Klassiska bilmärken: Studebaker

De båda bröderna Henry och Clem Studebaker visade sig inte bara vara duktiga smeder och vagnmakare utan också skickliga affärsmän – och förutseende! Deras första bilar var nämligen eldrivna.

Nåja, det var också många andra bilmärken vid det förra seklets början. Studebaker byggde sina första bilar 1902. Två år senare satte man också en bensindriven modell i produktion, men Studebaker-elbilar tillverkades faktiskt ända till 1912.

Sex cylindrar
Vid det laget började intresset för denna typ av bilar att falna. Studebaker Bros. konstruerade nu ett antal olika modeller, men tog det ovanliga greppet att låta andra firmor bygga dem på beställning.

1913 lanserades emellertid två modeller, som byggdes i företagets hemstad, South Bend, Indiana. Efterfrågan visade sig god och redan 1915 producerade företaget mer än 45 000 bilar, ungefär som Saab just i år…

Studebakers 20-tal dominerades av ganska stora sexcylindriga vagnar. Liksom de flesta andra tillverkare var också Studebaker först med ett och annat, eller åtminstone nästan.

Hydrauliska framhjulsbromsar erbjöds till exempel 1925 och de blev standard året därpå. Märkligt nog gick man tillbaka till mekaniska bromsar 1927.

I slutet av 20-talet introducerades modellnamnen Dictator och Commander. De skulle användas i många år, fast efter andra världskriget var Dictator inte längre politiskt gångbart.

Sensationella karosser
Studebaker hade under en tid ett par billigare systermärken. Det ena hette Rockne och var uppkallat efter den norskfödde collegefotbollsspelaren och -tränaren Knute Rockne som dessvärre omkom i en flygkrasch samma år som bilar med hans namn började få viss spridning.

För Studebaker, liksom för så många andra biltillverkare, blev 30-talet delvis knepigt men man lyckades rida ut stormarna och knöt 1939 industridesignern Raymond Loewy till sig. Han hade inte bara ritat Lucky Strike-paketet utan också ett strömlinjeformat lokomotiv.

Som bildesigner gjorde han stor lycka. Hans Sudebaker-karosser från 1946 klassades som sensationella. Mest anmärkningsvärt var att bakrutorna gick runt hörnen och att bilarna såg ungefär likadana ut fram som bak!

Studebaker trodde in i det längsta på stora sexor, men till slut, 1951, kom äntligen en V8 med toppventiler. Raymond Loewy överträffade sig själv med de tidiga 50-talarna, som var vackrare än nästan allt annat från USA.

Tyvärr lyckades man ganska snart krångla till de enkla och vackra formerna. Krångligt blev det också när Studebaker gick samman med Packard 1954 – en blind ledde en annan blind.

Det var inte lätt att vara liten när Detroit och Dearborn var på krigsstigen.

En seg bil
Ändå lyckades Studebaker mirakulöst nog hålla sig flytande en bra bit in på 60-talet. Då hade man i slutet av 50-talet byggt en del ganska flådiga fenvidunder med förgylld blankvara. Måtta och sans återvände dock och med den tvålkoppsdesign, som inte alla uppskattade.

En intressant modell var Studebaker Avanti, en sportcoupé med plastkaross och presenterad 1962. Utseendet var en smula eget, signerat Loewy, men Avanti visade sig vara märkligt livskraftig.

Långt efter att de sista vanliga Studebaker-bilarna, då med Chevrolet-motorer, tillverkats 1966, fortsatte oberoende firmor att bygga Avanti-bilar och tycks göra så än idag.

För några år sedan byggdes Avanti i Mexiko, både som coupé och som cabriolet. En riktigt seg bil!