Antalet sportiga bilar i test i Vi Bilägare från början av 1970-talet är lätt räknat. Vid den här tiden ansågs det nog inte särskilt ”politiskt korrekt” att ha sådana i spalterna men i nummer 11 1972 slank i alla fall Opel Manta 1,9 SR, Renault 15 TS och Toyota Celica in. Det krävdes ett ganska långt försvarstal innan gaspedalerna kunde trampas ned:
”70, 90, 110 – det borde inte vara rätt miljö för sportbilar. Trots tätnande trafik, trots hastighetsbegränsningar vinner sportbilen mark. Många uppskattar utseendet, körglädjen den ger, accelerationsförmågan. I stället får de stå ut med de små utrymmena. Fler och fler sportbetonade bilar byggs och även svenska bilister gillar dem. Därför har Vi Bilägare jämfört dem. Men proven gjordes till stor del på motorbana.”
Christer Glenning skrev bland annat att nutida familjesportvagnar inte hade mycket gemensamt med gamla tiders ”skumpiga och ofta rätt svårkörda sportbilar”. Hastighetsgränserna var ett problem, men ”lite vädring av hästkrafterna kan det dock bli på de korta svenska motorvägsstumparna, men det blir inte helt på allvar. 110 och däröver gör de flesta av denna typ redan på trean”.
Opel Manta, pris 21 200 kronor, fick de flesta pluspoängen i jämförelsen. ”Utan att vara extrem är Mantan en mycket trivsam bil. Den ger ett rikt mått av körglädje. Även om man givetvis lider av att ta sig fram i 70 km/tim i vagnen som enligt fabriken klarar en toppfart som är 100 km/tim snabbare.”
”Mantan har en ovanligt god balans på vägen. Balansen tillsammans med den stela bakaxelns upphängning gör den mycket lättkörd, och inte ens vid forcerad körning vill den själv bestämma vägvalet.”
Utrymmena fick minuspoäng: ”Kuriöst nog är Mantan registrerad för fem personer, men det är klart att ta till i överkant. En vuxen på tvären är mer rättvisande, eller två inte alltför stora barn där bak.”
Inredningen ansågs välplanerad och handbromsen fanns på rätt plats, alltså mellan stolarna.
Toyota Celica var färsk på marknaden och kostade 21 975 kronor. ”Den mest designade av bilarna och den som utseendemässigt är mest sportig. Inredningen är vettig, med undantag av instrumentbrädan som formgivarna trasslat till väl mycket. En hastig blick ger intrycket att praktiskt taget alla instrument finns men en närmare granskning visar att exempelvis Mantan är mer välutrustad i den vägen.”
Åkkomforten ansågs mycket bra, tack vare den femte växeln. ”Prylsamlaren bör vara intresserad av Celican, som är väl rustad redan från början. Radio finns, automatisk antenn också. Vidare är halogenljus standard.”
Renault 15 TS, pris 23 800 kronor, låg mer åt komfort- än sporthållet. ”Den lilla Renaulten hade blickarna på sig under provturerna. Fransmännen har verkligen lyckats skapa en elegant sportkupé och framför allt var det ägare av Skrytbilen och antisportvagnen R4 som försökte hänga med på motorvägen och beskåda underverket.”
Bilen ansågs ”blixtra i accelerationen” men instrumenteringen ”gör en icke Renaultkännare konfunderad” och ”vid 3 300 varv (jodå, varvräknare finns!) kör motororkestern igång med oljud som får hela karossen att vibrera av förtrytelse.” Vägegenskaperna var klart understyrda: ”Liksom andra framhjulsdrivna bilar tuggar den sig fram i kurvan och kräver hårt grepp kring den lilla ratten.” Men bromsarna fick bra betyg och bakpartiets utformning av halvkombityp prisades: ”Utrymmet är stort för biltypen och vi kan garantera att det rymmer ett par medelstora säckar med torvmull och enhetsjord. Vi har prövat.”
Har du ägt eller kört någon i testtrion? Vilken av dem skulle du vilja ha i dag?