Jag förlåter dem aldrig

Nittonhundrasextiosex köpte vår familj sin första bil; en grön Saab herrgårdsvagn. Nu i efterhand kan jag inte begripa hur vi fick plats. Pappas rullstol, resväskor med packning för en hel sommar, skrivmaskin och trädgårdsmöbler. Men på något sätt gick det, och vi rullade iväg på långa resor och stora äventyr (i Västerbottens inland).

I rättvisans namn redovisar jag här inledningsvis mina privata nostalgiska skäl när jag sörjer över att Saab nu slutligen gått i putten.

Jag kommer aldrig, så länge jag går på denna jord, förlåta vår regering för detta sjabbel. Okej, andra har sannerligen under många år slarvat med företaget men, och just därför tänker jag, varför kunde inte våra folkvalda ledare ta och liksom... leda? Kliva in och säga: ”Aja baja inte förstöra allt som ni har byggt upp!” Till och med ungarnas dagisfröknar vet ju när det är dags att gå in och bryta.

Nu är risken att teknik, år av förvärvad ingenjörskunskap och lång tradition av trogen och skicklig arbetskraft skingras för vinden. Mycket kommer att köpas upp av stenrika kinesiska affärsmän och andra hugade spekulanter som bara gått och väntat på att exakt just detta skulle hända, så att de kan komma in med sina skambud.

Hur ända in i glödheta tändkulan kunde politikerna låta det gå så här illa? Det krävs ingen nationalekonomisk examen för att begripa hur långt ett regeringsansvar sträcker sig.

Självklart kan inte näringsministern rädda alla företag som med berått mod skjuter sig själva i foten och strular till det. Det är ju trots allt våra, medborgarnas skattepengar som ska användas. Men, i Saabs fall har man tillåtit detta långsamma sönderfall pågå under lång tid för öppen ridå.

Det går inte att överblicka skadeverkningarna av att ett så stort företag med denna enorma kunskapsresurs tillåts dö. Skammens rodnad ska sänka sig över Rosenbad och jag är övertygad om att historiens dom kommer att vara hård.

En känsla av ”vad i hela friden tänkte de på?” kommer för alltid att förknippas med dem som i beslutsfattande ställning passivt satt och såg på medan Saab sjönk till botten.

Jag tror faktiskt att detta hade hänt vilken regering vi än hade haft. Vänster, höger eller mittemellan. Det här är liksom mer av en politikergrej. Politisk prestige har fått gå före enkelt förnuft och vilja att hitta en utväg ur problemet.

Säkert har flera i regeringskansliet suttit och tänkt, ”Herregud så här kan vi inte ha det, vi borde kanske egentligen...” men sedan hejdat sig och ”...men å andra sidan, hur skulle det se ut”.

Dagens politiker satsar mer på att visa beslutskraft, som i det här fallet var ett styvnackat nej, än att nå fram till en praktisk lösning. Beslutskraft ser nämligen väldigt bra ut bra ut i protokollen och utstrålar starkt ledarskap.

Det som nu har hänt är dåligt ledarskap, bedrövligt och rent ut sagt åt pipsvängen. Man startar nämligen inte upp ett så komplicerat teknikföretag igen i en handvändning.

Många större länder har sett på oss med avund och undrat hur lilla Sverige lyckats komma fram med två bilmärken. Det är ur internationellt perspektiv en enastående och ofattbart imponerande prestation.

Hur våra folkvalda ledare kunde tillåta att Saab slarvades bort är en nästan lika imponerande bedrift.