För några år sedan fick jag fart på en ärvd transistorradio från 1960-talet. Jag skrapade bort en mässa ärg från batterihållarna och si, snart fungerade den igen!
Radion är av det gamla tyska märket Schaub Lorenz. Jag kom att tänka på den nu när Peugeot/Citroën tycks vara i färd med att köpa Opel från amerikanska General Motors. Viljan finns från båda parter, nu gäller det att komma framåt i de stora frågorna och så får man ta de mindre sedan. Redan under nästa vecka kan affären vara i hamn, påstår amerikanska affärs- och branschmedier som Bloomberg och Reuters. Just nu gäller diskussionerna hur pensionsfordringarna i Opel, en kostnadspost på nio miljarder dollar, ska fördelas och hur licensrättigheter för GM-teknik i kommande Opelmodeller ska gälla. Det känner vi igen inte minst från hur Saab behandlades när det (kortvarigt) räddades från nedläggning och ville använda GM-komponenter/-teknik ett tag framöver även sedan GM dragit sig ur.
Den bärande tanken är att skapa Europas näst största fordonstillverkare, med en årsproduktion runt fem miljoner bilar och mängder av skalfördelar genom delade kostnader för utveckling etcetera. Sådant kan skära i hjärtat på märkesentusiaster av båda lägren, lite även i mig som alltid haft ett gott öga till Opels bilar, åtminstone till de modeller som fanns under märkets storhetstid i Sverige, men också senare.
Visionen är inte ett dugg märklig, denna sorts konglomerat av tillverkare har skapats under hela bilhistorien. Om den sedan är bra eller inte kan egentligen ingen veta förrän i efterhand. Titta bara på DaimlerChrysler som såg så lovande ut på papperet.
Något måste ju göras åt Opel (och Vauxhall, den engelska tvillingen). Märket har inte visat många svarta siffror de senaste 20 åren. Man konkurrerar nästan bara i Europa där marknaderna är stenhårda, där Opels varumärke är devalverat och modellprogrammet minst sagt märkligt. Sist av alla – på typiskt GM-manér – har Opel insett att det är suv-modeller som gäller, sist av alla ska man i elfte timmen skicka ut ett antal nya sådana modeller i ett närmast desperat försök att rädda vad som räddas kan. Nya Insignia ser visserligen riktigt läcker ut men ligger i en klass som inte har det lätt just nu, i alla fall inte om man som Opel inte är ett statusmärke. Det skulle förvåna mig om den blir annat än en måttlig framgång, men jag har gärna fel.
Ett led på vägen tillbaka för Opel kan enligt PSA-chefen Tavares vara att expandera i andra världsdelar. Det har Opel egentligen aldrig fått i GM:s regi.
Varumärken snarare än teknik och faktiska egenskaper spelar stor roll numera. Opel, Peugeot och Citroën är tre ”brands” som liksom fumlat bort korten och nu famlar efter en profil. Inte lätt när man ligger mitt i mittfåran av identitetslösa märken.
På sikt ska det komma flera Peugeot- och Opelmodeller med gemensamt utvecklad ”PSA-bas”. En sådan finns alla redan i den suv-modell Opel Crossland X som visas på Genèvesalongen som startar nästa vecka.
Sammanslagningen kan bli succé men kan också skapa kris, på riktigt. Tiotusentals arbetslösa bilarbetare mitt i Europa är ingen munter vision. Jag tänker också på de rester som blir kvar på ”andra sidan” – vad är GM utan Opel? Tja, en massa miljarder rikare och en förlustaffär fattigare förstås, men sedan återstår i princip bara Cadillac, Chevrolet, Corvette, GMC och Buick av den en gång så stolta koncernen. GM har nog givit upp tanken på att vara störst i världen framöver, för var mer än i USA kan man sälja de där märkena? I Kina går det förvisso åt en del (inhemskt producerade) Buick, men i resten av världen? Försöken att vid oräkneliga tillfällen lansera exempelvis Cadillac i Europa har varit enbart patetiska.
Med den fordom så segerrika Chryslerkoncernen och alla dess numera döda märken är det samma sak. Just nu säljs tre Chryslermodeller i USA – tre! Det är Chrysler 200 (som säljer uselt och är på väg att läggas ned), Chrysler 300 (som är urgammal) och så nya minivanen Chrysler Pacifica (helt fel biltyp för rådande mode). FCA, Fiat Chrysler Automobiles, världens sjunde största tillverkare, är sannerligen inte lyckosam just nu. Fiats modellprogram är mossigt och vilar helt på 500-serien, Alfa Romeo är en marginalföreteelse och Lancia ligger sedan åratal i dödsryckningar.
Jag skulle inte bli förvånad om det om fem-tio år inom FCA och kanske också GM ser ut som i den gamla tyska radioindustrin, det vill säga inte alls. På samma sätt som Schaub Lorenz, Telefunken och många andra är borta och glömda kommer många av de gamla kända bilmärkena dö av egenimplosion under det närmaste decenniet. Nya och friskare namn har tagit vid och över, kartan ritats om totalt.
Chanserna för Peugeot/Opel? De kanske finns där men det är verkligen inte lätt att föreställa sig vilka samordningsvinster PSA-gruppen skulle kunna hitta som GM inte redan funnit. Märket har varit en del av koncernen sedan 1929 och borde vara totalt ”genomlyst” i varje millimeter av de tuffa amerikanska bönräknarna. Skulle fransmännen hitta något ytterligare? Tillåt mig tvivla.
För att muntra upp lite inför helgen får vi nog minnas några Opelsnyggingar från förr!
Lista: 12 Opelsnyggingar från förr
"Sådant kan skära i hjärtat på märkesentusiaster av båda lägren, lite även i mig som alltid haft ett gott öga till Opels bilar."