Har varit i Köpenhamn och deltagit i en konferens om AutoIndex 2011, den samskandinaviska konsumentundersökningen om kundnöjdhet som bland annat Vi Bilägare står bakom. Utan att gå händelserna i förväg kan jag avslöja att vi har tre olika vinnare på de tre marknaderna.

Egentligen är det inte märkligt. Förutsättningar, behov och geografiska betingelser spelar in. I Danmark är bilarna svindyra med alla skattepåslag och vägavstånden förhållandevis korta. I Sverige och Norge med oftast längre transporter används bilarna delvis på ett annat sätt. Det skapar andra förutsättningar – och andra förväntningar.

Fick ett mejl häromdagen där en läsare föreslog att vi skulle lägga in mer objektiva mätningar för att kora det ”bästa” märket. Läsaren menar att den ”riktiga” kvaliteten inte tydliggörs när rankingen enbart bygger på subjektiva bedömningar.

Kvalitet kan självklart mätas på olika sätt och vad som är rätt eller fel går att diskutera i det oändliga. I AutoIndex, liksom i den amerikanska motsvarigheten JD Powers, gör vi klart med att det handlar om bilägarnas egna uppfattningar. Och för en biltillverkare, eller en verkstad, eller en återförsäljare, är det trots allt ändå graden av kundnöjdhet som är avgörande.

De svenska AutoIndex-resultaten kommer vi att presentera i början av maj.

Jag kommer tillbaka till det här med bilister och fotgängare. När jag körde hem i går kväll var jag med om en obehaglig händelse.

Bromsade in framför ett trafikljus med övergångsställe. Jag körde i yttre körfältet. Det blev grönt igen nästan innan jag hunnit stanna. Så det var bara att köra vidare. Då springer plötsligt en ung dam ut från höger, trots att det var grönt för bilarna och förstås röd gubbe för hennes del.

Jag hade börjat få fart igen, när hon kom kutande mitt framför bilen. Det blev till att slå på en tvärnit. Jag blev arg men mest lite rädd. Man vill ju inte köra på någon. Så jag tutade. Det skulle jag inte ha gjort.

När jag passerade den unga damen, då i säkerhet på refugen mitt i gatan, hävde hon ur sig en ramsa som vi inte kan låta gå i tryck. Det var mitt fel – inte hennes!

Man får inte köra mot rött. Men man får springa ut i gatan mot rött framför ett gäng bilar. Och nåde den bilist som protesterar!

Jag hakar på tidigare blogginlägg om Zebralagen ("Är zebran också färgblind?" och "Är det så att zebran är stelnackad?"), och i det här fallet den uppenbarligen oskrivna lagen om ”stopplikt” framför hastighetsdämpande vägbulor.

I vissa småstäder och i flera bostadsområden har det byggts upp vägbulor på alla möjliga ställen, för att vi bilister ska förstå att sakta ned farten. Tanken är förstås god, men ibland känns det som det ändå blir fel. Broms och gas om vartannat resulterar förstås i mer utsläpp. Och om det inte finns varningar för vägbulorna – det förekommer – kan fjädringen gå i botten.

Vägbulorna är naturligtvis idealiska att utnyttja för övergångsställen. När vi ändå måste sakta ned är det lätt att stanna.

Men jag har också upplevt att det på vissa ställen är ”djungelns lag” som råder. Trots att det inte finns några skyltar eller markeringar om övergångsställen tar en stor andel av fotgängarna för givet att det bara är att knalla på över bulorna – oftast utan att se sig om. Vi bilister förväntas alltid att stanna, och i sådana här fall har vi ju inget val.  

Zebralagen följer förhoppningsvis flertalet av oss bilister, men ”stopplikten” vid vägbulorna är av allt att döma en oskriven lag.

Nu är det dags, nu ska agnarna skiljas från vetet. Eller rättare sagt, nu ska Audi skiljas från BMW. Vi har precis hämtat ut nästa omgång testbilar, där vi ställer nya Audi A6 mot BMW:s 5-serie. Båda är utrustade med fyrcylindriga 2-litersdieslar och kostar ungefär lika mycket.

Det ska bli spännande att se vilken av dem som drar det längsta strået när alla fakta, kostnader, utrymmesmätningar och testvärden så småningom vägs samman.

Fast först handlar det om körning, körning och åter körning. Vi sticker iväg tidigt på måndag morgon. Då väntar ett antal mil på vindlande asfaltsvägar, korkskruvskrokiga grusvägar, trafiktyngda stadsgator och vanliga lands- och motorvägar. Och så förstås prestanda-, broms- och älgtester på avlyst bana.

Men i skrivande stund sitter jag och väntar på resultatet från en annan viktig granskning, Vi Bilägares unika rosttest där vår expert går igenom varje skrymsle på bilarna för att avslöja eventuella rostfällor.

Slutligen en fråga till er läsare; vilken av premiumtyskarna tror ni vinner duellen? Gissa gärna – facit får ni i Vi Bilägare nummer 8 som kommer ut i maj.      

Jag befinner mig nu på bilsalongen i Shanghai och har bland annat tittat på Volvos nya konceptbil, Universe. Den är närmare fem meter lång och har en hjulbas på tre meter. Kineserna gillar stora baksäten. Klicka här för att läsa mer om bilen.

Grillen har vållat mycket debatt här borta. När man tog fram bilen kom ordförande Li Shufu med lite tips om vad han ville se och då visade han bilder på planeter och galaxer. Det är därför bilen heter Universe. Volvo har också tagit patent för att mönsterskydda grillen.

Här intill ser du också en bild på en ny Hyundai Genesis. Eftersom all information är på kinesiska vet jag inte så mycket om bilen. Att det är en tjej på bilden beror på att det är tjejer vid varje bil på hela mässan. Det är bara kvinnofritt hos Volvo.

På resa i Lettland läser jag nyheten om att Victor Muller hittat en partner som är beredd att satsa pengar i Saab. Kinesisk förstås, det är ju där pengarna verkar finnas.

Hawtai heter företaget som har en bilfabrik i Inre Mongoliet och där skulle i en framtid även Saab kunna tillverkas. Vad ska man tro om detta?

Inget ont om Inre Mongoliet men det känns som om Victor Muller kommer längre och längre bort från verkligheten.

Emmaboda var för mig fram till helt nyligen enbart ett namn på en barnvagn. Plus en ort i Småland förstås.

Efter ett stopp där förra lördagen vet jag lite mer. Nämligen att Hotell Amigo serverar Sveriges mest prisvärda frukost. För 55 kronor fick vi färskt bröd av olika sorter, en stor variation av pålägg, utmärkta bacon och köttbullar, en äggröra som höll omelettkvalitet, kokta ägg, måltidsdrycker, och kanelbulle/wienerbröd till kaffet.

Missa inte det om ni har vägarna förbi en morgon!

Som jämförelse kan nämnas att SAS pungslår sina passagerare på 70 kronor för kaffe i pappmugg och en smörgås. Och 25 kronor för en liten burk mineralvatten som man rimligen inte betalar mer än en ungefär en tiondel för själva.

Vädrets makter är svåra att få bukt med för långtestlaget. Tidigare hade vi alltid otur under vintertesterna, då vi vill ha iskyla och bistra förhållanden. Vart vi än åkte blev det varmt när vi kom fram. Vi drog liksom med oss mildvädret norrut.

Det spelade det ingen roll om vi åkte till Riksgränsen, Gällivare eller Korpilombolo; när vi var på plats efter många långa mil steg ofelbart temperaturen. Men under de två senaste vintertesterna har något hänt och vi har haft tur med kylan.

Istället slog väderoturen till mot årets semestertest, som gick i Österled genom Baltikum och Polen. Vi brukar ha flyt med klimatet på sommartesterna, då vi förstås vill ha värme och sol. Men den här gången drabbades vi av både hagel, regn och nollgradigt.

När slutklämmen på testet – prestandamätningar, undanmanöverprov etc – gjordes på ett flygfält utanför Strängnäs i slutet av förra veckan var vädergudarna också på sitt sämsta humör. Det störtregnade runt omkring oss. Men vi lyckades, bortsett från några enstaka droppar, att klara oss undan skyfallen.

Så lite tur med vädrets makter hade vi i alla fall. Kanske vänder det nu så att vi alltid får kallt på vintertesterna och varmt och skönt på sommartesterna. Man kan i alla fall hoppas…

Vi Bilägares däcktestteam fick en hjärtlig välkomsthälsning när vi anlände till Nokians däcktestbana för att göra de avslutande proven med vinterdäcken.

Världsmästartiteln i hockey är verkligen något att suga på särskilt när det var vi svenskar som fick däng i finalen. Så vi blundar varje gång vi tar en fika i köket.

Är det verkligen juste att trakassera Vi Bilägares testteam på detta vis?

Vi koncentrerar oss på våtbroms och ljudmätning i stället. Ljud mäts i Volvo S40 och de tuffare körtesterna görs med Volvo C30.

En kollega på tidningen överraskade sig själv genom att impulsköpa en elcykel. Så nu slipper han vänta och passa busstider. Restiden till jobbet och hem har i ett slag halverats.

Eftersom jag själv är lite av en cykelnörd också, bad jag att få prova åket. Jag blev överraskad. Den lilla motorn på endast 250 Watt gjorde trampandet till en barnlek och innan jag visste ordet av var jag uppe i den svindlande hastigheten av närmare 25 km/tim.

Här krävdes en mer ingående test. Jag tryckte ned hjälmen hårdare, drog åt hakbandet precis som Dynamit-Harry och gav järnet. När jag blåste förbi en ung dam på cykel frågade jag: ”Varför går det så tungt för dig?” Hon blev så perplex att en närmare titt krävdes.

Det här är ett lysande fortskaffningsmedel. Man får en bra fart på tramporna utan att svetten börja pärla i pannan. Det finns till och med entusiaster som registrerar åket som en elmoped. Då får man ett gashandtag att vrida på. När strömmen är slut är det bara att trampa vidare!

Testfakta: EcoRide

Modell: Ensitsig trampcykel med hjälpmotor
Motor: Ben och eldrivning.
Effekt: Cirka 1 mänsklig hästkraft (vältränad cyklist) plus 250 W (elkraft)
Kraftöverföring: Sjuväxlad manuell låda via kedja med drivning på bakhjulet
Vikt: 23 kg
Räckvidd: Med elsupport ca 40 km. Med bara bendrift i princip hur lång som helst.
Acceleration 0-25 km/tim: 5 sekunder.
Toppfart: Ej uppmätt på grund av svårighet att montera testutrustning.
Pris: 9 000 kronor

Det pratas mycket om kundvård i dag, hur viktigt det är att behålla sina kunder. Ett av de märken som genom åren fått mycket cred för sin kundvård är BMW, inte minst verifierat genom AutoIndex.

I enstaka fall händer det förstås att kunderna blir besvikna, och i det här fallet blir jag förvånad över hur BMW – läs den garantiansvariga återförsäljaren – agerar. Kunden övergav Volvo och köpte en sprillans ny BMW 320 Touring för några år sedan, ett som man kan tycka välkommet nyförvärv i BMW-familjen.

För någon månad sedan brast en fjäder höger bak, ett och ett halvt varv av den nedre delen hade lossnat, och låg kvar på tallriken. Bilen hade endast rullat 4 700 mil, men garantierna var utgångna. Kunden tog kontakt med sin återförsäljare, men goodwill var inte att tänka på, trots låg körsträcka och ett säkerhetsrelaterat materialfel. Fakturan blev 4 900 kronor eftersom båda fjädrarna byttes samtidigt.

Här känns det som om BMW:s kundvård inte funkat speciellt bra. Till saken hör att återförsäljaren som en slags kompensation i stället lockade med ett bra mellanpris om kunden vill byta upp sig en yngre årsmodell.

Jag hör på kunden att han överväger att gå tillbaka till sitt gamla märke. Därmed är han inte längre den ambassadör för BMW som han borde ha varit. Och för BMW är ju naturligtvis detta ett stort nederlag – i det lilla...

Man tar det för givet. Kliver in i bilen. Det blir lätt 30-35 grader varmt innanför plåtvästen. Med klimatanläggning startar kompressorn i samma ögonblick motorn drar igång. Sval luft fläktar i ansiktet och redan efter några få minuter är det riktigt skönt – nästan bättre än ute. Det är egentligen helt otroligt vad en bil kan klara. Min första bil hade visserligen ganska effektiv värme vintertid. Men den var också het som helvete en varm sommardag.

På Nationaldagen såg jag ett gäng grabbar som cruisade i en läckert hottad Ford av äldre modell.  Alla sidorutor var nervevade och vid ett trafikljus tog chauffören några djupa klunkar ur en vattenflaska. Kom att tänka på att efter skolavslutningen när jag var typ 10 år, skulle familjen ge sig ut på bilsemester med Duetten. Vi åkte två på morgonen. Mina bröder och jag tyckte det var väldigt spännande. Det var knappt en bil ute på vägarna. Men framför allt var vi framme innan det blev stekhett i bilen! Så var det då. Nu vrider man på en ratt för att välja temperatur.

Vem sa att det var bättre förr?

Det är inte bara snabba bilar i det här jobbet. Det är snabba dagar också. Ibland har jag nästan svårt att hänga med. Som häromdagen, till exempel.

Jag vaknade i Stockholm klockan sex på morgonen. Ett par timmar senare satt jag på ett plan till München. På flygplatsen väntade bilar som skulle provköras. Jag högg en med färg som gör sig bra på bilder och brände iväg på Autobahn till Österrike.

I Ellmau svängde jag upp på en brant grusväg till en alptopp där lunchen stod framdukad på 1 520 meters höjd. Medan jag tuggad i mig en mastig spätzle – Österrikisk pasta i tjocka klumpar som blandats med ost (mums!) - noterade jag att utsikten från Kaisergebirge var enastående. Men länge fick jag inte njuta, för en ny bil väntade på att lotsas nedför branterna.

Jag hann in en sväng i Kitzbühel och körde förbi skyltarna till Hahnenkamm. Dit fanns inte tid att åka, men jag har varit där förut och tittat ut över branten och hisnat, så det gjorde inget.

Autobahn tillbaka, marschfart cirka 170 km/tim, till flyget hem. Halv nio var jag hemma i Skärholmen igen. Något slak, måste erkännas.

Bilen? Jo, en uppfräschad Volkswagen Tiguan. Läs provkörningen i Vi Bilägare nummer 10/2011.

Ibland är man lite för snabb vid tangentbordet, ibland bara klantig. Häromveckan lyckades jag konstruera ett nytt ord genom att snubbla över tangenterna. Jag misstänker dock att ordbehandlarens rättstavningsfunktion hade ett finger med i spelet.

Bilprovningen presenterade besiktningsstatistik för 2010, ett självklart uppslag för en artikel. Jag plitade ned texten och gick sedan på lunch.

När jag kom tillbaka skrattades det gott i kommentarsfältet. Enligt min text uppgav Bilprovningen att ”drogkrogen” är en ofta bortglömd risk i trafiken. Någon frågade:

– Är det sådana ställen som finns i Amsterdam?

Ja, men de kontrolleras inte av Bilprovningen.

Något av det roligaste man kan göra som motorjournalist är att prata med bilföretagens tekniker. De är så otroligt hängivna sina specialområden och älskar att lägga ut texten, vare sig det gäller en omgjord svetsskarv eller en ny motor. Jag har precis varit iväg och pratat med Mazdas ingenjörer om framtida teknik och jag har blivit vederbörligen imponerad av vad de kan hitta på.

Genom att höja kompressionen i bensinmotorerna till 14:1 och sänka kompressionen i dieslarna, också till 14:1, har de japanska motorteknikerna åstadkommit smärre underverk. Förbrukningen har sjunkit och motorernas styrka ökat. Dieseln på 2,2 liter ger 175 hästkrafter, har ett vridmoment på 420 Newtonmeter – och förbrukar 20 procent mindre bränsle än dagens motor (på 163 hk). Den låter och varvar nästan som en racermotor!

Mazda kallar sin kommande teknik för Skyactive: ”The sky is the limit”. Den omfattar inte bara motorer utan även växellådor, karossernas uppbyggnad och chassit. Allt ska bli lättare och starkare. Jag körde några varv i en ”mula”, en gammal Mazda6 försedd med nya chassit och det var väldigt bra. Genom att infästningen av bakvagnens längsgående bärarm höjts med 43 millimeter har bilen blivit mycket stabilare. Man undrar hur teknikerna kom fram till just 43 millimeter? Provade de millimeter för millimeter tills det blev bra? Det förtäljer inte historien.