Jag minns exakt när jag blev biten

En sommarkväll i juni 1989 satt jag och Niklas Strömstedt i hans vita Volvo 245 på väg till Halmstad. Vi hade packat till bristningsgränsen med elgitarrer, förstärkare och svarta skinnjackor med axelvaddar.

Ur bilstereon strömmade Eternal Flame med ”the Bangles”, och vi fantiserade om mer eller mindre realistiska drömscenarios för hur mycket vårt coverband ”the Husbands” skulle tjäna om det blev utsålt hela sommaren på Hotell Mårtensson.

Strax söder om Jönköping stannade plötsligt motorn, helt utan förvarning men som tur var i nedförsbacke, så det var bara att rulla in på närmaste parkeringsficka. Vi klev ur bilen och Niklas öppnade huven med van hand och jag tänkte: ”Hoppas han kan någonting om bilar”.

Där stod vi på varsin sida och tittade ner på motorn. Drog lite i några slangar och hummade sådär som man gör när man felsöker något.

I efterhand berättade Niklas att han hade tänkt exakt samma sak: ”Hoppas Johan kan någonting om bilar”. Men så var det inte. Vi hade båda tillbringat våra mest moppe- och mekar-intensiva år instängda i pojkrum med gitarr och grammofon som enda sällskap.

När mina polare i Lycksele sparade ihop till en begagnad Amazon siktade jag på elgitarr, helst en Gibson Les Paul. (Båda drömmarna hade i princip samma prislapp 1977; 4 750 kr, men värdestegringen på de olika objekten har skiftat en smula.)

Mina viktiga tonår, som skulle definiera mig som man, bestod uteslutande av musik och framför allt gitarrer. Det här delar jag, inte bara med Niklas, utan i stort sett alla mina kollegor. Musiker är i allmänhet rätt okunniga om motorer i alla former, och jag kan inte tänka mig någon annan yrkesgrupp med ett så stort antal vuxna män. som inte ens har körkort, än mindre vet hur man byter tändstift.

Jag ska inte skryta med att vara så mycket bättre själv men då jag alltid haft gamla bilar har det med åren (av tvång) utvecklats ett genuint mekarintresse och jag minns exakt när jag blev biten.

Den första 245:an jag ägde fick nedslag i besiktningen för dålig backspegel och jag insåg snart att en ny, plus montering, skulle kosta mer än vad hela bilen kostade i inköp. Jag ringde en bildemontering som med stor vänlighet sa att jag kunde få köpa en backspegel för en tjuga. Tjugo kronor!

För mig öppnades en ny värld: ett smörgåsbord av billiga reservdelar som skulle hålla min bil vid liv till tidens ände. Jag åkte dit och hämtade backspegeln och ”skruva dit den kunde väl knappast vara så svårt”, tänkte jag. Jag tänkte fel.

Det tog mig gott och väl tre timmar innan jag ens listat ut hur jag skulle montera bort den trasiga backspegeln, och när jag väl skruvat fast den nya blev det åtta skruvar över. Men jag var stolt, och till skillnad från hur det känns att stå på en scen och spela musik så var det här något jag kunde peka på.

Frasen: ”Pappa har lagat bilen” är lite mer konkret än: ”Pappa har lärt sig hela gitarrsolot till Highway Star”.

Jag och Niklas då? Vi fick ta hyrbil vidare till Halmstad och vad som var fel med hans 245:a minns jag inte, men sommaren blev lyckad.

Det kom mycket publik och vi tjänade sjukt mycket pengar, precis som vi fantiserat om. Dessutom hade någon ordnat till oss varsin lånebil, naturligtvis en Nissan, vi var ju i Halmstad.