallare som i solsken och torrt väder obekymrat kör med vindrutetorkarna påslagna, kilometer ut och kilometer in. Ofta sitter de och gestikulerar vilt med passageraren i högerstolen, kanske gäller det kärlekslivet bland 1800-talets romantiska pianokompositörer eller den bristande tandvården för överåriga i nedre Medelpad. Trafiken är hur som helst ingenting väsentligt på dessa förares radar. Om de inte upptäcker torkarnas tillstånd 30 centimeter framför ögonen, vad mer ska inte gå dem förbi? Nej tack, jag tar hellre tåget. Bussen, rentav.

Rondellrufflarna är typ tre. De där som aldrig aviserar hur de tänker köra i cirkulationsplatsen utan låter de väntande från olika håll gissa nästa drag. Rufflarna använder förstås aldrig blinkers när det är dags att lämna rondellen och skulle heller aldrig komma på tanken att blinka redan före rondellen för att visa vilken riktning de stakat ut.

Typ fyra är de här tomtarna som sitter alldeles fel bakom ratten, en sort som kan delas in i oändliga underavdelningar. Somliga parkerar ändan så nära bilgolvet det bara går, stolen tillbakaskjuten, men de själva blir inte längre för det. I profil kan deras huvuden blott anas över fönsterlinjen, armarna desto mer framträdande eftersom de är alldeles utsträckta och därmed oförmögna att snabbt vrida på ratten om det behövs. Motsatsen finns, de som krampaktigt hänger med näsan i kringlan som vore den relingen i en skenande motorbåt varifrån de just ramlat överbord. Eller inåtlutarna, de här som tycks ha en imaginär, ständigt kontaktkrävande pojk- eller flickvän i högerstolen. Och många, många fler.

Femte sorten jag inte tänker åka med är oroväckande. Vi fick ju äntligen ett förbud mot handhållet mobilpratande under körning. Mitt intryck är att lagen snarast haft motsatt effekt; jag tycker mig se betydligt fler som pratar nu än tidigare. Somliga gör det helt oförblommerat, andra med den omkringspanande blick som också kan antyda opassande vädersläppning. Det spelar ingen roll hur mycket ni försöker dölja era förehavanden genom att kupa handen över luren, ni syns i icke ringa grad när ni ringer.

Så, nu har jag gnölat av mig för den här gången och önskar med lättat sinne er alla en trevlig helg! 
 

Jag har just checkat in och hämtat ut ackrediteringshandlingarna för mitt 36:e Svenska Rally i ordningen – det är sjukt mycket, jag inser det – och slås plötsligt av tanken att det aldrig någonsin varit så få finländare att räkna med.

Vi som tidigare upplevt finländska rallystjärnor i tid och otid kan konstatera att det i dag endast är Jari-Matti Latvala som försvarar det blåvita färgerna på den riktigt höga nivån. Latvala är i och för sig en potentiell rallyvärldsmästare, men var har den finska bredden tagit vägen?

Vi svenskar ska förstås inte säga någonting, vi får gå tillbaka till slutet av 1990-talet för att finna någon hemmaåkare med reell segerchans i Svenska Rallyt (Kenneth Eriksson). 

Nej, nu är det norrmännen som har tagit över. Andreas Mikkelsen kör VW Polo och Mads Östberg Citroën, båda med stora möjligheter att nå pallplats. Lägg också till Henning Solberg som vid 42 års ålder på nytt kör rally-VM i värsta klassen. Och hade förre rallyvärldsmästaren Petter Solberg bara velat hade han också kunnat göra comeback  med en World Rally Car i Svenska rallyt. Nu nöjer sig den färske rallycrossvärldsmästaren med en Ford Escort i den historiska klassen.

Norsk bilsport har aldrig mått bättre. Och snart börjar skid-VM.

Det har varit en ovanligt isig vinter. Varmt på dagen, lite kallare temperatur på natten har skapat lömsk ishalka, särskilt på mindre trafikerade vägar.
 
Isiga vägar är besvärligt också när man förflyttar sig per fot. Köpte därför skor med dubb till lilla frun, men drattade förstås själv omkull en söndag, när vi rastade jycken. Nu har jag också kompletterat garderoben med dubbade promenadskor. Jösses vilken skillnad!
 
Nu vill jag gå på vägens isiga del för att inte slita på dubben. Och man vill ju inte bidra till farliga partiklar i luften! Undrar om man får gå på Hornsgatan förresten?
 
Allvarligt talat. Man kan dra en hel del paralleller mellan dubbdäck och dubbskor. Det är en enorm skillnad i grepp. Dubb är säkrare på is. Men torr och våt väg är ett problem. Det är lättare och billigare att byta skor efter väderlek - än däck på bilen. 
 
När kommer däcktillverkarna med en lösning på det problemet?

Trafiksituationer kan få sinnet att rinna över. Mest upprörs vi av medtrafikanter som struntar i att blinka och de som ligger för nära bakom oss visar en någorlunda färsk svensk undersökning.
 
Alla obehagligast blir det när medtrafikanter visar fingret. Har själv fått det några gånger, helt oförskyllt, enligt mitt sätt att se på saken. Oftast har det handlat om otåliga medtrafikanter som uppenbarligen inte kommit fram snabbt nog och upplevt att de blivit hindrade.
 
Obscena gester i trafiken skapar ingen trevlig trafikmiljö och vill det sig illa kan det urarta och resultera i hämndaktioner av olika slag.
 
Var nyligen och såg argentinska Oscarsnominerade Wild Tales – ett antal kortfilmer regisserade av Damián Szifron – där hämnden är ett genomgående tema. Här får en obscen gest i trafiken makabra följder och i en annan film resulterar en ”felparkering” i att huvudrollsinnehavaren blir förorättad och känner vanmakt och till slut inte kan behärska sig.
 
Wild Tales – gå och se den – och tänk på att vara snälla mot varandra i trafiken!

Diskutera: Vad har du för tips för att lugna nerverna i trafiken?

Då var årets första byte av långtestbil avklarat. Själv lämnade jag från mig Citroën C4 Cactus och fick i stället nycklarna till Ford Mondeo. Det ska bli spännande att prova Forden, som hittills gjort ett gott intryck, under de kommande två månaderna.
 
Hur har då Cittran varit? Tja, den övertygande inte direkt under vintertestet (felmeddelanden, ispackade fälgar, svag värme bak…), men i vardagen måste jag säga att jag har trivts ganska bra med den knallgula bilen. Lagom storlek, skön åkkomfort, trygga köregenskaper. Och designen får väl beskrivas som uppfriskande.
 
Däremot tycker jag att Citroëns iver att snåla in på det ena och det andra, hur liten besparingen än må vara, förtjänar en känga. Handtag i taket, höjdreglering av bältets infästning, spegel bakom passagerarens solskydd, och elhissar på bakdörrarna kan jag leva utan. Ratt ställbar i djupled, strålkastarspolning, och delbara baksätesryggar som går att fälla på ett vettigt sätt tycker jag dock ska finnas i en ny bil.
 
Cittran har heller inte något nivålarm för spolarvätska. Plötsligt kan den rengörande vätskan ta slut och smutsen från vintervägarna sudda ut sikten genom vindrutan.
 
Säkert kan Citroën banta vikten och spara ett par euro genom att stryka alla dessa saker, men man ska vara på det klara med att bantningen också går ut över funktionen.
 
Diskutera: Vilken komfortdetalj kan du inte vara utan?