Hur pålitliga är egentligen bilarnas färddatorer? Visar de verkligen rätt snittförbrukning, eller är det bara glädjesiffror som syns i displayen?
 
Det är inte så ofta man får chansen att kolla den saken under en längre period med många mil. Särskilt inte på testbilar, där förarna titt som tätt nollställer datorerna för att checka av olika saker.
 
Men i vår långtest-Audi (en A4 Avant 2.0 TDI/190 hk) upptäckte jag till min glädje att färddatorn var helt ”onollad” under de senaste 1 226,6 milen. Ett perfekt tillfälle för en seriös kontroll av hur datorförbrukningen stämmer med den faktiska bränsleåtgången, med andra ord.
 
Enligt Audins loggbok har bilens verkliga snittförbrukning under de drygt 1 200 milen legat på 5,7 l/100 km. Det är avgjort mer än de 5,3 l/100 km som visas i instrumentpanelens datordisplay.
 
Procentuellt är skillnaden knappt åtta procent. Inte direkt alarmerande mycket, men en viss besvikelse kan man nog ändå känna som bilägare. Dessutom ligger det ju i själva begreppet dator att beräkningarna ska vara på millilitern exakta, vilket de som synes inte är… 

Vi började vår semester med att köra ner till min frus föräldrar i Tyskland, en resa som vi gjort många gånger vid det här laget. Så många gånger att vi inte planerar resorna särskilt noga längre. Det är bara att kasta in väskorna  och en kaffetermos i bilen och köra söderut, vi väljer om det blir färja eller bro efter humör. Allt viktigt som ska finnas i bilen ligger ju där ändå.

Nästan allt viktigt. Det händer ju nämligen att man slarvar bort nyckeln till sina låsbultar. Den nyckeln förvarar man ju alltid i bilen och dessutom så har vi inget reservhjul, så varför ens kolla om den är med innan man kör en helt vanlig resa till svärföräldrarna? Får man punktering så är det ju bara att trycka i lite däckspray och pumpa upp däcket med kompressorn som finns i bilen.

För de flesta punkteringar så kan man förstås göra det, men revan vi fick i däcket utanför Köpenhamn var stor nog att stoppa in handen i och då hjälper inte en sprayburk långt. I det läget ska man ringa sitt försäkringsbolag, numret till försäkringsbolaget ska förvaras i bilen. Det hade vi inte heller tänkt på. Men tur i oturen var ju att det fanns en nödtelefon precis där vi stannat i vägrenen på E20. Jag lyfter på luckan och hör en burkig röst svara något ohörbart, jag säger att vi står på motorvägen och behöver bärgning. Klick.

Utan att förhöra sig om någon är skadad, eller om något alls, så lägger peronen på luren. Min fru försöker också, med samma resultat.

Där står vi, i vägrenen, med våra reflexvästar medans regnet vräker ner. Efter att ha torkat av leran från en etikett på nödtelefonen så ser jag en rad med nummer till assistansfirmor. Jag ringer det första numret på listan och förklarar för en man som vägrar prata engelska och har en enormt svårtolkad dansk dialekt var vi är och att om de bara kommer och tar oss bort från motorvägen så ska jag med glädje betala kontant. Löftet om kontantbetalning tar snurr och en bil ska komma inom 15 minuter.

Vi sätter oss under vår filt och tar en kopp kaffe. Tiden går. 15 minuter har passerat, sedan 30 och en timme. Vi ringer igen. Bilen är på väg, fem minuter till. En timme går. Jag ringer nästa nummer på listan. Personen som svarar frågar om vi är från Danmark, jag svarar att vi är från Sverige. Hon kopplar mig till en bärgningsfirma i Malmö som något förvånat undrar varför jag ringer dem och sedan kopplar mig till SOS i Sverige, som kopplar mig till mitt försäkringsbolag. Det tog några timmar men till slut fick jag alltså tag på rätt person och förklarar läget.

En halvtimme senare kommer en bärgare. Trots mina protester drar han fram sin kompressor. Efter att han själv fått känna på hålet i däcket så håller han med om att det inte går att blåsa in luft i ett däck med ett stort hål i. Han kan inte heller bärga oss eftersom han har fel bil. Vi väntar en halvtimme till, sen kommer äntligen räddningen i form av en bärgningsbil som faktiskt har kapacitet att bärga en Skoda Fabia.

Halv tolv på fredagkvällen blir vi och bilen avsläppta vid en Skoda-verkstad som inte öppnar innan måndag morgon. Men hur svårt kan det vara att hitta en däckfirma som har öppet på en lördag i Köpenhamn? Väldigt svårt. Så svårt att vi fick bli kvar i Köpenhamn i tre nätter. Det finns ju värre ställen att sitta fast, men ändå.

På måndagmorgonen beger vi oss till Skoda-verkstaden och förklarar läget. Inga problem, det ska snart vara ordnat lovar de. Efter en kvart kommer mekanikern och frågar om vi har nyckeln till låsbultarna. Det är Skodas låsbultar, men just den här verkstaden har inte just den modellen. Det tar tre timmar att få ur bulten. Under tiden får vi kaffe och verkstadsägaren berättar att punkteringar är mycket vanligare i Danmark än i både Tyskland och Sverige, oklart varför men antagligen slänger vi mer skräp på vägarna här, säger han.

Väl hemma kunde vi konstatera att nyckeln till låsbultarna är borta. Skoda i Bäckebol löste det problemet på fem minuter och vi klarar oss numera med olåsta bultar. Vi har också kompletterat bilens utrustning med ett reservhjul, två regnjackor och en inplastad lista med viktiga nummer.

Diskutera: Vad har du för nödfallsutrustning i din bil?

Årets semester tog oss till Tyskland, Danmark, och Norge, förutom Sverige då förstås. Alla länder har sina särarter i körstil och det kan vara ganska intressant att studera dem när man matar mil under semesterkörningen.

Större delen av årets resa tog plats i den norska fjällvärlden och där kör, kanske självklart, norrmännen klart mest rutinerat. Hastighetsgränserna hålls, både tack vare höga böter och geografi, för det mesta och gott avstånd är ren överlevnadsinstinkt när får, älgar, serpentinvägar och kraftiga lutningar är inblandade. Att hålla avståndet underlättar ju dessutom mycket när man vill köra om på landsväg. Högerregeln följs så slaviskt att du betraktas som ansvarig om du blir påkörd av någon som kör mot enkelriktat om den personen kommer från höger. Norrmännen får också bra betyg för blinkersanvändande även om ett visst märke från Bayern visade sig ha problem även där.

Många turister har svårt att anpassa sig till den norska körstilen och det är framförallt tyska och holländska besökare som inte riktigt greppat hur farligt det är att skära en blind kurva på en fjällväg eller att inte sakta ner i tid när man ska slingra sig ner för en fjällvägg. Nu vet jag inte hur duktiga de norska myndigheterna är på att samla in böter från andra länder, men jag kan tänka mig att en och annan mellaneuropé vi mötte i de tätt kamerabevakade fjällen får en otrevlig överraskning i form av en böteslapp när de kommer hem.

Desto intressantare blir det när man kör ut på motorvägen. I Norge är motorväg fortfarande ett relativt nytt fenomen och den tidigare nämnda respekten för högerregeln gäller även där. Det innebär att många, bitvis de flesta, kör i vänster körfält hela tiden. På en sträcka strax söder om Oslo la vi till och med märke till att vänster körfält var betydligt mer nedslitet än höger. Kommer det en påfart så byter nästan alla fil, oavsett om det kommer trafik på påfarten eller inte.

En av vägarna vi råkade hamna på under Norgeresan var "Norges verste veg" riksväg 60 mellan Olden och Innvik. Just nu byggs den faktiskt ut och kan snart inte stoltsera med titeln längre, men i nuvarande skick kan jag bara hålla med om bedömningen. Det går med nöd och näppe att mötas två personbilar och kommer det en lastbil eller turistbuss, vilket det gör, så är det bara att backa tills man hittar en plats att ta sig åt sidan på. Det jag förundrades över mest på denna väg var hur många som valde att köra där med husvagn då det faktiskt går att planera sig runt den här rutten, eller om man väldigt gärna vill uppleva uselheten; ställa vagnen och köra sträckan utan extrabredden. Att behöva backa med husvagn längs den här smala och trasiga vägen som bitvis saknar räcke är inget jag skulle rekommendera.

Nu när vägarna i Norge blir allt bättre kanske trafikattityderna förändras, men vi kan ju hoppas att en del av försiktigheten blir kvar även i framtiden. 

Mina topp fem irritationsmoment i trafiken:
1. Avstånd. I synnerhet i Tyskland kan man se konsekvenserna av att inte hålla avstånd när seriekrockarna löser av varandra och dödsolyckor är också betydligt vanligare där.
2. Telefoner. Jag vet inte hur många gånger jag sett någon köra så att jag varit helt övertygad om att personen är kraftigt berusad och så visar det sig vara en telefon som är viktigare än trafiken. Att Sverige som enda EU-land inte har riktiga lagar mot oskicket är närmast pinsamt.
3. Hastigheten. Siffran på skylten är ett gränsvärde, inte ett riktvärde. Och hur man än vänder och vrider på saken så kan man inte köra snabbare än fordonet framför. Vill du absolut köra fortare så är det bara att vänta tills det dyker upp en lämplig plats att köra om på.
4. Färdriktningsvisare. Det är olika bra på olika platser, till exempel kan jag konstatera att Stockholmare blinkar alldeles försent medan folk här i Göteborg inte blinkar alls. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå varför många förare inte kan hantera sin blinkersspak, det kräver bara ett absolut minimum av koordination och är man så otroligt okoncentrerad på sin körning att man inte vet i tid att man ska svänga så är man faktiskt inte lämpad att befinna sig i trafiken.
5. Villrådighet. Kanske låter lite luddigt men kör du genom en större stad eller ett turisttätt område så ser du snart vad jag menar; tvärbroms för att hinna läsa en skylt, plötslig sväng där man tror att man ska av och sedan snabbt tillbaka utan att kolla varken speglar eller döda vinkeln när man förstår att det var fel avfart ändå. Jag har kanske Västsveriges sämsta lokalsinne och har kört fel i hela Europa och jag lovar att det går att vända säkert om liten stund, ett par förlorade kilometer är ett billigt pris för att inte orsaka en olycka. 
 

Det handlar alltså om att besöka Sveriges alla städer, alltså de som titulerades städer före kommunreformen i början av 1970-talet. Under en tjänsteresa till Falun häromdagen passade jag på att svänga av till Sandviken, längs med E16 från Gävle. Det blev till och med en fika inne på Gamla konditoriet, en klassisk bananbakelse, och uppställning av långtestbilen framför Stadshuset.
 
Det är det här med förbifarter som är kruxet. Du kanske ser städerna på avstånd, men tar dig inte tid att åka in till citykärnan, trampa dess mark, känna på atmosfären och i bästa fall ta en fikarast.  För att åka in i städerna krävs ju ofta att du har ett ärende, och det är inte alltid det funkar – såvida man inte har ”samlardille” på städer, som jag har. Här stimuleras upptäckarnerven, och det är aldrig fel.
 
13 städer återstår att upptäcka, de allra flesta av dessa återfinns i Småland, Skåne och på Västkusten. Några av dessa har jag snuddat vid massvis av gånger, men ännu inte tagit mig tiden att svänga av, exempelvis till Ljungby längs med E4:an eller till Landskrona längs med E6:an.
 
Andra städer ligger lite mer ”off” och inte längs med allfarvägarna som jag brukar åka, men de ska också förr eller senare prickas av, var så säkra.

Sommarsemestern är över för denna gång. I alla fall för mig. Det blev en avslappnad ledighet med några veckors stärkande kontemplation vid havsbandet norr om Falkenberg.
 
Men sommaren bjöd också på några negativa inslag. En vecka i norra Tyskland fick en sur eftersmak när jag lämnade in hyrbilen hos Hertz på Düsseldorfs flygplats. Vid återlämningen stod en Hertz-representant och tog emot bilen samt gick igenom dess skick – precis som vanligt. Efter en stund hojtade han till och pekade på vindrutan. Han hade hittat två mindre stenskott, cirka 2 mm stora, och informerade att dessa inte var registrerade sedan tidigare.
 
Bildbevis togs och jag blev inskickad till Hertzkontoret. Där fick jag en nota på 139 €.
 
Jag tvivlar inte att stenskotten uppkom under min hyrestid. Men jag trodde att mindre stenskott hör till allmänt slitage och ingick i det pris jag betalar för nyttjandet av hyrbilen.
 
Enligt en bekant, som jobbat med hyrbilar på en bensinstation, är det också så det fungerar på de flesta hyrbilsföretag i Sverige. Man anser att stenskott kan uppstå utan att hyrbilstagaren agerat vårdslöst och är att anse som normalt slitage.

Men tydligen är det inte så på alla företag.
 
Så nästa gång du hyr bil – dubbelkolla med hyrbilsfirman huruvida stenskott räknas som skada eller ej. Om du har otur kan du tvingas en extra tusenlapp i slutet av semestern.

Det är alltid intressant att se en sprillans ny Volvo. I dag torsdag var det premiär för V90 Cross Country som ersätter den i våras pensionerade XC70. Bilen visades för inbjudna journalister och Volvo beskrev modellen som "Volvon som är allra mest Volvo".
 
Själv funderade jag mest på hur lite som var nytt med bilen jämfört med V90. Däcken hade högre profil, chassit var aningen högre och lite svart plast hade tillkommit på karossen. That's it.

Det räcker alltså för att trolla fram en ny modell.
 
Nu är det i och för sig inget nytt att den här sortens bilar handlar mycket om kosmetika. Till Volvons försvar ska dock sägas att markfrigången ändå är försvarliga 21 centimeter och att alla "CC" levereras med fyrhjulsdrift, det handlar inte bara om utanpåverk.
 
Visst är V90 Cross Country en tjusig bil som säkert kommer gå hem i stugorna, även om prislappen och den polerade framtoningen kanske avskräcker vissa XC70-ägare.
 
Frågan som hänger kvar är ändå: var det här allt?

Det är intressant att notera vad en blogg om ifrågasatt trovärdighet för ett kontrollorgan kan få för konsekvenser och hur snabbt man hanterar en sådan känslig fråga.
 
Det var i förra veckan jag skrev om att ägarstrukturen för Kontrollerad Bilverkstad inte ser bra ut. KBV ägs av MRF, Motorbranschens Riksförbund, och ska alltså granska MRF:s egna verkstäder. Även om KBV gör ett aldrig så bra jobb så är det självklart att trovärdigheten med resultat och utfall blir ifrågasatt, från ett konsumentperspektiv. Kan branschen kvalitetskontrollera sig själv?
 
I all hast kallades Konsumentverket och Motormännen till möte och här fastslås det nu att KBV får grönt ljus för att fortsätta genomföra kvalitetsuppföljande tredjepartskontroller av bilverkstäder. Självklart är det bra att Konsumentverket och Motormännen finns med i bakgrunden som oberoende garanter, men att aktivt stå bakom KBV, som förr i tiden, är inte längre aktuellt. KBV drivs som ett aktiebolag och med MRF som ensam ägare. Ekonomiskt fungerar det synnerligen bra.
 
I ett pressmeddelande skriver KBV att Konsumentverket och Motormännen samtyckt till att KBV utför tredjepartskontroller, om kontrollorganet uppfyller vad som benämns ISO-standarden 1720, och därmed får ackreditering av Swedac, tillsynsmyndigheten för teknisk kontroll.
 
Utöver KBV finns också andra anlitade aktörer som utför oanmälda stickprovskontroller hos bilverkstäder, exempelvis besiktningsföretagen Dekra och Opus.

Diesel har tappat sin popularitet. I september blev andelen nya dieselbilar blott 49,5 %. Det betyder att för första gången sedan 2009 är inte diesel i absolut majoritet av nyregistrerade bilar.
 
Utöver negativ publicitet med Volkswagens utsläppsfusk, tror jag att den ökade populariteten för privatleasing är en starkt bidragande orsak. Hittills i år står leasing för 35,7 % av den privata bilförsäljningen och leasingtagarna väljer oftast mindre och billigare bilar med bensinmotor under huven.
 
Laddbilar en annan orsak. I september blev andelen supermiljöbilar rekordhöga 4,6 %. Populärast är laddhybriden VW Passat GTE, som stod för hela 32 % av den totala Passatförsäljningen. Förra året var 98,6 % av alla nya Passat en diesel. I år har den siffran sjunkit till blott 66,0 %.
 
Och apropå trendbrott: lite i skymundan ökade andelen vätgasbilar i Sverige med hela 57,1 % i september. Med två Toyota Mirai och två Hyundai ix35 FCEV inregistrerade under samma månad finns det nu totalt 11 vätgasbilar i Sverige.

Hur mycket går i egentligen? Jag trodde att det skulle räcka att skvätta i några liter men långteststallets Audi A4 bara fortsatte att klunka i sig Adblue.
 
Snart var tiolitersdunken tom och jag fick snällt gå tillbaka in på macken och köpa mer urinbaserad avgasrening. Ungefär hälften av den andra dunken, på 4,7 liter, gick ner innan röret var toppfyllt.
 
På sistone har bilen varnat för låg nivå av Adblue men att tolvliterstanken i stort sett ekade tom, dömt av påfyllningen, var en överraskning.
 
Enligt instruktionsboken ska förbrukningen av Adblue motsvara 1–2,5 procent av dieselåtgången. Vad den verkliga förbrukningen ligger på kommer vi rapportera i ett kommande nummer av tidningen.
 
Att detta vapen mot dieselmotorernas kväveoxider är ett gissel för bilägare går inte att komma ifrån. Det har blivit ytterligare en vätska att hålla reda på och bilägaren får glatt betala. I det här fallet med långtest-Audin gick 14,7 liter på 356 spänn.
 
Lite irriterande är det också att tiolitersdunken är för stor för att kasta i mackens soptunnor. Att lasta in en nedspilld urindunk i bilen tar emot…

Har precis avslutat skrivandet av mitt – och Vi Bilägares – största test någonsin. Åtminstone när det gäller antalet inblandade bilar. Hela 52 stycken stod på startlinjen och så många har aldrig tidigare tussats ihop i ett och samma test.
 
Jag kan avslöja att det krävdes en i högsta grad avancerad logistik för att få alla bilarna på plats. Och inte nog med det, de skulle ju tillbaka till sina respektive generalagenter igen så snart alla testmoment var avklarade.
 
Utan vår tio personer starka specialinkallade förartrupp hade det aldrig fungerat, den saken är klar. All heder åt dem!
 
Vad testet handlade om? Jo, en enda sak - buller, buller och åter buller!
 
Vi har mätt ljudnivån i kupén i Sveriges mest sålda bilar och dessutom utsett vinnare och förlorare i flera olika storleksklasser. Vi har också kollat vilken inverkan däckstorleken har på ljudkomforten och hur bullernivån påverkas när man byter till vinterdäck.
 
Alla resultat avslöjas i ett tolv sidor långt reportage i nästa nummer av papperstidningen som kommer ut alldeles i dagarna.

Grus, sand, torra löv, barr och några nävar gammalt gräs.
 
Vad har det med biltester att göra, undrar kanske någon.
 
Svaret är: en hel del! I alla fall om man vill granska hur städvänliga olika bilar är och det är något som jag nyligen ägnade en del av min arbetstid åt. I det läget förvandlas plötsligt skräpet från vanlig smuts till en helt nödvändig, om än lite annorlunda, testutrustning.
 
Och den använde jag så här: Först förorenade jag testbilarna med en specialmixad kompott av de ingredienser som anges i början av texten. Såväl kupégolv som lastutrymmen utsattes för smutsblandningen, som dessutom trampades/gnuggades in lite extra.
 
Sedan gick jag loss med dammsugaren och försökte få bort eländet. I vissa fall gick det på några minuter, men i en del bilar kunde man gnugga sig halvt fördärvad – och ändå blev det inte rent!
 
Helt klart så är det stor skillnad på vilken kvalitet olika tillverkare väljer för mattorna på sina kupé- och lastgolv. Och det drabbar i slutändan den som köper bilen. Ju sämre mattor, desto mer får den stackars bilägaren slita för att hålla smutsen borta.            
 
I vårt städvänlighetstest (puh, vilket ord!) var skillnaden mellan de bästa och sämsta bilarna himmelsvid. Men vilka som hamnade i toppen och botten avslöjar jag inte här. Den godbiten kan du läsa om i nummer 16 av papperstidningen, som redan finns ute.

Det var bättre förr! Vem minns inte TSV:s och NTFs snärtiga trafiksäkerhetskampanjer. Det var enkla men med raka budskap och inte sällan med en god portion humor.
 
Jag saknar den där positiva hållningen och de landsomfattande säkerhetskampanjerna. Som t ex: ”Spola kröken”, ”Den nakna sanningen” (om skyddsutrustning för hojåkare), ”dämpa farten”,  ”kör inte när du druckit”  med flera.
 
Den bästa var nog ”inga elefanter i bilen, tack!”
 
Att få på bilisterna bilbälte var en seg historia, underligt nog. Volvo skruvade in trepunktsbälten i Amazon och PV 1959! Men lagkrav att använda dem kom inte förrän 1970. Det var ett år efter Tjeckoslovakien!
 
Och än i dag ser man blinkade bälteslampor i bilköerna. Obegripligt. Men ingen kan skylla på att man inte fått informationen.
 
Nu skulle det behövas en kampanj åt andra hållet. Hur många kommer att välja dubbdäck och välja fyrhjulsdrivning på grund av bristen på plogning? Lita på att de som suttit fast i timmar, eller inte kommit hem alls p g a inställda bussar minns eländet vid nästa däck- och bilköp! Det är inte bara trafikanter som behöver förbättra sig.
 

Bilar startar numera. Eller också startar de inte. Och om de inte startar kan du knappast göra något åt saken själv, hur mycket du än åkallar högre makter att hjälpa dig. Du måste ordna en bärgare eller något.

En gång hade jag en bil som inte startade, tro det eller ej men det var en Opel Rekord. Jag arbetade på en skola och slöjdläraren, en alltid tjänstvillig kille, råkade släntra förbi och ville raskt hjälpa till. ”Upp med huven”, sa han och sedan drog han loss bensinslangen från förgasaren och jag vred på startnyckeln. Det kom inte fram någon soppa, men tanken var ju full?

Slöjdläraren tog då till det gamla knepet att helt enkelt suga fram bensinen med munnen mot bensinslangen. Jädrars vad han tog i! När soppan till slut kom fick han spotta ut en hel kvast bensin åt sidan och han ropade tvi och han ropade vale, men sedan startade bilen hur snällt som helst och gick i alla sina dagar.

Försök med det på din V90.

Kom jag därmed att tänka på saker man kunde göra i bilar förr men inte i nya bilar. Här är tio glömda saker, kan du fler?

1. Suga fram soppa med munnen så att bilen startar. Se ovan.
2. Veva upp rutorna med vev.
3. Spela kassettbandspelare. OK, det kan finnas kvar i någon modell, men inte är de många.
4. Hissa upp radioantennen. Eller ned. Manuellt eller med elmotor.
5. Låsa upp förardörren med nyckel.
6. Koppla om till helljus med en kontakt på golvet.
7. Växla manuellt med rattspak.
8. P-bromsa med en krycka under instrumentpanelen.
9. Dra i kedjan till en kylargardin.
10. Choka.

Dags för fredagsmys, jag knallar ut i garaget för att läsa en vintersaga för Trajan i garaget. Trevlig helg, alla läsare!

Lova att inte berätta det här för någon men det finns ett numera nästan okänt bilmärke som är mycket roligare än alla andra. Tag bara en sådan sak som de slogans företaget rört sig med under åren:
”We do compact”. Eller ”We make it compact”. Vad tycks om ”Innovation for tomorrow”? Min favorit: ”Light you up”.
Det finns något rörande enkelt och intagande över de där meningarna, eller hur? Befriande tycker jag, inte minst i ljuset av den aggression många tillverkare älskar att sprida omkring sig, med bilnamn som Ford Raptor, Chevrolet Bison och Dodge Hellcat. Eller allt skryt om meningslösa varvtider runt Ringen.

Bilmärket jag talar om är förstås Daihatsu, helägt dotterföretag till Toyota och numera ett av världens äldsta bilnamn. Daihatsu grundades som motortillverkare redan 1907, för 111 år sedan, och har under decennierna sedan 1960-talet gjort sig känt (nåja!) för rader av små, delikata bilar som med förunderlig träffsäkerhet nästan (men inte riktigt) sett ut som större, mer kända motsvarigheter – inte sällan europeiska.

Daihatsu kom till Sverige i slutet av 1970-talet med den trecylindriga fyradörrarsbilen Charade, en verkligt liten rackare som blev känd för sin bensinsnålhet. Charade fanns kvar i ett par generationer, mot slutet också med fyrcylindrig motor och fyrhjulsdrift – udda till tusen. En jeep kallad Feroza och en bonsai-SUV vid namn Terios förgyllde också våra vägar ett tag, men numera är märket tyvärr helt borta från Europa.

Det är som tillverkare av så kallade kei-cars Daihatsu blivit mest känt, alltså de inhemska mikrobilar som av skatteskäl får ha motor på som mest 660 kubikcentimeter. I denna genre har Daihatsu utvecklat ett mästerskap i roliga, kreativa och inte sällan rent knasiga modeller.