Allt löser sig naturligtvis

Tyskvän. Hur låter det egentligen? Inte så bra, men jag hittar inget bättre ord som kan definiera vad jag känner nyss anländ till Frankfurt med SK 3671. På en av världens största flygplatser tar det en sekund att hitta skyltarna mot ”mietwagen” och två minuter att gå dit och hämta sin hyrbil.

Hur bär de sig åt, tyskarna? All form av vägvisning och information finns placerad på perfekt höjd med stilmässig konsekvens utan utrymme för missförstånd. Kan man inte låta dem ta hand om all världens flygplatser? (Nu fanns det visst en österrikare som tyckte exakt så för sisådär en sjuttio år sedan, så jag kanske ska tona ned just det resonemanget en smula.) Men ändå.

Det är en njutning att promenera fram på ankomsthallens minutiöst blankputsade stengolv och upptäcka att pilarna leder en exakt dit man ska.

Väl framme vid hyrbilsdisken finns en trevlig liten soffgrupp där min vän Nils Landgren sitter och väntar, precis som vi avtalat dagen innan. Hela dagen har fungerat felfritt, från morgonens lämning på dagis och skola, tåget till Arlanda och så flyget ner mot Tyskland.

Jag har en stor familj som kräver militär planering för att inte stressen ska krypa på en. Det har gjort mig till en man som älskar tidsplaner som skapar massor av tid att drälla runt med barnen. Det kan få ta två timmar att gå hem från skolan. W ser en snigel, 30 minuter, A vill släppa stenar i en vägbrunn, en timme (i bästa fall). Tonåringen vill att vi går och hyr en film.

Visst kan vi göra det! och jag njuter av att ha vikt extra tid till det som faller oss in. Det är det som är livet tycker jag. Men ibland kommer grus i maskineriet.

Åter till hyrbilen. Nisse får nycklarna till en svart Mercedes och jag säger:

– Om du programmerar navigeringen, så kör jag första biten.

Ganska snart kommer vägskyltar mot stora trafikleder, och med hastigheterna här nere måste man hamna rätt från början, men vår GPS krånglar så vi blir stående på en parkeringsficka för att läsa bruksanvisningen. Den frid jag känt under dagen börjar vittra sönder eftersom jag inte lagt in någon ”drällaomkring-tid” på Frankfurts flygplats.

Det börjar bli bråttom. Vi ska ge konsert i Illingen, 20 mil söderut, om ett par timmar, och borde varit på väg vid det här laget.

– Jävla GPS-helvete, kör! säger Nisse och plockar fram en karta ur handskfacket.

Att köra 150 km/tim utan sattelitnavigering där fyrfiliga motorvägar går som ett spindelnät över landskapet är en utmaning. Det går snabbt att hamna några mil ur kurs, och det är precis vad som händer.

Kartan är ett gytter av vägar och orter i en storlek som kräver total stillhet och helst ett svepelektronmikroskop för att kunna läsa. Det har inte vi, och i ett kritiskt ögonblick måste vi bestämma avfart mot Trier, nu eller nästa.

– Sväng, eller nej, eller...  jo för fan, sväng nu! säger Nisse.

Jag håller med, och så åker vi fel rakt västerut, men det upptäcker vi först efter en halvtimme.

Allt löser sig naturligtvis men jag iakttar nyfiket min egen reaktion. Det lugn jag utstrålar, som många avundas mig, är en färskvara som måste erövras varje dag. Så länge planen håller är det lätt att utstråla frid. Det är de oväntade kriserna som sållar nervvraken från filbunkarna.