Bild
Nästa artikel
Biltestarbloggen

Drömgaraget

12 oktober 2018



 

Förra veckan berättade jag något om Termogaraget som skulle hålla sig varmt enbart på den falnande motorvärmen från den inkörda bilen.

Det blir garagebesök även denna helg. Min reservdels-Triumph ska fraktas in i en avlägsen lada efter att ha stått i mitt villagarage alldeles för länge.

Hemmagaraget är så funtat att jag får in två bilar på bredden, förutsatt att de är smala och helst korta – det är ju en massa annan bråte som ska in också ... 

Ibland önskar jag mig ett garage med plats för fem bilar. Jag såg ett sådant hemma hos en herre för ett par veckor sedan och det vilade liksom ett inre lugn över honom. Han hade uppnått nirvana. Den eviga jakten, det ständiga Blocketspanandet efter nya fynd hade upphört.

Ponera att du och jag verkligen kan skaffa oss ett sådant garage – vad skulle vi fylla det med? Och, ett värre val, vad skulle vi fylla det med om det bara fick vara bilar av ett enda märke?

Här är mitt enmärkesgarage, med högst subjektiva kommentarer. Låt oss veta ditt! 
Trevlig helg, alla läsare!
1. Opel Diplomat A, 1964-68 
Märkets snyggaste modell genom alla tider, det räcker ju med att titta på bilderna här intill. Pressbilden visar en Opel dressed for success, ett stramt 1960-tal med grund i USA. Ett överlägset självförtroende parat med diskret europeisk finess. Den varma, vinröda karossfärgen på broschyrbilden kan vara det optimala valet. Förarmiljön ses på bild tre och är den bästa som förekommit på en europeisk bil. Bilden från designstudion 1962 visar en ännu icke färdig fullskalemodell med vissa detaljer och drag som inte spikats. På nästföljande bild är bilen klar och utrullad i ljuset. Blev den bra, tycks designherrarna undra? Klart att den blev! 
Opel Admiral 1937
Ett udda val? Visst, men nog är det en imponerande uppenbarelse?! Opels första giv för att konkurrera med Mercedes-Benz och andra tyska statusmärken byggdes bara i drygt 6 400 exemplar under två år, sedan övergick fabriken till krigsproduktion. Sedanversionens formella kostym med motstående dörrar och estetik som ett expresslokomotiv är min absoluta favorit, men det fanns även tvådörrarskaross och öppna versioner.  
 
Opel Commodore GS/E 1972-77
Oavsett karosstyp är denna generations Opelformer en absolut fullträff, signerad Chuck Jordan. Man lyckades göra en stor och rymlig bil nätt i anslaget, väsensskild från de i och för sig läckra men samtidigt lite svulstiga huvudkonkurrenterna Ford Consul/Granada. Vindrutestolparna kan vara de smalaste på någon produktionsbil någonsin. Toppversionen GS/E med rak sexa och insprutning blev en instant classic och fanns både som sedan och coupé. Jag är mest förtjust i de tidiga årgångarna, innan den breda sidolisten tillkom och helst med de fälgar som bilen på vidstående bild är försedd med.
Opel Rekord 1972-77
Det blir en Jordan-design igen – en alldeles vanlig Opel Rekord av samma generation som Commodore GS/E. Förutom sagda designtema på själva bilen har jag alltid fascinerats över Opels samtida reklam, varav ett broschyrexempel visas här. Miljöerna var en drömvärld, med tecknade, lyckliga människor i lätt sorlande cocktailmiljö, avspänt och business, förväntan i luften, ofta med känsla av exotiska länder. Inledningsvis kallade Opel sin nya Rekord för Rekord II, men strax efter debuten som 1972 års modell blev det bara Rekord igen. Gott så.
Opel Kadett Coupé 1974
Opels rad av så kallade prestandamodeller räcker runt hela kvarteret och många skulle förstås välja en Kadett Rallye eller GT/E av denna generation. Inte jag. De enkla basversionerna räcker gott för mig, det är inte så mycket farten som karossformen jag vill åt med coupémodellen. Den lilla symaskinsmässiga 1,2-litersmotorn är synonym med Opels 1970-tal, de sirliga snobbringarna av aluminium också. Kanske, kanske skulle jag ändå lägga en slant på en uppsättning av de klassiska kryssekerfälgarna att variera med, sådana som syns på den svartvita bilden.