Vi köper bil som vi köper kläder

Konsumtionssamhället vilar på mig. Ja kanske inte bara mig personligen, men sådana som jag. Irrationellt fungerande konsumenter utan impulskontroll. Bästa köpet görs efter noggrann genomgång av jämförpriser och testprotokoll, men sådant tråkar ut mig och jag slår till på det som nästlar sig in i habegärets dunkla nervknut.

Häromdagen, på väg till skoaffären på Hornsgatan, kommer en sprillans ny Saab 9-5 och svänger in på Rosenlundsgatan. Jag hinner se den i fem sekunder men det räcker. Jag struntar i bottenplattor och tekniska specifikationer. Jag vill ha. Det viktigaste i alla branscher; habegäret är väckt. Om det så skulle visa sig att karossen är gjord av plywood och motorn är en tvåtaktare så vill jag ha den.

Kanske är jag inte så korkad ändå, åtminstone inte ovanlig, för vid en kort översyn av dagstidningarnas bilannonser med läckra bilder verkar alla konsumenter fungera lika ogenomtänkt som jag. I tv:n rullar reklamfilmer med snygga människor i trettiofemårsåldern som ser så där vidrigt lyckade ut på ett Pripps blå-aktigt sätt, i spännande miljöer där det alltid är skönt väder.

De som hittar på sådana här kampanjer är smarta jävlar. De vet att de flesta av oss köper bil som vi köper kläder, något som representerar en livsstil vi skulle vilja ha.

Så man tar ett lån (som bilaffären har fixat) och så sitter man där bakom ratten. Definitivt inte trettiofem och med rödfnasig hy, flygigt hår och det enda Pripps blå-aktiga är ölmagen som kränger över linningen.

Om man ska vara helt krass är det egentligen för andras skull man väljer hur bilen ska se ut. Själv hinner man knappast njuta av den mer än några sekunder innan man låser upp och hoppar in. Inredningen är också tämligen oväsentlig bortsett från det ergonomiska, eftersom det är vägen man tittar på.

Så, vi väljer efter vad vi är för typ av person, eller snarare (och det är här reklambranschen tjänar pengar) vilken typ av person vi hoppas att andra ska tro att vi är. Allt ifrån den ansvarsfulla förälderns V70, sportige BMW-föraren till den pragmatiske Toyota-bilisten.

Så har vi Mercedes, en statussymbol som på ett fascinerande sätt har anammats av både luspank underklass och den mest förmögna adel. Man kan se sju kedjerökande tjugoåringar pressa ihop sig i en nedsutten, sönderrostad 190:a eller en miljardär på väg hem till Djursholm i en Mercedes stadsjeep. En viss typ av människor bara måste ha den berömda kylarprydnaden framför sig.

Det finns naturligtvis alldeles vanliga, hyggliga tjommar som inte har ett dugg behov av att bevisa någonting, men även de har gjort ett val som betyder något. Varumärket är fordonsindustrins starkaste när det handlar om att signalera rikedom men tyvärr inte sällan nyrikedom, så där får de se upp och vårda sin image innan det eleganta övergår till vulgärt.

Volvo har tillägnats en profil av ett svennigare slag med de berömda tre V: ”Volvo, Vovve och Villa”, men det går att svennifiera alla bilar enligt ”en dag sitter man där med…”-principen: Saab, sommarstuga och stavgång. Ford, friggebod och fredagsmys. Chevrolet, kärring och charter. Honda, husvagn och hammock. Toyota, takbox och tandtråd. Eller: Merca, mexitegel och mysbyxor.

Hoppas jag inte förstört bilen för någon nu…