Alla är inte så flexibla bakom pannbenet

När jag kommer hem efter tre veckors julturné i Tyskland har bilen snöat över, och det ordentligt. Jag skottar och sopar tills det går att skönja karossen, men då ligger all snö på marken i stället, så det tar ytterligare en bra stund innan jag kan komma in i kupén.

Den typ av meterbreda snöskovlar alla villaägare i Västerbotten är utrustade med finns inte i mitt hyreshus i Stockholms innerstad så med lilla planteringsspaden blir det något av ett sisyfosprojekt innan jag är klar.

– Nu går det att köra, säger jag nöjt till hustrun när jag kommer in i värmen, men precis då, när vi slår oss ner för att äta middag börjar det snöa igen. Nu vräker det ner, flingor stora som fluffiga paltar på min bil.

Det finns stora problem i världen, det här är inte ett av dem så jag ler lakoniskt och säger: ”men se det snöar”, och häller upp ett glas rött till fläskfilén.

Nästa morgon går jag ner till vår parkeringsplats och om jag inte visste bättre skulle man tro att ingen skottat här på månader. Av mitt energiska skyfflande finns inte ett spår. Jag sätter igång direkt nu medan snön åtminstone är fjäderlätt men det tar ändå sin goda tid innan jag är tillbaks på ruta ett.

Tre timmar senare sätter det igång igen och nu är mitt tålamod så prövat att jag känner mig personligen angripen. Det kommer en massiv attack av ond paltsnö och nu kan jag inte längre skratta åt det hela.

– Snöa över då biljävel, fräser jag till 745:an som om det var bilens fel.

Den får stå där den står i sin vita kokong och det är sannerligen inget problem för oss som har gångavstånd till allting. Men, alla stockholmare tänker inte som vi och jag undrar, exakt hur tänker de egentligen?

Staden är full av slirande och sladdande bilar med knappt mätbar snitthastighet och många hade kommit snabbare fram om de promenerat i stället, men då det handlar om väderomslag är alla inte så flexibla bakom pannbenet.

Där jag växte upp utgick allt ifrån hur vädret betedde sig. Min morfar kunde ange snödjup, regnmängder och vårens första talgoxe, femtio år tillbaks i tiden. Man iakttog himlen och planerade dagen därefter och jag kan inte påminna mig att det någonsin ställde till något större problem, fastän vi tillbringade vintrarna i stort sett helt inpackade i snö.

Vi anpassade oss efter naturen. Så är det inte idag, i alla fall inte i Stockholm. Kontorsarbetare pulsar till parkeringsplatsen i kostym och lågskor som om de levde avskärmade från väderobservationer i en lägenhet utan tv, eller ens fönster.

Varje år kommer kylan och nederbörd som en total överraskning och det skottas fåfängt med tidningar och kreditkort.

Om det så kom en hagelstorm, en gräshoppssvärm och ett avslutande störtregn av skrikande grodor skulle folk ge sig ut i trafiken. Sedan sitter de i diket och svär över att det är någon annans fel. För att det inte sandats, plogats och ordnats så att vägarna är i perfekt sommarskick.

Man brukar tala om curlingföräldrar men när jag hör klagande bilister känns det som de vuxit upp i ett land där stat, kommun och landsting förväntas curlingsopa vägen ren inför allt de tar sig för i livet. När det gäller väderleken måste man tänka lite själv också, tror jag. Livet blir faktiskt lite enklare så.