Jag var på väg till Portugal för en provkörning av ansiktslyfta Skoda Octavia och diskuterade med en kollega på resan ner. Snacket gick ungefär så här:
Det är inte lika spännande att åka utomlands längre, i alla fall inte till andra europeiska länder och åtminstone inte för oss bilspanare. Det är nästan bara i Sverige man ser några äldre och intressanta bilar numera, i övriga länder har allt gammalt skrotats bort och det som är kvar är mest en gröt av nya eller nästan nya ”Made in EU-modeller” på vägarna. Vem bryr sig om om det kommer en Seat Toledo eller en Renault Megane farande? Vem ids skilja dem åt?
Förr var bilbeståndet karaktäristiskt för sitt land. Designen och detaljerna sade något om tillståndet i nationen. Italien hade alla sina ivriga Fiat och sina krylliga småfabrikat. I England gick det knappt att hålla reda på alla knasiga märken och föråldrade modeller som tillverkades i sken av att vara nya ända in på 1980-talet. Frankrike ska vi inte tala om, tänk alla svärmar av Renault 4 och Citroën 2CV som stod och tryckte i varje gränd i Paris, osande av plåtknycklad karaktär och sällsamma dofter.
De är borta, allihop. Putz weg.
Så gick snacket mig och kollegan emellan. Sedan började vi köra nya kylargrillen på Skoda Octavia. Omedelbart utanför flygplatsen kom vi i fatt en Peugeot 205 Rallye, en sådan där specialversion med vita, jättetuffa plåtfälgar du vet. Strax därpå siktade jag en Fiat Uno, knallröd och i nyskick, funkisbilen numero uno. En Ford Taunus Turnier 1975 susade vi förbi på autostradan, den var det nog bara vi som såg. Sedan såg vi en Volvo 440 och, ja, det gjorde vi.
Vägarna i Portugal är för övrigt förunderliga. Motorvägar med tre filer och i toppskick löper kors och tvärs. Mycket EU-stålar i backen där. Alltid nästan tomma på bilar, oavsett tid på dagen eller tid på året. Det ser ut som på vägbilderna från Nordkorea. Ingen är där.
När jag och min kollega nalkades hotellet vi skulle bo på fick vi tvärnita. Alldeles intill vägen stod en Honda N360 i perfekt originalskick. Vi vände direkt, klev ur och gnuggade ögonen – maken till käck manick!
Honda N360 byggdes 1967-71 och var ett slags japansk Hundkoja, Austin/Morris Mini. Två cylindrar, 354 kubikcentimeter och drygt 30 hk – du kan läsa allt om dem på nätet.
Den bara stod där intill en vassrugge vid ett vattendrag, i strålande originalutförande. Stänklappar med Hondas logotyp. Fuskträinredning som såg oanfrätt ut. Fräsig fuskträratt med tre hålborrade ekrar. Bladfjädrarnas ändar stack ut en bit utanför karossen vid bakre stötfångaren. Och så hade den världens snällaste uppsyn i fronten, precis som jag önskade att fler bilar skulle ha i dag.
Vilken bil. Det var inte bara dagens utan hela veckans, ja, månadens, hela 2017 års lilla godbit!
"I perfekt originalskick. Vi vände direkt, klev ur och gnuggade ögonen – maken till käck manick!"