Bilfärden skapar en stunds respit

Jag kör bil från Vilhelmina till Åsele och det är bedövande vackert. Ja, inte Åsele, men bilvägen dit längs med den mäktiga Ångermanälven. Om jag följde min impuls skulle jag stanna, kliva ur bilen och ställa mig vid älvkanten resten av livet med ett kastspö och en kaffetermos.

Denna plötsliga, starka längtan till naturen är överrumplande, och det grämer mig att inte ha planerat in lite tid under dagen för en ordentlig utflykt, nu när jag ändå är här. Men, som vanligt när jag är i dessa trakter är det för att ge konserter, och jag har tyvärr bråttom till nästa ort. Fiskandet får komma senare, i en annan del av livet.

Jag bodde här som barn men minns ingenting av den storslagna naturen. Sexåringar är måttligt intresserade av utsikt. Jag minns mest att vi pojkar dämde. Det var ett evinnerligt dämmande varje dag under våren när snösmältningen gjorde breda rännilar av vatten längs grusvägarna i samhället, eller ”köpingen” som Vilhelmina var på den tiden.

Nu när jag är vuxen kommer en helt annan upplevelse av trakten. Att glida fram vid älven är hisnande, och eftersom vägen är nästan kurvlös och i stort sett fri från tjälskott blir det en fridfullt meditativ stund bakom ratten.

Jag kan inte föreställa mig något mer lugnande än att köra bil i norra norrlands inland. Trafiken på de här sträckorna är i stort sett obefintlig och de stora vidderna skapar enorma rum både utomhus och inombords. Jag får fatt i tankegångar som legat i träda i åratal och känner mig fullständigt närvarande i nuet.

De som tror att bilens viktiga plats i det moderna samhället endast beror på förflyttningen, har missat hela poängen. En längre bilfärd skapar en stunds respit från alla måsten eftersom man har ett tydligt mål, en viss tidsram och en avgränsat utrymme. Med ögonen på vägen kan man inte passa på att jobba lite, utan är hänvisad till sina egna tankar på ett sätt man inte tillåter sig göra annars.

De flesta av oss har dagarna inrutade från morgon till kväll och knappast någon planerar väl in en timmes funderande i en fåtölj innan man går till jobbet.

”Älskling, kan du be barnen dämpa sig lite, pappa tänker”-typ. Det går inte, det finns inte. Det är därför folk envisas med att sitta i bilköer på väg till jobbet, även om bussen så skulle stanna på farstubron.

Man behöver en sluss, en liten halvtimmes karantän mellan familj och kontor. Själv åker jag aldrig bil i innerstaden (Stockholm) och när jag är ute och spelar är det oftast flyg där någon möter upp och kör mig till hotellet.

Men så ibland blir det någon liten turné där vi åker runt mellan orterna i egen bil, som nu i Västerbotten. Jag kan längta mer efter bilresorna än själva konserten, hur märkligt det än låter. Min hustru som cyklar i morgontrafikens hets över Västerbron varje morgon är avundsjuk:

– Åh, du ska få bo på hotell, äta frukost i lugn och ro och köra bil.

Hon har rätt, det är ljuvligt. Det känns som att jag varit på spa när jag kommer hem. Utvilad, full av energi. Prova själv bilvägen Lycksele – Vilhelmina – Åsele – Umeå. Det är skog, älv, skog och så lite älv igen. Puttra fram på högsta växeln och finn dig själv. Det händer i stort sett ingenting på hela vägen, knappt en kurva. Underbart.