Vi var ute och for i Dalarna under semestertestet med årets långtestbilar. Testmomenten på flygplatsen i Lunda var avklarade och det återstod ljudmätning, bränsleförbrukning, spontana körintryck och vackra sommarbilder.

Vi stannade till i Kloster ett stenkast från Garpenberg (inte långt från Hedemora). Där smiter Klosterån – om jag är rätt informerad – under vägen. Bilburna får ta sig över vattendraget via en liten bro, som inspirerade vår fotograf Simon Hamelius.

Vi körde fram och åter ett antal gånger för bildens skull. Varje gång passerades denna skylt. Och jag kunde inte låta bli att plåta själv och fundera över – hur tänkte ni nu?

Maximalt tillåtet axeltryck för bilar som ska över denna lilla bro är 8 ton. Men det gäller inte turistbussar? Sverige är fantastiskt!
 

Sedan en tid tillbaka behöver ju bilar äldre än 50 år inte längre besiktigas när de väl godkänts för sista gången innan de passerar gränsen.

Nu stod min gamla Triumph 1300 på allra, allra sista kontrollstationen innan de besiktningsfria, paradisiska ängarna skulle beträdas och det var inte utan att jag var en smula nervös.

Alla tidigare kontrollpunkter hade gått galant. Besiktningsmannen var en klart hygglig herre som under besiktningens gång blivit allt mer intresserad av min konstiga bil. Han hade noggrant gått igenom hjulupphängningar, lampor, styrleder, ja, ni vet, och nu var det bara avgasvärdena kvar.

Avgasvärdena, ja … 
Avgasvärdena har spelat mig åtskilliga panikframkallande spratt under de snart två decennier jag ägt bilen. Senast förra gången fick jag bakläxa eftersom CO-halten var alldeles uppe i skyn. Efter lite förgasarpill med en skruvmejsel och en fast nyckel i höger hand och verkstadshandboken i vänster fick jag dock ned halten till långt under gränsvärdet och bilen godkändes. Eftersom jag inte hade rört förgasaren sedan dess borde väl denna sista, pre-paradisiska kontroll förlöpa som smort?

Icke. CO-halten tjongade direkt upp i 5,3 och gränsvärdet är 4,5, som bekant. Gaah! Skulle bilen falla på målsnöret?

– Kan du göra något för att justera? frågade besiktningsmannen, väl medveten om mitt beråd. Det var som om han verkligen ville att bilen skulle gå igenom, det var ju bara detta nålsöga kvar. Jodå, det finns en skruv och en låsmutter jag behöver komma åt bara. Jag kirrar det på ett ögonblick.

Jag hade ju lärt mig sedan förra gången. Men var var nu skruvmejseln? Den fasta nyckeln? Hemma! Tysta stod besiktningsmannen och jag och såg hur mätningen cementerats på 5,3. Besiktningsmannen ville innerligt att bilen skulle bli godkänd men kunde förstås inte begå tjänstefel. Jag provade att vrida på låsmuttern och justerskruven. De satt som berget.

Jag kanske kan gå in och se vad vi har för verktyg, förlöste besiktningsmannen situationen och försvann in i hallen genom en plåtdörr. Kvar ute vid mätstationen stod jag. Jag såg framför mig hur den annalkande helgen förstördes av en 0,8 för hög CO-halt.

Det var då jag mindes frottéhandduken.
I bagageutrymmet har jag, bland diverse annan bråte som är bra att ha i en halvsekelgammal bil, kastat in en oljig frottéhandduk. Jag halade fram handduken och greppade med den runt låsmuttern under förgasaren. Sedan tog jag i så som jag väl aldrig har tagit i tidigare. 

Inget hände. Gaah!
Jag tog i ännu mer än så som jag aldrig har tagit i tidigare – och under över alla under: låsmuttern släppte! Sedan gick det som en dans att skruva på justerskruven och få ned CO-halten, jag var nere på 2,5 ett tag men släppte upp till knappt 4,0 innan jag låste med muttern. 

Jag studsade in i hallen och fick ut den verktygsletande besiktningsmannen som i rödaste rappet dokumenterade mätningen. Jag tyckte att han, liksom jag, pustade ut när vi tillsammans gick till kassan och protokollskrivaren. Där betalade och tackade jag gladeligen för mig, för allra sista gången.

Trevlig helg, alla läsare!
 

Jag hade tänkt skriva något om att jag inte förstår varför en plastbit i passagerarstolen på vår långtest-Volvo XC40 hela tiden lossnar, men så vände jag på den.

Trevlig helg alla läsare!
 

Kombiluckan på Volvo V90 hamnade snabbt i fokus vid lanseringen. Vissa tyckte den lutade för mycket för att vara en äkta Volvokombi. Andra ansåg att bakdelen var snygg och läcker.
 
Tyvärr visade det sig att den sista gruppen hade rätt, i alla fall på ett sätt – att den läcker.
 
Vi har tidigare skrivit om att det sipprar vatten in i själva luckan. I avsaknad av dräneringshål kom vattnet ut genom låskolven och droppade ned i nacken på den som öppnade bagaget.
 
I mars lät Volvo meddela att bakluckan skulle bytas, ett arbete som skulle ta cirka 2-3 dagar.
 
Tyvärr blev bilen ståendes på verkstaden i över fem veckor (!) innan allt blev klart. Först i tisdags kunde vår V90 ansluta till långteststallet.
 
Exakt varför det dragit ut på tiden, och vad som har gjorts, kommer vi att presentera i ett kommande nummer av tidningen.
 
Nåväl, efter en ovanligt lång tid av stillastående är det nu hög tid att sätta Volvokombin på vardagsprov. Vi har en hel del kilometer att ”köra ikapp” efter det oplanerade depåstoppet.
 
En funktion som jag har lärt mig att uppskatta är den ”självkörande” funktionen Pilot Assist. Från början tyckte jag att det var en onödig finess. Bilen styrde sig själv som en rattfull övningskörare.
 
Men med småbarn är resorna fulla av distraherande moment för föraren. Speciellt sedan vi fick tillökning under våren och treåringen fått flytta fram (i sin bakåtvända bilbarnstol).
 
Numera aktiverar jag alltid Pilot Assist-farthållaren innan jag skickar en tappad napp, flyttar ett gosedjur eller bara förklarar med extra tydlighet att vi ”snart är framme”.
 
Självklart behåller jag alltid en hand på ratten och försöker fokusera så mycket som möjligt på körningen, men en körbana är väldigt smal i landsvägs- och motorvägshastighet och man ska aldrig underskatta risken att hamna fel, om det så handlar om bråkdelen av en sekund, medan något annat stör ens uppmärksamhet. Därför känns det bra att ta hjälp av ett system som jobbar i bakgrunden och kanske kan förhindra att katastrofen inträffar.
 
Funktionen kommer också väl till pass om man måste fippla med pekskärmen under färd, exempelvis att byta spellista från Bamse till Pippi Långstrump. Jag vill påstå att ingen bil borde vara utrustad med pekskärm om den inte också kan se till att föraren håller sig i filen. Utvecklingen pekskärm och autonom körning borde gå hand i hand.
 
Fast för att vara ett företag som länge sett till att ha både livrem och hängslen är jag förvånad att Volvo inte valt en tydligare signal när Pilot Assist inte längre klarar av att styra bilen. Allt som händer nu är ett diskret pling som är närmast omöjligt att höra i motorvägsfart och ungar i bilen. Här har ni en viktig punkt att förbättra Volvo! 
 
Sedan finns så klart frågetecknet om/när man börjar lita för mycket på systemet och släpper uppmärksamheten under allt längre tid. Än så länge är drivkraften att själv ansvara för körningen (och familjens säkerhet) så pass stor att det inte känns aktuellt. Men människan är i grunden lat och det är ändå en lite skrämmande utveckling med att ansvarsfördelning mellan förare och bil börjar suddas ut …