Får man sparka på bilar?

När jag är mitt på övergångsstället utanför Mariaskolan i Stockholm, med ett barn i handen och ett i barnvagn, kommer en bil. Trafikljuset är avstängt så det är vanliga stoppregler som gäller men det struntar föraren i och jag måste snabbt dra åt mig vagnen.

Jag har en halv sekund på mig att tänka, och det säger sig självt, man hinner inte fundera så mycket på den tiden, så det blir en ryggmärgsreflex. Upp med benet i luften och en spark rakt in i plåten. Killen som körde visste vad han hade gjort, och just därför, trots en präktig buckla, stannade han inte.

Själv vet jag inte hur smart det är att sparka på bilar, men man är inte en tankens man när barnen är en hårsmån från att bli överkörda, möjligen en tankens fot.

Samtalet med mina söner som följde strax efter, och under många dagar sedan dess, har varit en utmaning. Varje gång vi passerar övergångsstället (vilket är varje dag) dyker frågan upp: ”Pappa, ska man sparka på bilar som kör förbi?” ”Nej absolut inte”, svarar jag. ”Man får bara sparka på bilar som kör när man är ute i gatan eller nej förresten, man får inte sparka på bilar alls, det är farligt, men pappa blev arg förstår ni.”

När jag inser vilket farligt föredöme jag är, gör jag dem än mer förvirrade genom att ryta till: ”Ni måste lova att aldrig, aldrig, aldrig någonsin sparka på bilar. Hör ni det?”

I deras ögon är jag ju pappa, gudfader och alla lagars upphov, höjd över fel och brister. Så måste det få vara i ytterligare några år, man kan inte ta ifrån dem den tryggheten, men då måste jag leverera en bra förklaring till det här bilsparkandet, för det gått fyra veckor och grabbarna frågar fortfarande. Gröna Lund och Junibacken i all ära men om det är något de kommer att minnas från hösten 2011 så är det min gröna Tretorn-stövel på den passerande bilen.

Jag glömmer hur jag formulerade mig senast de frågade men det gör inte pojkarna, som noggrant lägger på minnet vad jag sagt, och när mina ord kommer ur deras mun inser jag hur svårt det är att bringa logik i vad som hände.

Men, en sak som definitivt fastnat i deras medvetande från och med nu är; bilar är farliga. Det vet de nu och det är tyvärr en kunskap en liten människa måste lära sig så tidigt som det bara är möjligt. Speciellt om promenadvägen till skolan korsar både Ringvägen och Hornsgatan, två av Stockholms mest trafikerade gator.

Flera av mina vänner har flytt storstaden för barnens skull, och den hårda trafiken har varit ett starkt argument för att komma bort, ut på landet. Där kan ungarna gå i den lilla mysiga byskolan och allt är mer hanterbart på ett mänskligare sätt. Allt, utom 90-vägarna där barnen kliver av skolbussen. Då vill det till att de tittar vänster-höger-vänster både en och två gånger innan de går över vägen.

Jag vet inte vad statistiken säger om vad som är farligast, ett ensamt barn vid en landsväg, eller inbäddad bland de 30–40 andra som samtidigt korsar Hornsgatan vid trafikljusbevakade övergångsställen.

Helt säkert skulle i alla fall jag vara galen av oro om mitt barn skulle korsa väg 57 varje dag, och då får det vara hur mysigt som helst i Sörmland. (Och, det vill till svart bälte i karate om man ska hinna sparka bil på en 90-väg.)