Sedan en tid tillbaka behöver ju bilar äldre än 50 år inte längre besiktigas när de väl godkänts för sista gången innan de passerar gränsen.
Nu stod min gamla Triumph 1300 på allra, allra sista kontrollstationen innan de besiktningsfria, paradisiska ängarna skulle beträdas och det var inte utan att jag var en smula nervös.
Alla tidigare kontrollpunkter hade gått galant. Besiktningsmannen var en klart hygglig herre som under besiktningens gång blivit allt mer intresserad av min konstiga bil. Han hade noggrant gått igenom hjulupphängningar, lampor, styrleder, ja, ni vet, och nu var det bara avgasvärdena kvar.
Avgasvärdena, ja …
Avgasvärdena har spelat mig åtskilliga panikframkallande spratt under de snart två decennier jag ägt bilen. Senast förra gången fick jag bakläxa eftersom CO-halten var alldeles uppe i skyn. Efter lite förgasarpill med en skruvmejsel och en fast nyckel i höger hand och verkstadshandboken i vänster fick jag dock ned halten till långt under gränsvärdet och bilen godkändes. Eftersom jag inte hade rört förgasaren sedan dess borde väl denna sista, pre-paradisiska kontroll förlöpa som smort?
Icke. CO-halten tjongade direkt upp i 5,3 och gränsvärdet är 4,5, som bekant. Gaah! Skulle bilen falla på målsnöret?
– Kan du göra något för att justera? frågade besiktningsmannen, väl medveten om mitt beråd. Det var som om han verkligen ville att bilen skulle gå igenom, det var ju bara detta nålsöga kvar. Jodå, det finns en skruv och en låsmutter jag behöver komma åt bara. Jag kirrar det på ett ögonblick.
Jag hade ju lärt mig sedan förra gången. Men var var nu skruvmejseln? Den fasta nyckeln? Hemma! Tysta stod besiktningsmannen och jag och såg hur mätningen cementerats på 5,3. Besiktningsmannen ville innerligt att bilen skulle bli godkänd men kunde förstås inte begå tjänstefel. Jag provade att vrida på låsmuttern och justerskruven. De satt som berget.
Jag kanske kan gå in och se vad vi har för verktyg, förlöste besiktningsmannen situationen och försvann in i hallen genom en plåtdörr. Kvar ute vid mätstationen stod jag. Jag såg framför mig hur den annalkande helgen förstördes av en 0,8 för hög CO-halt.
Det var då jag mindes frottéhandduken.
I bagageutrymmet har jag, bland diverse annan bråte som är bra att ha i en halvsekelgammal bil, kastat in en oljig frottéhandduk. Jag halade fram handduken och greppade med den runt låsmuttern under förgasaren. Sedan tog jag i så som jag väl aldrig har tagit i tidigare.
Inget hände. Gaah!
Jag tog i ännu mer än så som jag aldrig har tagit i tidigare – och under över alla under: låsmuttern släppte! Sedan gick det som en dans att skruva på justerskruven och få ned CO-halten, jag var nere på 2,5 ett tag men släppte upp till knappt 4,0 innan jag låste med muttern.
Jag studsade in i hallen och fick ut den verktygsletande besiktningsmannen som i rödaste rappet dokumenterade mätningen. Jag tyckte att han, liksom jag, pustade ut när vi tillsammans gick till kassan och protokollskrivaren. Där betalade och tackade jag gladeligen för mig, för allra sista gången.
Trevlig helg, alla läsare!