Förra gången slutade med katastrof

Ja, så var det då dags för besiktning igen och med nyinköpt bil som jag inte riktigt känner, är det naturligtvis extra spännande. Besiktningsmannen går metodiskt igenom proceduren men ger inte ifrån sig min eller ljud som antyder vartåt det barkar.

Jag sitter bredvid på passagerarsidan och ler ansträngt som om han var min kidnappare och jag hans lydiga gisslan. Under åren har det hänt att jag rullat in med en bil jag trott mig veta allt om, och kommit ut igen med besiktningsprotokoll som skickat mig raka vägen till skroten.

Förra gången slutade det med katastrof. Jag hade precis köpt bil för 20 000 kronor och tyckte den brummade och rullade som den skulle, men det gjorde den inte.

Likt en lurande cancer med metastaser över hela bilen fanns fel som varken lät, kändes eller kunde ses med blotta ögat.

Men bilprovarmannen med röntgensyn såg dem, och utan ett uns av misskund levererade han den osminkade sanningen. ”Det är lika bra att byta motor, men om jag var du skulle jag köra den här till skroten och köpa en ny bil”.

Bankkontot passerade revy för min inre syn när jag fick utskriften av listan på fel som skulle sänka min ekonomi för resten av året. ”Köpa en ny bil, tycker du det ser ut som jag är gjord av pengar, finns det inget annat jag kan göra?” försökte jag.

Killen borde rimligtvis känna till bilmekaniska genvägar som skulle kunna ta oss igenom återbesiktningen och låta mig köra ytterligare några mil, åtminstone över sommaren. Han svarade lite snett över axeln medan han vinkade fram en ny bil ”Nej, nej, nej, nej, nej”.

Jag försökte ta det från den lustiga sidan och frågade ”Kan jag tolka det som ett nej?” men stod vid det laget i vägen för nästa man till stupstocken så det var bara att svälja tårarna och åka hem till hustrun och överlämna sorgebudet.

Förstå mig rätt, jag gillar det här osentimentala sättet att leverera obehagliga sanningar. Hela livet i övrigt, på jobbet och där hemma tassar många av oss omkring och försöker lägga orden rätt så att ingen blir ledsen eller arg. Men inte på Bilprovningen.

Det är som sjörapporten eller väderprognoserna på radion. Kort, koncist och helt utan inslag av känslor. Så måste det också vara. Man kan inte gärna ha något ”hur känns det här för dig?” vid pulten på väg ut. Pang på, raka besked ska det vara, nästa kund.

Nu sitter jag alltså här igen med min ”nya” bil och idag är oddsen bättre, åtminstone är det vad jag tror. Jag väntar efter genomgången test med sammanbitna tänder och hårt hållna tummar på utslaget.

”Det ser bra ut”, säger han kort, och räcker mig ett blankt papper med i stort sett bara min bils registreringsnummer på. Lika korthugget som när jag blev ruinerad, får jag nu i stället veta att jag vunnit högsta vinsten.

Det finns inte ett endaste litet pyttefel på min 20 år gamla bil. Inte ens så mycket som ett ”det här kan vara bra att veta”.

Han har ingen aning om vad det här betyder för mig och jag måste tvinga tillbaks en impuls att kasta mig om hans hals, och krama honom hårt och länge.

Jag ringer till hustrun som brister ut i ett befrielsens ”oh herregud”. Vi bestämmer oss för att fira med en fin middag, som om vi räddats från undergången i sista ögonblicket. Ett år kvar…