Då rådde gemyt och oskuld

Jag går med smågrabbarna till dagis en tidig morgon och plötsligt passerar en svart Volvo PV 444 i skick som om den nyss rullat ut från fabriken. Jag säger ”plötsligt” för det blir en klar scenförändring i morgontrafiken när den puttrar förbi.

Alla stannar till, tittar efter bilen, ler och pekar och det blir påtagligt vänligare stämning i den stressade påvägtilljobbet-atmosfären.

Jag föreställer mig hur det kan ha sett ut på Stockholms Södermalm, när många bilar var så här godmodigt designade med runda former och vita däcksidor. Då jag ser den skruv av rök som lämnar avgasröret, tänker jag samtidigt på hur mycket smog som måste legat över trafiken.

Det fanns inte lika många bilar då men det hjälps inte: den vänliga PV:n som skapar så mycket trivsel är en rullande giftspridare som ensam skitar ner lika mycket som alla andra bilar mellan Mariatorget och Zinkensdamm sammanlagt.

Jag hade själv en Volvo Duett fram tills för några år sedan. Gud vet varför jag gav mig in i det projektet, men jag blev förälskad i krom, lack och instrumentpanel, och ja, sedan fanns det ingen återvändo.

En av de saker som roade mig mest var att snurra några varv runt Stockholms city en solig sommardag och se människor, framför allt utländska turister, brista ut i lyckliga leenden. Det finns få saker som kan ge illusionen av gemyt och oskuld såsom gamla välskötta veteranbilar från 1940-1950-talen, men som sagt, avgaserna är inte så gemytliga och definitivt inte oskuldsfulla.

Den här tankegången får in mig på ett spår om hur en originalidé förändras, och vad som till slut finns kvar. Ett exempel: Att sitta framför brasan i en chesterfieldfåtölj och puffa på en kubansk Cohiba-cigarr jämfört med upplevelsen av en Blend Ultima i 15 minusgrader utanför jobbet. Det är ju samma nikotingrej men... ändå inte. Tobaken hade knappast erövrat världen om spanjorerna blivit bjudna på varsitt Nicotinell 24-timmarsplåster när de kom till Nordamerika om man säger så.

Nu förstår du vad jag menar, en idé förändras och till slut undrar man vad poängen är. Om säkerhet och hälsa kommer in i våra liv går det ut över skönhet och upplevelser. När bilproduktionen kom i gång i större skala en gång i tiden fokuserades designen på elegans och bekvämlighet. Så småningom tvingades ett visst säkerhetstänkande och bränslesnålande in, och efter den tuggan av kunskapens äpple skulle formgivningen för evigt vara en kompromiss med krockprov och vindtunnlar.

Det skulle onekligen vara intressant att se vad som skulle hända om en formgivare av idag fick släppas loss utan hänsyn till luftmotstånd eller säkerhet. För mig är tiden kring 1960 bildesignens höjdpunkt. Chevrolet Impala med krom, vingar och rader av baklysen. En närmast hedonistisk design med största möjliga kaross och motor med V8. När bensin kostade 50 öre litern i USA och oljan skulle räcka forever!

Sådana bilar görs inte idag och det ska vi vara tacksamma för, men ändå: Fastspänd i en Ford Focus känner jag mig lika lössläppt och livsbejakande som en Blend Ultima-rökare i lunchpausens rökrum.

Men Chesterfieldfåtöljer är fortfarande ofarliga så man kan ju alltid slå sig ner med senaste numret av ”Klassiker”, titta på bilderna och klia lite på nikotinplåstret.