Drygt fyra år efter debuten för Saab 99 på Teknorama i Stockholm den 22 november 1967 var det på våren 1972 dags för den första versionen med svenskbyggd motor:

Saab 99 EMS.



Bokstavskombinationen stod för Electronic-Manual-Special och bilen var ett slags blandning av lyx- och sportmodell av ett snitt som var ganska vanligt vid den här tiden. Värste konkurrenten Volvo 142 GL var samma andas barn och i ett test mot denna Hisingens stolthet och Ford Consul GT, som också var en ny modell, fick Saab 99 EMS bekänna färg i ett test i Vi Bilägare nummer 11-12 1972.



”S” för svensk, löd rubriken. EMS hade alltså en motor som byggdes i Södertälje och som försetts med insprutning. Effekten var 110 hk och något senare skulle samma maskin med förgasare och 95 hk bli basmotor i det vanliga 99-programmet.



Den speciella bronsmetalliclackeringen, ”fotbollsfälgarna” med ”stålcordsdäck”, varvräknare, H4-lampor, svart grill, läderratt och diverse mer eller mindre märkbar dekor utmärkte modellen. Alla 99 av årgång 1972 hade ju fått de stötfångande stötfångarna och strålkastartorkarna. Den elvärmda förarstolen kom på plats redan året före – Saab 99 EMS var alltså en fulladdad pjäs, men ganska dyr:



”Att betala över 27 000 för en Saab 99 låter i mesta laget. Även om bilpriserna gått upp så kan man få en Volvo Grand Luxe för knappt 26 000, en Audi 100 GL för ännu några hundralappar mindre och en Ford Consul GT likaså”, menade ViB:s skribent Jan Ullén, som dock gillade det mesta i övrigt:



”Det som imponerar mest på mig är dock inte maxeffekten utan den smidiga gången på låg- och mellanvarv. EMS är raka motsatsen till en topptrimmad prestandabil. Den går tyst och har en segdragningsförmåga som få vanliga familjebilar. ”



Detta hade dock till stor del nåtts med hjälp av en utväxling Ullén fann alldeles för låg:

”Redan i 110-120 km/tim sitter man och trevar efter en obefintlig femte växel.”



Testet inrymdes på bara ett uppslag i tidningen men det mesta av tekniska data och mätvärden fanns ändå med – i verkligt liten skrift. Röntgenteckningar på Saab, Volvo och Ford ingick, med alla kritiska mått utsatta. Nittionian var dessutom testets bränslesnålaste, klarade milen på 1,0–1,2 liter, medan både Volvo och Ford ville ha mellan 1,2 och 1,4 liter milen. Saab hade alltså 110 hk, Volvo 124 och Ford 108 (med V6-motor) – det har onekligen hänt en del med bränsleförbrukningen sedan dess …



I dag är en välbevarad 99 EMS av första årgången 1972 lika ovanlig som en fin 99 Turbo av första årgången – minst!

 

1972-avsnittet nästa vecka: Ford eller Opel – vilken är bäst?! Nya Rekord II och Consul/Granada duellgranskas

 

Ett inslag i Ekots nyhetssändning fick mig att spetsa öronen lite extra den här morgonen, det blir lätt så när det handlar om bilar.

 

Nyheten var hämtad från Norge och gällde ett förslag om att göra det billigare att tanka bilen på landsbygden än i städerna. De norska socialdemokraterna vill utreda saken och kastar därmed ytterligare ett vedträ på debatten om stad och land.

 

Liknande förslag har funnits i Sverige och på ett sätt kan jag lockas av tanken att göra bränslet billigare för befolkningen som saknar vettiga alternativ till bilen.

 

Sedan är det svårt att komma ifrån att förslaget är förknippat med problem. Var ska man dra gränserna? Hur ska man tackla att stadsbor åker ut på landet för att tanka?

 

Nja, det är kanske inte någon klockren idé ändå.

 

Norgehistorian fick mig att tänka på en artikel i Vi Bilägare nummer 3/2017 om skattetrycket på Sveriges bilister. Artikeln tar upp frågan om hur staten ska kompensera för alla intäkter som försvinner när bensin och diesel på sikt fasas ut.

 

2016 drog staten in 38 miljarder på bränsleskatten och det är lätt att föreställa sig att man vill ta in samma pengar i en framtid med allt fler eldrivna bilar.

 

Ett möjligt alternativ är att styra om skatten till användandet av bilen. All körning registreras via GPS och man får betala för hur mycket man kör, när och var.

 

En sådan framtid öppnar ju faktiskt för att göra det billigare att köra på landsbygden än i storstadens rusningstrafik.

Ibland blir jag så less på byråkrater som verkar sitta avskärmade från verkligheten med skygglappar på. Dom gör ibland upptäckter som leder till förbluffande slutsatser.

Trafikverket har just noterat att svenskarna köper alltmer fyrhjulsdrivna bilar. Dessa drar vanligen lite mer bränsle än tvåhjulsdrivna. Detta får koldioxidutsläppen att minska i långsammare takt än vad regeringens utredning om fossilfri fordonstrafik har beräknat. I fjol minskade de genomsnittliga utsläppen med bara två gram/kilometer mot åtta gram tidigare år. Utsläppsnivån riskerar att hamna något över målet, 130 gram/kilometer år 2015. Nu är vi nere på ”bara” 136 gram. Och det är de fyrhjulsdrivna bilarnas fel!

Därför vill Trafikverket ha ”styrmedel för att vända trenden tillbaka mot mer energieffektiva fordon”. Va? Vill byråkraterna införa straffskatt på trafiksäkerhet?

Om Trafikverkets statistiker lämnade tjänsterummen och tog sig ut på svenska vintervägar (och oplogade stadsgator) skulle de kanske förstå varför allt fler svenskar väljer en bil med det säkrare drivsystemet. Det finns visserligen inga undersökningar som visar att fyrhjulsdrivna bilar kraschar mer sällan än andra, men var och en som kört en fyrhjulsdriven bil vet, att den tar sig fram säkrare i svåra väglag. Vilket rimligtvis borde minska risken för att råka ut för en olycka som beror på halka eller vattenplaning.

Vad är viktigast? Att styras blint av en utredning eller uppskatta system som kan minska skador och störningar i trafiken?

Kanske man borde införa förbud mot dumma förslag från byråkrater.

Det var som en fläkt från svunna tider. Ewy Rosqvist var där, Björn Waldegård likaså och Åke ”Byggarn” Andersson, alla med härliga Monte Carlo-rallyminnen.

För några timmar sedan startade det 17:e historiska Monte Carlo-rallyt, och den här gången med Stockholm som en av sex startstäder runt i Europa. Det var på det viset som det riktiga Monte Carlo-rallyt fungerade långt in på 1960-talet. Precis som då ska förarna köra ner genom Europa med samling i de franska alperna, i år i staden Die, där rallyt börjar på allvar. Tävlingen är öppen för bilar av årsmodellerna 1955–1980 och körs enligt regularity-regler, det vill säga att förarna ska köra specialsträckorna på idealtider och pricka så rätt som möjligt. 29 januari är det målgång i Monte Carlo.

Jag pratade med Åke ”Bryggarn” Andersson, som kör en replika av Ewy Rosqvists Mercedes 220 SE från 1965, och han berättade att det kommer att bli hur hetsigt och stressigt som helst. ”Bryggarn” och hans co-driver Anna Sylvan har till och med skaffat noter för att klara de ringlande och glashala vägarna uppe i alperna. Ewy själv minns hur de hanterade den tunga Mercedesen på 1960-talet och att de till och från även tvingades montera på snökedjor för att ta sig fram.

Ewy liksom Björn Waldegård flaggade iväg ekipagen utanför Grand Hotell. Björn berättar att han fortfarande är blåslagen efter kraschen i det historiska Safarirallyt veckorna innan jul. Härnäst får vi i stället se Björn som föråkare i Svenska rallyt som startar 5 februari.

Modern säkerhetsteknik och svensk februarivinter går inte alltid ihop, inte ens i en Volvo. Det blev jag påmind om när jag nyligen gjorde en snabbresa från Stockholm till Värmland i en maxutrustad V70 av senaste snitt.

Vädret var grinigt; temperaturen låg runt nollan och luften var fylld av tung blötsnö. Plötsligt kom det upp ett varningsmeddelande i displayen som sitter mitt i hastighetsmätaren.

Radarn, som styr både den adaptiva farthållaren och fotgängar-/cyklistdetekteringen i avancerade autobromssystemet, hade slagits ut. Orsaken var att den tunga snön lagt sig som en tjock och isig hinna över radarsensorn, som sitter som en stor svart klump i grillen.

Jag gick ur bilen och rensade bort ishinnan och allt fungerade igen. Men det dröjde bara några mil, så slog varningen till på nytt. Radarn var utslagen för andra gången.

Svensk vinter är uppenbarligen svår att tackla, även för en biltillverkare med Sverige som hemmaplan...

Nä, det är väl bara att konstatera att jag och Europa inte var överens den här gången. På min röstsedel hamnade Peugeot 308 någonstans mitt i fältet men när hela juryns röster räknats samman, blev 308:an Årets Bil!



Mina favoriter Mercedes S-klass och Skoda Octavia hamnade på sista respektive näst sista plats.



Trots detta är jag inte beredd att klaga på att "fel bil vann". Peugeot 308 har många goda sidor och med den nya kombiversionen försvinner en av de svaga punkterna, det trånga baksätet.



308:an lyckades också få poäng från alla juryns ledamöter och 20 av dem hade Peugeot 308 som sin personliga favorit. En värdig vinnare således, även om den inte var min!



Tommy Wahlström, Vi Bilägares representant i Årets Bils jury.

Det har varit mycket snack om gastankar den senaste tiden, de som rostar (Volkswagen) och de som är obytbara (Volvo) efter 15 års användning. Positivt med uppmärksamheten är att Volkswagen tagit beslut på att rostskadade tankar fortsättningsvis byts ut kostnadsfritt.

Den bilägare som vi skrev om i vårt senaste nummer, och som tvingades betala 7 700 kronor i arbetskostnad, har glatt meddelat att Volkswagen nu återbetalar.  Vad som fortfarande är oklart är om de nya tankarna är bättre rostskyddade än de gamla. En uppgradering har skett, anger VW lite diffust. Tids nog får vi veta om förzinkningen duger och om färgen har bättre vidhäftning. I det klimat som råder under de täckande plastkåporna sker rostprocessen snabbt. Vi har till och med fått rapporter om tankar som rostat redan efter ett par år.

Av säkerhetsskäl borde VW återkalla alla berörda modeller, och byta ut till rostsäkert material.

Ibland är det tur att man inte är pinknödig. Det gäller till exempel om man åker E20 rakt västerut från Stockholm. Då är det låååångt mellan rastplatserna.

Det blev jag varse häromdagen. Jag hade precis hämtat ut en testbil för provkörning och kom efter några mil på att jag skulle behöva stanna och kolla några smådetaljer i bilens multimediasystem.

"Jag svänger in och fixar det på nästa rastplats", tänkte jag och gasade glad i hågen vidare. Men någon rastplats dök aldrig upp. Jag körde och körde och körde. Men inte förrän efter nästan tolv mil (!), en bit utanför Eskilstuna, såg jag den efterlängtade skylten och kunde stanna till och göra det jag skulle. Som sagt, tur att man inte var pinknödig…

En annan fundering som dyker upp i mitt huvud är om det finns något annat civiliserat land där det är tolv mil mellan rastplatserna längs en Europaväg? Tror knappast det!

Efter månader av väntan är nu äntligen vår BMW i3 på plats i långteststallet och just nu är det jag som kör den. Än så länge har den lilla elbilen bara rullat några tiotal mil, men i helgen blir det påspädning.

Jag ska till Värmland fram och tillbaka, en tripp på drygt 50 mil. Knappast någon idealisk körning förning för i3:an, som har en räckvidd på ungefär 12-13 mil på en batteriladdning. Som tur är finns en liten tvåcylindrig bensinmotor på 34 hk som fungerar som räckviddsförlängare. Men hjälp av den kommer jag ytterligare drygt tio mil (bensintanken rymmer bara nio liter), så jag borde klara Värmlandsresan utan tankstopp.

Väl framme är det bara att tanka upp BMW:n med bensin och sätta den på laddning så att den är redo för hemfärden. Det sistnämnda måste man göra i god tid, eftersom det tar hela 17 timmar att fylla batteriet via ett vanligt eluttag.

Som alla förstår är BMW i3 inte något särskilt vettigt alternativ för långpendlaren. Det är på kortare distanser, då man kan köra enbart på el, som den kommer till sin fulla rätt.

Det gäller med andra ord att ha rätt körprofil om man riktigt ska kunna utnyttja den snitsiga lilla el-BMW:n. Men det har inte jag…

Det är ingen ände på hur fyndiga reklammakare kan vara. Jag fnissade när jag såg Crescents stora skylt vid Stockholms norra infart.  Utanpå ”In case of emergency” hängde en riktig cykel.

Det var ett budskap som nog fick alla oss som sitter och våndas i morgonköerna att tänka till. Jo, nog skulle många av oss komma snabbare till jobbet med en cykel. Särskilt jag som har trevliga cykelvägar från dörr till dörr. Behöver jag säga att jag aldrig provat dem?

Tillfället gör tjuven, som bekant. Någon tog snabbt fasta på Crescents nödlösning, klättrade upp på skylten och knipsade av kablarna som höll fast cykeln. Den var borta redan nästa morgon.

Tillägg 16/4: Skylten var tom i flera dagar, men nu hänger det plötsligt en cykel där igen! Heja Crescent! Det är strongt att inte ge vika för kriminella element.

Men i mitt stilla sinne undrar jag hur många dagar den nya cykeln får hänga kvar.

Tillägg 17/4: I morse var cykeln borta. Ska bli spännande att se om det kommer upp en ny, eller om Crescent ledsnat på att mata cykeltjuvar.

Under påskhelgen kördes två av långteststallets bilar absolut fullastade till Funäsdalen och säsongens sista upplevelser på snö – för de skidsugna resenärerna, vill säga. Det var barmark på vägarna i inlandet hela vägen upp från Stockholm.

Skoda Octavia svalde utan större bekymmer barnvagn och tre personers bagage i det stora bagageutrymmet, skidprylarna gick ned i takboxen. Toyota Auris lastade med den äran fyra personers grejer för en långhelg – men bakvagnen sjönk ned betänkligt mycket mer än i Skoda.

Bensinförbrukningen imponerade, Auris hybrid slutade på ca 5,3 l/100 km under de ca 120 milens resa, medan Skoda drog något mer, ca 5,6 l/100 km. Det är verkligen inte illa för fullastade bilar på vinterdäck och med takbox. Jämn och lagom fart betyder mycket i långa loppet!

Den omdiskuterade avstängningen av ett körfält på E4 vid Tönnebro och ned mot Gävle på Annandag påsk löpte smidigare än vi trott. Något stopp blev det men i stort sett en antagligen bra åtgärd för att få ned den värsta hetsen hemåt för alla nollåttor och kompani.

Stulna identiteter och bluffakturor tycks nästan vara vardagsmat i dag. Jag har vid upprepade tillfällen haft kontakt med Robert Söderberg från Nyköping som berättar att han vid två olika tillfällen fått fakturor från ett inkassoföretag i Italien på 107 respektive 309 euro för obetalda vägtullavgifter. Registreringsnumret som anges är det som Robert har på sin husvagn, men husvagnen har aldrig rullat ute i Europa, och någon nummerskylt har han aldrig blivit av med. Inkassoföretaget kräver betalning av fakturorna inom 15 dagar. Robert har gjort en polisanmälan, men också på egen hand försökt att reda ut fallet. Nivi Credit Siri som går Autostrade per l’italias ärende har skickat en bild från tullstationen där mycket riktigt registreringsnumret tydligt syns – men på en lastbil. Robert har själv returnerat bilden på sin husvagn, och väntar nu på positivt besked.

Det värsta är att sådana här fall tar både kraft och energi från vem som helst som drabbas. Och olustkänslan ligger alltid där och gnager, så länge inte ärendet är helt avskrivet.

Det allra värsta är bilister, eller mc-förare, som kör alldeles för fort fram mot stopp- eller väjningsplikt och sedan mer eller mindre tvärnitar strax framför strecket i vägbanan.

Kommer man på den korsande vägen blir man i det läget halvt ihjälskrämd. Har den andre föraren inte sett mig, eller vad är det frågan om. Självklart ska man ta ned farten i god tid innan en korsning för att visa omgivningen att man verkligen tänker stanna.

 

En annan korsningssituation som brukar orsaka en och annan svordom från min sida är när jag själv står och väntar vid stopp-/väjningsplikt och bilen på den korsande vägen kör som om den skulle fortsätta rakt fram. Men i sista stund, ibland bara några meter innan korsningen, sätter föraren plötsligt på blinkern och svänger.

Tänk om han/hon gjort det lite tidigare! Då hade jag sluppit stå där och vänta helt i onödan och dessutom hade trafikflödet i korsningen löpt betydligt smidigare.

 

Snälla medtrafikanter, skärp er vid korsningar!