Min husvagnsdröm har slagit rot

Husvagnssemester. Ett ord som väcker känslor hos de flesta svenskar. Många tänker frihet, möjligheten att åka vart man vill och när som helst. Till en campingplats, en enkel uppställningsplats vid någon spännande storstad eller rakt ut i skogen, helt ensam vid en sjö med fiskespöet som enda sällskap.

En del längtar efter det lilla, enkla livet med allt på en armlängds avstånd där familjen får rå om varandra utan måsten och tider att passa. Ungarna kan springa runt och träffa nya kompisar, bada och spela minigolf.

Tyvärr skrivs det alltför sällan om hur mysigt det faktiskt kan vara, och hur många som kommer hem från semestern utvilade efter en månad på en liten gräsplätt mellan andra husvagnar. Jag har själv ingen erfarenhet men det måste rimligtvis vara toppen eftersom så många väljer det sättet att semestra på.

Men som sagt, ordet väcker känslor och det är många som har åsikter. Inte minst om hur det är att hamna bakom en husvagn i trafiken, eller det intressanta unisexmodet med likadana overaller som uteslutande dyker upp just här. Det raljeras och skämtas i revyer och tv-program, ibland kärleksfullt men inte sällan med ett milt förakt.

Förmodligen har det alltid varit på det viset, så länge husvagnen funnits, men den absoluta cementeringen av våra fördomar kom när filmen ”Vi hade i alla fall tur med vädret” gjorde succé i början av 1980-talet.

Rolf Skoglund i rollen som den hårt pressade familjefadern som fastnar i biltvätten har kommit att bli sinnebilden för allt vad den här typen av semester innebär.

Det fina är att när man frågar de som vet, som har lång egen erfarenhet, så bekräftar de allt som filmen berättar men med tillägget ”det som är så mysigt finns inte med i filmen”.

Jag antar att det är som livet självt helt enkelt. Ömsom vin ömsom vatten. När jag växte upp åkte vi under somrarna till en skogsarbetarbarack som min farfar ställt upp på en gräsplätt i närheten av Byske havsbad. Inte mycket större än en husvagn och med väggfasta järnsängar som fälldes ut på kvällen.

Varje dag (ja, det är ju så det selektiva minnet lyckligtvis fungerar) sprang vi ner och badade i havet tillsammans med norrmännen som befolkade stranden. Där levdes campingliv och jag betraktade dem nyfiket och avundsjukt. De barnen kände alla på hela stranden men jag, som var sommar-bofast, hörde inte till dem som fick vara med och leka.

I vuxen ålder har tanken på camping i någon form aldrig föresvävat mig, mest på grund av att jag turnerat med olika musikprojekt hela somrarna. När familjen haft några lediga veckor har de förlagts till södra Gotland vilket är pinsamt förutsägbart bland oss som jobbar med kultur.

Men nu börjar något helt annat krypa på mig, som ett vilande virus, en annalkande frälsning. Plötsligt ertappar jag mig själv med att leta husvagnar och husbilar på nätet. Jag förstod först inte varför men sakta börjar sentimentala (och selektiva…) barndomsminnen från Byske tona fram, och nu vill jag bjuda mina smågrabbar på det jag inte fick.

Ett klockrent exempel på dålig barnpsykologi, att tvinga på dem mina drömmar i stället för att se till deras egna behov, men det går inte att stoppa. Min husvagnsdröm har slagit rot.