Sök

När Land Rover blev Honda

Jag såg en utskälld bil i veckan: Saab 9-7X. Minns du den? En stor, maffig suv av bästa svensk… amerikanska märke, tillverkad under 2005-2008.

Ett praktexempel på så kallad badge engineering, en mestadels engelsk (förr i tiden) och amerikansk (i alla tider) företeelse som innebär att man skapar en ny bilmodell med hjälp av nya emblem, lite ny design av detaljer och så ett smaskigt nytt namn på toppen av det hela.
 
Saab var ju i GM:s våld vid denna tid och hade redan tidigare fått släppa till sitt namn till skapelsen Saab 9-2X, baserad på Subaru Impreza i kombiversion. 

Alla med hjärtat på rätta Saabstället fnös, själv tyckte jag att idén var suverän. Både Saab och Subaru hade rolig teknik och udda varumärkesprofil, det hade kunnat bli något. Ja, det vill säga, om inte just GM varit huvudman. Sedan slutet av 1970-talet har nästan allt GM tagit i runnit som guld ur händerna på koncernen, maken till misshushållare finns inte i bilvärlden.

Saab 9-7X, som sagt, det var också en kul bil, vad än belackarna säger. Tänk att ratta en Saab som redan från fabrik fanns med motor från Chevrolet Corvette! Jodå, Aeromodellen som kom på slutet hade en sexliters V8 på 390 kusar, direkt från USA:s enda sportbil.

Åsynen av en 9-7X nyligen fick mig att tänka på alla badge engineered-bilar jag kunde komma på. Vilken var den märkligaste, om nu inte Saab 9-7X var det?

Efter ett tag vaskade jag fram en kandidat ur minnets alldeles för stora skräpkammare: Honda Crossroad.
Den byggdes 1993-95 och baserades helt på Land Rover Discovery av första generationen. Honda hade redan tidigare gått in i Rover och hjälpt till med utvecklingen av åtskilliga personbilar som hjälpligt hjälpte märket innan BMW kom in och rörde om ett varv till i det hela.

Det var också i början av 1990-talet suv-flugan började ta fart och någon sådan modell hade inte Honda på sitt program, medan Toyota och andra japaner laddade för fullt. Alltså: giv oss en Discovery med Honda-emblem!

Förändringarna jämfört med Discovery inskränkte sig till nya strålkastare, ny logotyp på navkåporna och ett Hondaemblem på den plats på bakre dörrhandtaget där Land Rovers välkända logga tidigare fanns. För att passa in i hålet fick Honda sträcka ut sin egen logotyp en smula men vad gjorde man inte i hopp om att sälja 400 bilar om året?

Det gjorde Honda nu inte. Första året gick det åt 171 bilar, andra året hela 620 stycken, men år tre bara 137 stycken. Niohundratjugoåtta bilar på tre år, fler var det inte som ville ha en äkta Land Rover som seglade under falsk flagg.

Nu är förstås frågan om det finns ännu sämre exempel på samarbeten bilmärken emellan? Kommer du på något, låt oss veta! Och du – Alfa Romeo Arna går utom tävlan!
Trevlig helg alla läsare! 
"För att passa in i hålet fick Honda sträcka ut sin egen logotyp en smula men vad gjorde man inte i hopp om att sälja 400 bilar om året?"

Udda souvenirer kommer ifrån…

På väggen bakom mitt skrivbord hänger två annorlunda souvenirer. Föremålen i sig är vanliga i trafiken men just de här kommer ifrån speciella omständigheter.

Att det enda märket är mer trasigt och hänger på sniskan är symboliskt i det här fallet men så mycket mer kan jag inte berätta i dag.

Först på tisdag morgon – den 10 april alltså – kommer förklaringen om varifrån dessa väggprydnader är hämtade. Håll utkik på Vi Bilägares hemsida och i det sprillans nya numret av tidningen som når prenumeranter från och med tisdag.

Om någon har en gissning så är kommentarsfältet förstås öppet!
 

Udda souvenirer kommer ifrån…
Biltestarbloggen
"Att det enda märket är mer trasigt och hänger på sniskan är symboliskt i det här fallet."

I hetaste testlaget

Efter en lång vintersäsong och vinterdäck är det alltid speciellt att komma ut i vårsolen på flygfältet i Hagfors igen. Med sommardäck på testbilarna kan vi äntligen göra riktiga bromstester igen och nu går det att köra undanmanöverprov som avslöjar en hel del om vägegenskaperna.

Vår och vår, förresten, termometern närmar sig 30-gradersstrecket när vi anländer hit med vår senaste testtrio. Det är snarare ren Kanariehetta. Till slut blir det så svettigt och bastuvarmt att en nödpatrull utgår till lanthandeln intill för att köpa extradricka. Massvis!
 
Testet den här gången gäller en av vårens mest spännande bilar, nya Mercedes-Benz A-klass. Den ska mäta sina krafter mot ärkerivalen BMW 1-serie och, som outsider, Honda Civic. Tre påkostade kompaktbilar med klart personlig karaktär och spännande teknik. Vilken av dem som är bäst håller vi just nu på att försöka avgöra, samtidigt som vår Karlstadbaserade fotograf Øyvind Lund låter kameran jobba för alla bilder som behövs.

Några noteringar hittills:
En av bilarna är snubblande nära att klara sig på ”nollkommafyra” liter milen. Vi får se var den landar till slut. En annan går som en vessla genom undanmanövertestet, rena sportbilen. En tredje behöver nästan hela testflygfältet på sig för att accelerera från 70 till 110 km/tim på högsta växeln. Som tröst är den klart snabbare på lägre växlar.

Nu måste jag visst sluta skriva, säger flygledartornet. Bilen jag sitter i behöver flyttas från fältet eftersom propellerplanspendeln från Torsby ska mellanlanda en kort stund innan det hastar vidare till Stockholm.

Vilken av bilarna som till slut kammar hem kampen kan du läsa i Vi Bilägare nummer 9, i handeln 12 juni.
"Tre påkostade kompaktbilar med klart personlig karaktär och spännande teknik. Vilken av dem som är bäst håller vi just nu på att försöka avgöra."

Varför så färgdeppiga?

Temperaturen i huvudstaden har klättrat väl in på tvåsiffrigt och vipps har stockholmarnas klädkod blivit lättare och avsevärt mer färgstark än vinterns murriga paltor.

Glammiga linnen och tröjor blandas med sneakers i alla möjliga och omöjliga kulörer medan byxor och kjolar fladdrar mellan regnbågens allra spektra. Trottoarernas färgprunkande trafikflöde får den gråvita smältdegeln på vägarna att framstå som tagna från en dystopisk Hollywood-produktion, deppigt är bara förnamnet.

Men varför är vi så konservativa när vi väljer färg på våra bilar? Jag menar; det finns de som inte tvekar på att måla sina hus redigt röda, glatt gula eller beundransvärt blå, varför vågar vi inte vara lika öppensinnade när vi väljer färg på bil?

För enligt Transportstyrelsen är någon nyans från färgskalans monokroma avdelning något av en ”no brainer” för svenska bilköpare. Den i särklass vanligaste kulören på svenska personbilar är någon nyans av grå (ljusgrå, mörkgrå, gråsilver etc), följt av svart och vit. 

Det ska sägas att Vi Bilägare inte är några föredömen vad gäller att sätta färg på landets vagnpark – att gå genom redaktionsgaraget är som att vandra genom elektronikladornas vitvaruavdelningar – men vi kan i alla fall vifta med enhetlighetens urskuldande flagg då vitt ger oslagbar kontrast till långteststallets dekalparad.

Enligt en undersökning från 2017 av kemiföretaget BASF kommer trenden att gå mot mer färgglada bilar, i Europa förväntas bilar i gulgröna nyanser bli trendigt. Exempelvis är en gulguldig kulör med ett lätt grönt anslag lanseringsfärg för BMW X2.

När det var dags för XC40 att möta världen gjordes det i den skönt pastelliga ”Amazonblå”. Suzuki går längre än så. Om du vill ha din Suzuki Swift Sport i någon annan färg än ”Champinship Yellow” kostar det extra. Lite som en form av en tråkighets avgift. Mer färg på vägarna – rätt tänkt Suzuki!

Biltestarbloggen

Största nyckeln i stan

En nyckel är ett ”redskap (av metall) för öppnande o. stängande av lås, bestående av en efter låskonstruktionen särskilt avpassad del”.

I alla fall om man frågar Svenska Akademiens ordbok.

Den där nästan mobiltelefonstora manicken till vänster på bilden är faktiskt också en slags nyckel. Eller rättare sagt: en ”BMW Display Key”.

Den nästan komiskt stora jättedosan tillhör den 5-serie som testlaget just nu nagelfar inför ett kommande nummer.

Jag som tyckte att nyckeln till långteststallets BMW i3, till höger på bilden, tog ganska mycket plats i fickan.

Har du förresten känt behovet av en pekskärm i färg direkt på nyckeldosan? En sådan finns på BMW Display Key.

Skärmen visar vad klockan är och genom att svajpa med fingrarna kan man öppna och stänga sidorutorna, aktivera luftkonditioneringen, kolla hur mycket bränsle som finns kvar, till och med fjärrstyra parkering av bilen.

Allt förutom det sista kan man förresten göra via en mobilapp till i3.

Självklart tar BMW extra betalt för nöjet att ha den största bilnyckeln i stan: 2 500 kr.

Kanske inte så mycket om man ändå skaffat en 5-serie (grundpris 411 000 kr) och en lite förbisedd finess ingår ju också: ”öppnande o. stängande av lås”.
"Har du känt behovet av en pekskärm i färg direkt på nyckeldosan?"

Låst läge på mittplatsen i Polo

Tidigt i somras var långtestlagets VW Polo, som jag kör just nu, inne på verkstad för en återkallningsåtgärd. Orsaken var att det fanns risk för att bälteslåset på vänster sittplats bak oavsiktligt kunde öppnas i vissa körsituationer – med i värsta fall katastrofala konsekvenser som följd.

Bristerna avslöjades när en finsk motortidning körde den lilla VW:n i ett undanmanöverprov med tre vuxna personer i baksätet. I en av testets tre brutala svängar tryckte passageraren på mittplatsen ofrivilligt till låset till det vänstra bakre bältet som då gick upp. Den som satt på vänsterplatsen skulle därmed vara helt oskyddad vid en eventuell olycka eller hård inbromsning.  

Volkswagen reagerade snabbt på det inträffade och efter interna tester gick man ut med en varning till ägarna av senaste Polo-modellen att inte använda mittplatsen bak. Samtidigt återkallades bilarna, däribland vårt långtestexemplar, för att få de bristfälliga bälteslåsen åtgärdade. 

Därmed borde allt vara frid och fröjd trodde vi. Men av någon anledning lyckades inte VW fixa bälteslåsen på ett säkert sätt i samband med återkallelsen och har därför tvingats gå ut med ytterligare ett varningsbrev med en ny uppmaning om att inte använda mittplatsen bak. Brevet är daterat i början av september och bifogat finns en liten varningsdekal som Polo-ägarna uppmanas klistra fast på en väl synlig plats i bilen i avvaktan på att felet blir slutgiltigt avhjälpt. 

Någon fungerande lösning på grundproblemet, det felaktiga bälteslåset, har VW:s säkerhetstekniker dock ännu inte lyckats ta fram och i brevet till ägarna skriver märkets svenske servicechef Hans Lindgren bland annat: ”Vi arbetar intensivt på att skapa en permanent lösning som ska åtgärda felet varaktigt, så att sittplatsen i mitten i baksätet kan användas utan inskränkningar”.

Lite märkligt kan man tycka. Att bygga en hel bil, som dessutom är riktigt trevlig, går bra. Men inte att åtgärda ett enkelt bälteslås...

Något datum för när landets Polo-ägare kan få sina bilar slutgiltigt åtgärdade och börja använda mittplatsen bak finns inte heller.

– Nej, vi har ännu inte fått någon information om när felet ska vara avhjälpt och det blir aktuellt att kalla in bilarna igen, säger Marcus Thomasfolk, informationschef hos VW Sverige. Men vi hoppas förstås att det kan ske så snart som möjligt.  

Bra att veta är också att problemet med de bristfälliga bälteslåsen även gäller två Seat-modeller – Ibiza och Arona – som byggs på samma tekniska plattform som Polo. Seat har hanterat frågan på samma sätt som Volkswagen och gått ut med varningsbrev/återkallelser till ägarna.          

Låst läge på mittplatsen i Polo
Biltestarbloggen
"Att bygga en hel bil, som dessutom är riktigt trevlig, går bra. Men inte att åtgärda ett enkelt bälteslås..."

Drömkärra för sjuttiosju

En förhoppningsvis skön och avspänd hösthelg väntar så varför inte drömma framför brasan en stund i godaste fredagsro? 

Låt oss drömma att vi plötsligt får besök av en fé som i ett trollslag fyller vår plånbok med 701 948 euro. En ansenlig summa, närmare bestämt 7 258 142 kronor och 32 öre i aktuell växelkurs.

Villkoret för att få fépengarna är att vi spenderar dem allihop på en bil, en enda bil, före måndag morgon. Vad göra?
För egen del skulle jag överväga att raskt slå Porsche en signal och beställa ett av de 77 exemplar som ska byggas av nyupplagan av Porsche 935. Bilen baseras på den redan i standardutförande hårresande modellen 911 GT2 och är en modern tolkning av tävlingsbilen 935 som förekom åren 1976-81. Dess så kallade livery, ett snobbigare bilnördord för dekalering, är utförd i spritbolaget Martinis färger, precis som förr.

Karossen har böjts och töjts så till den grad, särskilt baktill, att den kommit att bli väldigt lik en av de Porsche 935 som under 1978 var särskilt framgångsrik på tävlingsbanorna; den så kallade Moby Dick. Namnet hämtades förstås från amerikanen Herman Melville’s tragiska roman från 1851. Minnesgoda läsare har säkert sett en svartvit filmatisering av Moby Dick, gjord 1956 och med Gregory Peck i huvudrollen. 

Den nya Porsche 935 är full av blinkningar till forna tider. Detaljer som avgasändrör av titan ska erinra om dem på Porsche 908 från 1968, växelspaksknoppen av trä om den knopp som fanns i monstret Porsche 917, i Porsche 909 Bergspyder och i den betydligt modernare Carrera GT.
Under det formglada skalet och den nästan två meter breda bakre vingen finns mestadels teknik från dagens 911 GT2. Det betyder en 3,8-liters boxersexa med dubbelturbo, sjuväxlad dubbelkopplingslåda (PDK kallad), sexkolvs bromsok fram och fyrkolvsok bak. Motorns maxeffekt är 700 hk.

Bilen får inte framföras på allmänna vägar men är ändå försedd med antispinn- och antisladdsystem, låsningsfria bromsar etc., som vilken annan Porsche som helst.

Okej, den får det bli, trots att Porsche inte uppger några fartresurser. De är säkert ansenliga, tror ni inte? 

Men så var det priset. Varför kostar den just så mycket och inte 700 000 euro jämnt? Vad är det för girighet? 

Svaret är enkelt: Porsche firar i år att det var 70 år sedan första bilen byggdes 1948 (Porsche grundades 1931). 701 948 euro tack, betala i kassan så kan du köra hem i födelsedagspresenten.

Trevlig helg alla läsare!

Ps. Här är en länk där du kan läsa ännu mer. Ds
"Karossen har böjts och töjts så till den grad, särskilt baktill, att den kommit att bli väldigt lik en av de Porsche 935 som under 1978 var särskilt framgångsrik på tävlingsbanorna; den så kallade Moby Dick."

Varma hälsningar från Termogaraget

Ett litet lunchrum har spontanuppstått på vår nya redaktion i Norrtull, Stockholm. Det befinner sig händelsevis alldeles utanför dörren till mitt arbetsrum.

Många kanske skulle tycka att det vore störande men mig gör det ingenting alls, tvärtom. Intill lunchbordet har nämligen tidningens alla inbundna årgångar hamnat i prydliga hyllor och jag dras till dem som av en magnet.

Vi Bilägare startade ju redan 1930, när dåvarande OKQ8, IC (Inköpscentralen) som det hette, beslöt sig för att starta en tidning. Den hette Bilekonomi.

I lunchrummets hyllor finns alla Bilekonomi bevarade. När jag smackat i mig lunchsushin i torsdags var det dags att på måfå plocka fram en årgång och det blev 1955.

Det första jag fick syn på var vidstående annons, den för Termogaraget. En fiffig konstruktion.

”Bilen varm på motorvärmen” löd lockropet. Bilens motorvärme efter körning räckte för uppvärmning, även vid sträng kyla, eftersom Termogaraget var så välisolerat. Riktigt hur länge värmen höll i sig framgick inte av annonsen, men garaget monterades ”på ett par timmar” och det krävdes inget byggnadstillstånd, endast byggnadslov. Jag är inte riktigt säker på skillnaden.

Termogaraget tillverkades av Termoindustrier AB, ett företag i Eskilstuna som tidigare hette Molinverken och som bland annat byggt busskarosser. IC hade köpt Molinverken året före annonsens införande i Bilekonomi, alltså 1954.

Garagets form var lätt att känna igen, med korrugerad ytterpanel och en lätt taksluttning mot den ände bilens front skulle vändas. Mitt på ena sidan fanns en dörr där det bara var för föraren att kliva ut efter fullbordad parkering. Garaget var så kompakt att man inte kunde gå runt bilen där inne.

I annonsen syns en Austinliknande skapelse inkörd i Termogaraget och på teckningen under anas en profil av en Volvo PV. Ett garage i mindre storlek kostade 1 850 kronor och i större 2 600 kronor.

Under 1960-talet startade Termoplast tillverkning av husvagnar av glasfiberarmerad plast, framtidsmaterialet. De fanns från 5 500 kronor och levererades kompletta med gasolkök och matbord som vid behov ”förvandlades till en brits”, enligt samtida annonser.

Det låter som fullgod semesterstandard att koppla på dragbilen som stått och gonat sig i Termogaragets falnande värme.

Trevlig helg alla läsare!

"Det första jag fick syn på var vidstående annons, den för Termogaraget. En fiffig konstruktion."

Laddhybrids-redovisning

Den 1 oktober tog sommarens sin definitiva slutsuck. Inte nog att dubbdäcken blev lagliga över hela Sverige (tidigare är självklart OK om väglaget kräver det) det var också bytesdag i ViBilägares långteststafett. Efter en sommar i Kia Optima PHEV skickar jag laddhybriden vidare till Mikael Schultz och får nycklarna till Volvo XC40 av Calle Carlqvist.

Jag och Kian hann uppleva rätt mycket tillsammans sedan 1:a juli. Optimas ventilerade skinnklädsel blev extra uppskattad då temperaturen ofta låg över 30 grader. Som mest hade vi 38 grader i skuggan när jag tankade utanför Breda i Nederländerna.
Med två barn och dubbla barnvagnar i packningen gick semesterresan till belgiska Brygge där vi spenderade knappt två veckor, med en avstickare över kanalen till England. Långresor är inte direkt skräddarsydda för laddhybrider med dagsetapper i hög hastighet på kontinentens motorvägar. Ändå är jag imponerade att inte förbrukningen skenade mer. Aldrig övergick förbrukningen mellan två tankningar 6,8 l/100 km trots bitvis höga farter över längre sträckor.

Elmotorn kan stundom driva framfarten ända upp till 140 km/h enligt hastighetsmätaren (upp till 130 km/h säger Kia officiellt) om vägen är plan. När köerna dyker upp har batteriet fått nya elektroner och alla ”stau” samt långsammare kökörning sker utan brummande bensinmotor.

Så vad blev då min förbrukning mina 1 200 mil med Kian? Det beror på hur man räknar, men här nedan kommer några siffror – med och utan – Autobahnkörningen inräknad.
  • Körda mil: 1208 mil (Varav 253 mil på autobahn/kontinentala motorvägar)
  • Förbrukning totalt inklusive EU-motorvägar: 4,64 l/100 km
  • Förbrukning i Sverige: 4,11 l/100 km
  • Förbrukning enbart autobahn/kontinentala motorvägar: 6,63 l/100 km.

Jag särredovisar körningen på kontinentens motorvägar då körprofilen inte är representativ för svenska förhållanden. (Även förbrukningen som redovisas i tidningen är utan EU-motorvägar.) Genom Tyskland gick färden ryckigt och ofta i 160–170 km/h när trafiken glesnade. Danmark och Nederländerna tillåter 130 km/h i marschhastighet. Genomsnittet på fyra bensintankningar – två på färden upp, två på färden ned – var 6,63 l/100 km.

Av de nära 1000 mil som skedde med vanligt resande – från Jämtland i norr till Skåne i söder – stannade förbrukningen på 4,11 l/100 km. Det inkluderar tre längre resor. En till Östersund, en till Höga Kusten och en till Falkenberg.

Väl tillbaka i vardagen i Stockholm tankade jag för sista gången 25 augusti. Sedan körde jag 120 mil i 08-området medan tankmätaren bara rörde sig en fjärdedel. Tack vare knappt fem mil i verklig räckvidd på el klarar jag av nästan alla ärenden på bara elmotorn. Även om klimatanläggningen ibland tänder bensinmotorn är det små mängder soppa som går åt. Istället laddas batteriet med några extra kilometer medan kupén kyls ned.

Den miljömässiga baksidan med eldriften är kvittoredovisningen. Jag bor i lägenhet och har laddmöjlighet på gatan. Elen är gratis men man måste betala för gatuparkeringen. I mitt område har de tagit bort biljettautomaterna och betalningen sker via app på telefonen. 
Smidigt?  NEJ!
Nu har jag skrivit ut 15 st A4-papper med elektroniska p-biljetter till kvittoredovisningen i september.

Välkommen till det papperslösa samhället …
Laddhybrids-redovisning
Biltestarbloggen
"Så vad blev då min förbrukning mina 1 200 mil med Kian? Det beror på hur man räknar, men här kommer några siffror."

Drömgaraget

 

Förra veckan berättade jag något om Termogaraget som skulle hålla sig varmt enbart på den falnande motorvärmen från den inkörda bilen.

Det blir garagebesök även denna helg. Min reservdels-Triumph ska fraktas in i en avlägsen lada efter att ha stått i mitt villagarage alldeles för länge.

Hemmagaraget är så funtat att jag får in två bilar på bredden, förutsatt att de är smala och helst korta – det är ju en massa annan bråte som ska in också ... 

Ibland önskar jag mig ett garage med plats för fem bilar. Jag såg ett sådant hemma hos en herre för ett par veckor sedan och det vilade liksom ett inre lugn över honom. Han hade uppnått nirvana. Den eviga jakten, det ständiga Blocketspanandet efter nya fynd hade upphört.

Ponera att du och jag verkligen kan skaffa oss ett sådant garage – vad skulle vi fylla det med? Och, ett värre val, vad skulle vi fylla det med om det bara fick vara bilar av ett enda märke?

Här är mitt enmärkesgarage, med högst subjektiva kommentarer. Låt oss veta ditt! 
Trevlig helg, alla läsare!
1. Opel Diplomat A, 1964-68 
Märkets snyggaste modell genom alla tider, det räcker ju med att titta på bilderna här intill. Pressbilden visar en Opel dressed for success, ett stramt 1960-tal med grund i USA. Ett överlägset självförtroende parat med diskret europeisk finess. Den varma, vinröda karossfärgen på broschyrbilden kan vara det optimala valet. Förarmiljön ses på bild tre och är den bästa som förekommit på en europeisk bil. Bilden från designstudion 1962 visar en ännu icke färdig fullskalemodell med vissa detaljer och drag som inte spikats. På nästföljande bild är bilen klar och utrullad i ljuset. Blev den bra, tycks designherrarna undra? Klart att den blev! 
Opel Admiral 1937
Ett udda val? Visst, men nog är det en imponerande uppenbarelse?! Opels första giv för att konkurrera med Mercedes-Benz och andra tyska statusmärken byggdes bara i drygt 6 400 exemplar under två år, sedan övergick fabriken till krigsproduktion. Sedanversionens formella kostym med motstående dörrar och estetik som ett expresslokomotiv är min absoluta favorit, men det fanns även tvådörrarskaross och öppna versioner.  
 
Opel Commodore GS/E 1972-77
Oavsett karosstyp är denna generations Opelformer en absolut fullträff, signerad Chuck Jordan. Man lyckades göra en stor och rymlig bil nätt i anslaget, väsensskild från de i och för sig läckra men samtidigt lite svulstiga huvudkonkurrenterna Ford Consul/Granada. Vindrutestolparna kan vara de smalaste på någon produktionsbil någonsin. Toppversionen GS/E med rak sexa och insprutning blev en instant classic och fanns både som sedan och coupé. Jag är mest förtjust i de tidiga årgångarna, innan den breda sidolisten tillkom och helst med de fälgar som bilen på vidstående bild är försedd med.
Opel Rekord 1972-77
Det blir en Jordan-design igen – en alldeles vanlig Opel Rekord av samma generation som Commodore GS/E. Förutom sagda designtema på själva bilen har jag alltid fascinerats över Opels samtida reklam, varav ett broschyrexempel visas här. Miljöerna var en drömvärld, med tecknade, lyckliga människor i lätt sorlande cocktailmiljö, avspänt och business, förväntan i luften, ofta med känsla av exotiska länder. Inledningsvis kallade Opel sin nya Rekord för Rekord II, men strax efter debuten som 1972 års modell blev det bara Rekord igen. Gott så.
Opel Kadett Coupé 1974
Opels rad av så kallade prestandamodeller räcker runt hela kvarteret och många skulle förstås välja en Kadett Rallye eller GT/E av denna generation. Inte jag. De enkla basversionerna räcker gott för mig, det är inte så mycket farten som karossformen jag vill åt med coupémodellen. Den lilla symaskinsmässiga 1,2-litersmotorn är synonym med Opels 1970-tal, de sirliga snobbringarna av aluminium också. Kanske, kanske skulle jag ändå lägga en slant på en uppsättning av de klassiska kryssekerfälgarna att variera med, sådana som syns på den svartvita bilden. 
"Ponera att du och jag kan skaffa oss ett sådant garage – vad skulle vi fylla det med? Och vad skulle vi fylla det med om det bara fick vara bilar av ett enda märke?"

Jag tänker inte åka med dig

Egentligen avhåller jag mig helst från att moralisera över andra bilförare, det blir så tråkig läsning och nu är det snart helg och allt, men jag kan inte hålla mig längre. 

Orsaken är en tant i en folkvagn på väg söderut från Borlänge. Hon är en förartyp jag aldrig vill åka med. Det finns fyra till, hoppas att du inte är någon av dem.

Tanten i folkan låg till höger i dubbelfilen på 2+1-sträckan. Fartgränsen var 100 km/tim, tanten körde max 86 km/tim. Inget att säga om, hennes ensak.

Jag blinkade för omkörning, varpå tanten genast gasade på. Då gjorde jag också det och nu var vi uppe jämsides i 97 knyck enligt min bils digitala hastighetsmätare. I fjärran såg jag dubbelfilen bli enkelfilig så jag trampade gasen i botten och drog förbi henne, slutgiltigt. Det skulle jag inte ha gjort. Hon hakade på, lade sig extremt nära, svingade en knuten näve i luften och blinkade med helljuset.

Jag suckade och lade mig på exakt 100 km/tim tills nästa dubbelfil öppnade sig så att jag kunde släppa förbi tanten. Gubbar och tanter som ökar farten när man kör om dem är den första typ jag inte tänker åka med. 

Typ två är de lallare som i solsken och torrt väder obekymrat kör med vindrutetorkarna påslagna, kilometer ut och kilometer in. Ofta sitter de och gestikulerar vilt med passageraren i högerstolen, kanske gäller det kärlekslivet bland 1800-talets romantiska pianokompositörer eller den bristande tandvården för överåriga i nedre Medelpad. Trafiken är hur som helst ingenting väsentligt på dessa förares radar. Om de inte upptäcker torkarnas tillstånd 30 centimeter framför ögonen, vad mer ska inte gå dem förbi? Nej tack, jag tar hellre tåget. Bussen, rentav.

Rondellrufflarna är typ tre. De där som aldrig aviserar hur de tänker köra i cirkulationsplatsen utan låter de väntande från olika håll gissa nästa drag. Rufflarna använder förstås aldrig blinkers när det är dags att lämna rondellen och skulle heller aldrig komma på tanken att blinka redan före rondellen för att visa vilken riktning de stakat ut.

Typ fyra är de här tomtarna som sitter alldeles fel bakom ratten, en sort som kan delas in i oändliga underavdelningar. Somliga parkerar ändan så nära bilgolvet det bara går, stolen tillbakaskjuten, men de själva blir inte längre för det. I profil kan deras huvuden blott anas över fönsterlinjen, armarna desto mer framträdande eftersom de är alldeles utsträckta och därmed oförmögna att snabbt vrida på ratten om det behövs. Motsatsen finns, de som krampaktigt hänger med näsan i kringlan som vore den relingen i en skenande motorbåt varifrån de just ramlat överbord. Eller inåtlutarna, de här som tycks ha en imaginär, ständigt kontaktkrävande pojk- eller flickvän i högerstolen. Och många, många fler.

Femte sorten jag inte tänker åka med är oroväckande. Vi fick ju äntligen ett förbud mot handhållet mobilpratande under körning. Mitt intryck är att lagen snarast haft motsatt effekt; jag tycker mig se betydligt fler som pratar nu än tidigare. Somliga gör det helt oförblommerat, andra med den omkringspanande blick som också kan antyda opassande vädersläppning. Det spelar ingen roll hur mycket ni försöker dölja era förehavanden genom att kupa handen över luren, ni syns i icke ringa grad när ni ringer.

Så, nu har jag gnölat av mig för den här gången och önskar med lättat sinne er alla en trevlig helg! 
 

"Om de inte upptäcker torkarnas tillstånd 30 centimeter framför ögonen, vad mer ska inte gå dem förbi?"

Norge hotar Finland

Jag har just checkat in och hämtat ut ackrediteringshandlingarna för mitt 36:e Svenska Rally i ordningen – det är sjukt mycket, jag inser det – och slås plötsligt av tanken att det aldrig någonsin varit så få finländare att räkna med.

Vi som tidigare upplevt finländska rallystjärnor i tid och otid kan konstatera att det i dag endast är Jari-Matti Latvala som försvarar det blåvita färgerna på den riktigt höga nivån. Latvala är i och för sig en potentiell rallyvärldsmästare, men var har den finska bredden tagit vägen?

Vi svenskar ska förstås inte säga någonting, vi får gå tillbaka till slutet av 1990-talet för att finna någon hemmaåkare med reell segerchans i Svenska Rallyt (Kenneth Eriksson). 

Nej, nu är det norrmännen som har tagit över. Andreas Mikkelsen kör VW Polo och Mads Östberg Citroën, båda med stora möjligheter att nå pallplats. Lägg också till Henning Solberg som vid 42 års ålder på nytt kör rally-VM i värsta klassen. Och hade förre rallyvärldsmästaren Petter Solberg bara velat hade han också kunnat göra comeback  med en World Rally Car i Svenska rallyt. Nu nöjer sig den färske rallycrossvärldsmästaren med en Ford Escort i den historiska klassen.

Norsk bilsport har aldrig mått bättre. Och snart börjar skid-VM.

"Latvala är i och för sig en potentiell rallyvärldsmästare, men var har den finska bredden tagit vägen?"
"Var har den finska bredden tagit vägen?"

Var listig - tjacka spikskor!

Det har varit en ovanligt isig vinter. Varmt på dagen, lite kallare temperatur på natten har skapat lömsk ishalka, särskilt på mindre trafikerade vägar.
 
Isiga vägar är besvärligt också när man förflyttar sig per fot. Köpte därför skor med dubb till lilla frun, men drattade förstås själv omkull en söndag, när vi rastade jycken. Nu har jag också kompletterat garderoben med dubbade promenadskor. Jösses vilken skillnad!
 
Nu vill jag gå på vägens isiga del för att inte slita på dubben. Och man vill ju inte bidra till farliga partiklar i luften! Undrar om man får gå på Hornsgatan förresten?
 
Allvarligt talat.
Man kan dra en hel del paralleller mellan dubbdäck och dubbskor. Det är en enorm skillnad i grepp. Dubb är säkrare på is. Men torr och våt väg är ett problem. Det är lättare och billigare att byta skor efter väderlek - än däck på bilen. 
 
När kommer däcktillverkarna
med en lösning på det problemet?

"Man kan dra en hel del paralleller mellan dubbdäck och dubbskor. Det är en enorm skillnad i grepp. Dubb är säkrare på is."
"Man kan dra en hel del paralleller mellan dubbdäck och dubbskor."
Biltestarbloggen
"Man kan dra en hel del paralleller mellan dubbdäck och dubbskor. Det är en enorm skillnad i grepp. Dubb är säkrare på is."

Obscen gest kan urarta

Trafiksituationer kan få sinnet att rinna över. Mest upprörs vi av medtrafikanter som struntar i att blinka och de som ligger för nära bakom oss visar en någorlunda färsk svensk undersökning.
 
Alla obehagligast
blir det när medtrafikanter visar fingret. Har själv fått det några gånger, helt oförskyllt, enligt mitt sätt att se på saken. Oftast har det handlat om otåliga medtrafikanter som uppenbarligen inte kommit fram snabbt nog och upplevt att de blivit hindrade.
 
Obscena gester i trafiken skapar ingen trevlig trafikmiljö och vill det sig illa kan det urarta och resultera i hämndaktioner av olika slag.
 
Var nyligen och såg argentinska Oscarsnominerade Wild Tales – ett antal kortfilmer regisserade av Damián Szifron – där hämnden är ett genomgående tema. Här får en obscen gest i trafiken makabra följder och i en annan film resulterar en ”felparkering” i att huvudrollsinnehavaren blir förorättad och känner vanmakt och till slut inte kan behärska sig.
 
Wild Tales – gå och se den – och tänk på att vara snälla mot varandra i trafiken!

Diskutera: Vad har du för tips för att lugna nerverna i trafiken?

Trafiksituationer kan få sinnet att rinna över. Se gärna Oscarsnominerade Wild Tales av Damián Szifron för varnande exempel på detta.

Bantningen har ett pris

Då var årets första byte av långtestbil avklarat. Själv lämnade jag från mig Citroën C4 Cactus och fick i stället nycklarna till Ford Mondeo. Det ska bli spännande att prova Forden, som hittills gjort ett gott intryck, under de kommande två månaderna.
 
Hur har då Cittran varit? Tja, den övertygande inte direkt under vintertestet (felmeddelanden, ispackade fälgar, svag värme bak…), men i vardagen måste jag säga att jag har trivts ganska bra med den knallgula bilen. Lagom storlek, skön åkkomfort, trygga köregenskaper. Och designen får väl beskrivas som uppfriskande.
 
Däremot tycker jag att Citroëns iver att snåla in på det ena och det andra, hur liten besparingen än må vara, förtjänar en känga. Handtag i taket, höjdreglering av bältets infästning, spegel bakom passagerarens solskydd, och elhissar på bakdörrarna kan jag leva utan. Ratt ställbar i djupled, strålkastarspolning, och delbara baksätesryggar som går att fälla på ett vettigt sätt tycker jag dock ska finnas i en ny bil.
 
Cittran har heller inte något nivålarm för spolarvätska. Plötsligt kan den rengörande vätskan ta slut och smutsen från vintervägarna sudda ut sikten genom vindrutan.
 
Säkert kan Citroën banta vikten och spara ett par euro genom att stryka alla dessa saker, men man ska vara på det klara med att bantningen också går ut över funktionen.
 
Diskutera: Vilken komfortdetalj kan du inte vara utan?

"Säkert kan Citroën banta vikten och spara ett par euro, men man ska vara på det klara med att bantningen också går ut över funktionen."
"Säkert kan Citroën spara ett par euro, men bantningen också går ut över funktionen."