Egentligen avhåller jag mig helst från att moralisera över andra bilförare, det blir så tråkig läsning och nu är det snart helg och allt, men jag kan inte hålla mig längre.
Orsaken är en tant i en folkvagn på väg söderut från Borlänge. Hon är en förartyp jag aldrig vill åka med. Det finns fyra till, hoppas att du inte är någon av dem.
Tanten i folkan låg till höger i dubbelfilen på 2+1-sträckan. Fartgränsen var 100 km/tim, tanten körde max 86 km/tim. Inget att säga om, hennes ensak.
Jag blinkade för omkörning, varpå tanten genast gasade på. Då gjorde jag också det och nu var vi uppe jämsides i 97 knyck enligt min bils digitala hastighetsmätare. I fjärran såg jag dubbelfilen bli enkelfilig så jag trampade gasen i botten och drog förbi henne, slutgiltigt. Det skulle jag inte ha gjort. Hon hakade på, lade sig extremt nära, svingade en knuten näve i luften och blinkade med helljuset.
Jag suckade och lade mig på exakt 100 km/tim tills nästa dubbelfil öppnade sig så att jag kunde släppa förbi tanten. Gubbar och tanter som ökar farten när man kör om dem är den första typ jag inte tänker åka med.
Typ två är de lallare som i solsken och torrt väder obekymrat kör med vindrutetorkarna påslagna, kilometer ut och kilometer in. Ofta sitter de och gestikulerar vilt med passageraren i högerstolen, kanske gäller det kärlekslivet bland 1800-talets romantiska pianokompositörer eller den bristande tandvården för överåriga i nedre Medelpad. Trafiken är hur som helst ingenting väsentligt på dessa förares radar. Om de inte upptäcker torkarnas tillstånd 30 centimeter framför ögonen, vad mer ska inte gå dem förbi? Nej tack, jag tar hellre tåget. Bussen, rentav.
Rondellrufflarna är typ tre. De där som aldrig aviserar hur de tänker köra i cirkulationsplatsen utan låter de väntande från olika håll gissa nästa drag. Rufflarna använder förstås aldrig blinkers när det är dags att lämna rondellen och skulle heller aldrig komma på tanken att blinka redan före rondellen för att visa vilken riktning de stakat ut.
Typ fyra är de här tomtarna som sitter alldeles fel bakom ratten, en sort som kan delas in i oändliga underavdelningar. Somliga parkerar ändan så nära bilgolvet det bara går, stolen tillbakaskjuten, men de själva blir inte längre för det. I profil kan deras huvuden blott anas över fönsterlinjen, armarna desto mer framträdande eftersom de är alldeles utsträckta och därmed oförmögna att snabbt vrida på ratten om det behövs. Motsatsen finns, de som krampaktigt hänger med näsan i kringlan som vore den relingen i en skenande motorbåt varifrån de just ramlat överbord. Eller inåtlutarna, de här som tycks ha en imaginär, ständigt kontaktkrävande pojk- eller flickvän i högerstolen. Och många, många fler.
Femte sorten jag inte tänker åka med är oroväckande. Vi fick ju äntligen ett förbud mot handhållet mobilpratande under körning. Mitt intryck är att lagen snarast haft motsatt effekt; jag tycker mig se betydligt fler som pratar nu än tidigare. Somliga gör det helt oförblommerat, andra med den omkringspanande blick som också kan antyda opassande vädersläppning. Det spelar ingen roll hur mycket ni försöker dölja era förehavanden genom att kupa handen över luren, ni syns i icke ringa grad när ni ringer.
Så, nu har jag gnölat av mig för den här gången och önskar med lättat sinne er alla en trevlig helg!