Är just nu ute på biltest. Det jag – och testlaget – ska försöka ta reda på är hur nya Renault Megane står sig mot två av sina tuffaste konkurrenter. De bilar vi valt som utmanare till den nya franska Golf-klassaren är en tysk och en fransman, båda vinnare av titeln Årets Bil i Europa.



Tysken är Opel Astra, som nyligen utsågs till Årets Bil 2016 och dessutom har lyckats med bravaden att läxa upp VW Golf i en tidigare Vi Bilägare-test.



Fransmannen är Peugeot 308, som tog hem Årets Bil-titeln för två år sedan och nu finns med en rad nya spännande motorer.



Bilarna vi ställt på startlinjen är Opel Astra med 3-cylindrig bensinturbo på 105 hk, Peugeot 308 med 3-cylindrig bensinturbo på 130 hk och Renault Megane med en 4-cylindrig bensinturbo på 130 hk. Men vilken av dem som föll testlaget bäst i smaken avslöjas inte här.



Svaret ges istället i nummer 7 av papperstidningen som kommer ut den 3 maj. Där får du också i detalj reda på hur bilarna är uppbyggda, hur de är att köra, hur mycket bränsle de drar, hur hög säkerhetsnivå de har, hur rymliga de är, hur barnvänliga de är och hur bra rostskydd de har.



Vi redovisar självklart också ägandekostnaderna. Kort sagt; du får reda på det mesta som är värt att veta om de tre bilarna. Så är du intresserad av någon av dem – läst testet!

År efter år står Volvo V70 i ensam majestät på toppen av den svenska registreringsstatistiken. Så har det varit sedan mitten av 90-talet, då Volvo döpte om 850 till S/V70. Sedan dess – i 19 år på raken – har Volvo V70 varit ohotad kung i svearnas rike.



Inget annat modellnamn har varit Sverigeetta lika länge som V70-namnet.

 

Ända sedan Amazon intog förstaplatsen 1965, har Volvo haft en modell högst upp i den svenska registreringsstatistiken.

 

Sverigeettor genom tiderna:

• 1965–1967 Volvo Amazon
• 1968–1974 Volvo 140-serie
• 1975–1984 Volvo 200-serie
• 1985–1990 Volvo 700-serie
• 1991–1992 Volvo 900-serie
• 1993–1996 Volvo 800-serie
• 1997– 2015(?) Volvo 70-serie

 

I hela över 50 år har alltså Volvo prenumererat på förstaplatsen i Sverige.



Men nu har vi nått slutet på en era.

 

Sveriges mest sålda bil 2016 kommer att heta Volkswagen Golf.

 

Detta då produktionen av V70 i princip redan har upphört och i sommar lanseras nya V90 – ett helt nytt namn som måste börja om på noll. I detta generationsskifte kommer Golf – med den populära Alltrack-versionen som extra vitamininjektion – passa på att knuffa bort Volvo från den svenska bilförsäljningstronen.

 

Men kan Volvo verkligen låta detta ske? Måhända har de samlat på sig tillräckligt med V70-bilar på lager för att hålla tillbaka uppstickaren från Wolfsburg?

 

Jag tror inte det.



När bilåret 2016 ska summeras kommer vi få vara med om något unikt.

Perspektiven på fenomenet självkörande bilar är oändliga. Mycket har handlat om trafiksäkerhet och hur hög den kommer att bli när vi kan sitta med armarna i kors och susa fram.



Den verkliga revolutionen finns dock inte där, menar jag. Det hela handlar om någonting mycket, mycket större, nämligen åtkomsten till varje enskild bilförares och passagerares liv, vanor och köpmönster. Det är rena guldgruvan.



Nyligen lät General Motors meddela att man inte tänker samarbeta med Google om fortsatt gemensam utveckling av självkörande bilar, på samma sätt som BMW och Daimler AG tidigare nobbat samarbete med Apple i saken. Nästan exakt samtidigt meddelade å andra sidan FCA, Fiat Chrysler Automobiles, att man tänker satsa framåt just tillsammans med Google. Jag antar att Google vände sig till FCA när man fått nobben av GM.



Knäckfrågan för de stora bilföretagen är inte bara om de är rädda för att yngre teknikföretag som Google eller Apple eller någon annan ska utveckla egna bilar eller ej – de är precis lika skraja för att till någon utomstående lämna över all den information som fenomenet självkörande bilar genererar.



Var och en ska ha klart för sig att precis allt – allt! – som sker under en självkörande färd kan och kommer att registreras: Vad du tittar på i din dator eller mobiltelefon, var du handlar, vilka dina Facebook-kompisar är och gör, var du äter och hur länge – alla dina vardagsvanor kan och kommer att registreras.



Det finns ofantliga pengar att tjäna på all den information som kommer att strömma in i de självkörande bilarna och det är givetvis detta de inblandade företagen just nu vill försäkra sig om; att ingenting går deras näsor förbi.



Bilföretagen kommer att transformera sin karaktär och bli allt mer beroende av informationsflöden och de nuvarande informationsflödesföretagen satsar hårt på att hitta ytterligare arenor för att generera ytterligare intäkter – genom att bli transportproducenter.



Det förefaller förstås alldeles naturligt, tekniken ger möjligheterna till allt detta. Men att i denna veritabla korseld försöka hävda någon som helst personlig integritet – lycka till med det.

Har de senaste veckorna suttit begravd i siffror från de senaste undersökningen av AutoIndex där bilägarna själva tycker till om sitt bilinnehav.

 

Vi Bilägares undersökning är den största i Sverige i sitt slag. Över 18 000 svenska privatägare har deltagit vilket visar att intresset för bilen, kvalitet, servicetjänster och ekonomi fortfarande är hjärtefrågor, trots den allmänt stigande ointresset i att ställa upp och svara på enkäter.

 

Det finns belackare som anser att kundnöjdhetsmätningar av det här slaget från ett konsumentperspektiv inte ger speciellt mycket. Kunder i allmänhet ”lyfter” sitt eget märke för att rättfärdiga sina köpbeslut och att resultaten därför blir ointressanta. Som motvikt kan jag konstatera att bilbranschen tänker precis tvärtom.

 

Varje tillverkare har de kunder de förtjänar och den allra största moroten måste naturligtvis vara att göra sina egna kunder så nöjda som det bara går för att både behålla dessa och att locka till sig nya. Alla biltillverkare och importörer har självfallet sina egna kundnöjdhetsmätningar, men styrkan med AutoIndex är att det här också går att jämföra sig med konkurrenterna.   

 

Nästa vecka går vi ut med totalresultaten av AutoIndex för 15:e året i följd. I det samlade resultatet ingår betygsättning av bilkvalitet, köregenskaper, återförsäljare, verkstäder och synen på lojalitet och referenser till eget märke.

 

Under året framöver kommer vi att belysa alla dessa faktorer i papperstidningen. Kommer Lexus att vinna igen? Hur står sig Volvo gentemot de tyska premiumkonkurrenterna? Vem ökar, och vem backar mest? Och hur har synen på Volkswagen påverkats som följd av avgasskandalen?

Hur mycket bil får man för pengarna?  Vi Bilägares ägarundersökning AutoIndex visar att Dacia-kunderna i det avseendet är bland de mest nöjda i hela landet.

 

Det rumänska lågprismärket Dacia lockar allt fler kunder världen över, också i Sverige. I ägarundersökningar hamnar dock inte Dacia rankingmässigt speciellt högt upp när köregenskaper, komfort och säkerhet ska bedömas.

 

I senaste Vi Bilägare har vi från det digra materialet brutit ut frågan om hur ägarna ser på ”bil för pengarna”, eller som frågan lyder officiellt ”kvalitet i förhållande till pris?”

 

Här blir det en helt annan ranking och Dacia hamnar på en mycket hög position, liksom också fallet är för Skoda och Opel. Alla premiummärken, förutom Lexus, hamnar på den nedre halvan, och i ordningen BMW, Audi och Mercedes. Volvo rankas mitt i fältet som omfattar 25 granskade märken.

 

Hela bilenkäten och listan i sin helhet redovisas i vår papperstidning som i dagarna går ut till våra prenumeranter.

Här har vi Vi Bilägares 187 centimeter långe, tillförordnade redaktionschef Fredrik Diits med ett måttband i högsta hugg. Bakom den röda bilen håller fotograf Simon Hamelius på med det som fotografer ofta gör – fotograferar. Motivet är min egen Mazda MX-5 Miata av 1991 års modell, ett 25 år gammalt exemplar som för dagen putsats upp och hamnat under fotolampans kritiska sken.



En vanlig dag på jobbet på Vi Bilägare, några bilder som ska tas och en text som ska skrivas till en artikel som kommer in i tidningen vad det lider.



Där min bil nu stod under denna konstfullt riggade fotolampa slogs jag av att arrangemanget såg ut som en höjdhoppställning. Och hur högt låg då den röda ribban?



Det är det Fredrik på bilden ska ta reda på: 245 centimeter upp i luften.



Som var och en vet är detta också världsrekordet i höjdhopp för herrar, satt av kubanen Javier Sotomayor 1993. Fredrik, Simon och jag blickade mot stången högt där uppe och ruskade på huvudena. – Omöjligt, hur kunde någon hoppa så högt? Utan hjälpmedel?



Och så försökte vi minnas våra egna höjdhoppsresultat från skolidrottens kolstybbsbanor, men de hade tack och lov fallit i behaglig glömska.



Riktigt vad artikeln handlar om får du se i ViB inom kort.

 

 

Man får inte vara blyg när man testar Volvo S90. Det är något som Vi Bilägares testlag handgripligen blev varse när vi för tid sedan korsade delar av Mellansverige med Hisingens nya stolthet. Sällan har vi blivit så uttittade, utfrågade, telefonfilmade och pekade på som då.

 

Till och med normalt bilblaserade huvudstadsbor vred några extra varv på nacken när Volvon gled förbi och det är något som sällan händer med en vardagsbil. Den typen av reaktioner kräver normalt sett minst en Ferrari, Lamborghini eller något åt det hållet.

 

Så när det gäller yttre design tycks Volvo ha träffat mitt i prick med sin nya tjänstebils-limousine, även om vi hörde en och annan kritisk synpunkt när det gäller utformningen av bakpartiet.

 

Men hur bra är ”Made by Sweden-bilen” på övriga punkter? Håller den måttet när den på allvar jämförs med de så kallade premiumtyskarna?

 

För att reda ut den saken ställde vi Volvo S90 mot nästan lika nya Mercedes E-klass i ett utslagsgivande test. Tredje bil på startlinjen var Audi A6, en modell som visserligen börjar få några år på nacken men som fortfarande är en högst kompetent utmanare i prestigeklassen.

 

Hur Volvon klarade sig mot sina tyska prestigekonkurrenter avslöjar vi dock inte här. Det får du reda på i nästa nummer av papperstidningen, som kommer ut i början av september. 

 

Läs den!

På väg hem från ett biltest passerade jag Gottröra öster om Uppsala. Fyra polisbilar stod på bensinstationen. Ett stycke bort hölls de populära torsdagsträffarna för veteran- och entusiastfordon på Nifsta gård. Hundratals bilar, ännu fler människor. Några oroligheter förekom inte, det handlade ju om motorintresserat folk och inte om snedförfriskade fotbollshopar i en stadiumkuvös.



Behovet av övervakning vid Nifsta var uppenbarligen ändå stort, en polisprioritering jag egentligen inte stördes av. Det vill säga, jag hade inte stört mig om det inte varit för att annan polisbevakning i trafiken så flagrant lyst med sin frånvaro.



I somras hade jag anledning att åka åtskilliga gånger mellan Uppsala och Göteborg. Det blev närmare tusen mil, totalt.



Under dessa nästan tusen mil längs E20 – den bitvis skamligt eftersatta kostigen genom Sverige – noterade jag fyra polisbilar. Fyra. Inte på en av resorna. På allihop. Någon motorcykelburen polis såg jag inte alls. Är det en verksamhet som fortfarande finns?



Frånvaron av målade bilar och mc på vägarna är otrolig, sett till vad som sker där ute.



I stort sett ingen håller hastighetsgränserna. Möjligen någon äldre person i en gammal Skoda Felicia eller någon som transporterar en häst. De flesta andra bromsar in strax före de noggrant utmärkta fartkamerorna, för att på andra sidan ögontjäna sig upp i 110 igen. På 80-sträckorna. ”Trettio knutar över kan jag väl hålla, inte mer. Då ryker körkortet, men böter kan jag stå ut med.” Så går resonemanget.



På motorvägen från Köping till strax norr om Laxå gäller 130 km/tim för att inte bli omblåst titt och tätt. Många kör 150, vägen är ju så bred, Närkeslätten så platt.



I normala fall tycker normala människor inte att man ska vara brottsling. När det gäller fartöverträdelser råder däremot tyst konsensus att man med berått mod får – närmast ska – bryta mot lagen. Man skapar sin egen jurisdiktion: Här kommer jag! Sedan åker gasen i botten.

Det är så typiskt för vår tid. Jag!



Tänk om man höll på så hemma? Eller på jobbet? Spurta fram i korridorerna, armbåga sig till kaffeautomaten? Kasta sig huvudstupa in framför folk i matkön på lunchhaket?



Jag är verkligen ingen ängel jag heller. Jag kör för fort och fel emellanåt. Men inte så himla fort.



Jag kör inte om så att jag tvingar ut mötande trafik i vägrenen, vet inte hur många gånger jag sett detta i sommar. Undan, ur vägen! Här Kommer Jag! 



Blinkers vid omkörning? I rondeller? Ta och glöm det, alla andra har redan gjort det.



Avstånd till framförvarande? Varför då? Vi är skolfostrade i grupparbeten och blir oroliga om vi inte får köra tre och tre, stötfångare mot stötfångare.



Mittfilen är väl bra, kilometer efter kilometer? Man är ju svensk och varken vänster eller höger?



I sta’n gör polisen satsningar, hårdkollar vid skolor och låter folk blåsa utandningsprov. Det är verkligen bra. Men utanför stadsgränserna har det blivit Vilda Västern.



Och då har jag ändå inte gnällt ett ord om mobilpratarna.

Kontrollen av rostiga gastankar skärps. Vi Bilägare uppmärksammade problematiken för flera år sedan och nu har Transportstyrelsen äntligen lämnat förslag på nya direktiv.

 

Snart smäller det igen på grund av rostiga gastankar och bristande kontroller skrev jag i en blogg för några månader sedan. Och häromveckan var det nära igen, men tack vare ett rådigt ingripande av en Mechanum-verkstad i Malmö kunde man varna ägaren till en Opel Zafira, årsmodell 2003.

 

Jag har pratat med kvalitetschefen Fredric Carlsson som berättar att rosthålen först upptäcktes när den skyddande plasten demonterades. Här hade det läckt ut gas från de två bakre tankarna. Eftersom gasen redan försvunnit kunde man fortsätta arbetet inomhus, i annat fall hade man fått rulla ut bilen i friska luften.

 

Bilens skick i övrigt var sådant att det inte var lönsamt att ersätta tankarna, men kunden måste ovillkorligen enbart tanka bensin fortsättningsvis, i väntan på domen, vid nästa besök hos ett bilprovningsorgan. Om skadorna upptäcks där…?

 

Med stigande ålder på bilarna uppstår allt fler incidenter. Inom loppet av ett halvår har fem allvarliga tillbud inträffat i Sverige.

 

Så här långt har rostkontrollerna av gastankar varit närmast obefintliga, framför allt på grund av att de göms undan bakom plastpaneler. Besiktningsorganen har av tidsskäl, och på grund av otydliga direktiv, inte haft resurser att utföra ändamålsenliga kontroller.

 

I dagarna har Transportstyrelsen satt ett förslag på pränt som nu ska gå ut på remiss. Det bygger på att besiktningsorganet har rätt att avbryta en inspektion, och underkänna fordonet,  om man inte själva kan utföra gastankskontrollen. Här kommer det att krävas att kunden har ett kontrollintyg, högst 14 månader gammalt, från ett företag med gaskompetens eller från en auktoriserad serviceverkstad med rätt kompetens, för att bilen ska kunna godkännas korrekt.

Kort uppehåll för förarbyte i testfabriken. Platsen är de djupa skogarna i trakten av Nås i Dalarna och Jaguar XF Sportbrake 20D, Audi A6 Avant 40 TDI och Mercedes-Benz E 220 d Kombi har just avverkat en av testperiodens mest krävande etapper.



Vi försöker att alltid köra just den här sträckan i varje biltest, flera gånger om med varje bil och med olika förare vid ratten. Vägen är full av öppna kurvor, hårnålar, gupp, håligheter och olika sorters underlag. Dessutom löper den genom helt obefolkad bygd. Sträckan är helt perfekt för att våra testförare ska få en uppfattning om hur en bil klarar av betingelserna utanför sin ”comfort zone”, sådant som stads- och vanlig landsvägskörning aldrig kan ge svar på.



Det handlar inte om att köra fort, snarare om att ha alla sinnen vidöppna i böjar och över tvärslåar: Hur känns styrningen? Är fjädringen följsam? Låter det från hjulupphängningarna? Hur sker växlingarna? 

Det blir massor av intryck. Just den här trion bemästrade underlaget ovanligt bra och ingen ska heller vänta sig något annat från prestigemärken som dessa.



Just nu ställer jag samman dessa och alla andra uppgifter och testresultat, svaret på om nya A6 Avant seglar upp i klassens topp eller ej får du i Vi Bilägare 17/2018, i handeln den 27 november.



Vilken skulle du välja i trion?

Trevlig helg, alla läsare!

 

Den här veckan fick vi äntligen vackra vinterdagar i huvudstaden. Som alltid när det snöar i Stockholm blir det en riksnyhet. Konstigt. 



Som alltid när det snöar i Stockholm knökar trafiken ihop. Inte konstigt.



Den redan på bristningsgränsen bräckliga trängselsituationen behöver bara en fastkörd lastbil eller två, tre buffliga filbyten för att köerna ska växa sig kilometerlånga.

Mig gör det inget.



Som småbarnsförälder finner jag min vardagsfrid bakom ratten. Det är avslappande att köra bil. Även i köer. Eller kanske speciellt i köer. En möjlighet att dra ned på tempot en smula. Det är bara att acceptera att man inte kan påverka trafikflödet (i alla fall inte positivt), ha överseende sina medtrafikanters svagare sidor (alla kan ju inte vara proffs, det måste få finnas plats för amatörer också), spana efter intressanta bilar och lyssna på något sinnesvidgande, gärna en pod eller bara Ekot på P1.



Alla delar inte min åsikt. Ju långsammare det går desto hetsigare blir trafikmiljön. Full gas. Full broms. Hastiga filbyten. Chansa när trafiksignalen slår om till ”mörkgult” bara för att blockera korsningen med halva bilen då det redan var stopp framför. 



Dessutom har svensken har börjat tuta. Inte den obekymrade trudelutten som man hör kring medelhavet. Tut, här kommer jag, se upp. Svensken tutar argt. TUUUUUUUUUT, din idiot!



Över 70 % tycker att de kör bättre än genomsnittet. Bara 4 % tycker att de kör sämre än genomsnittet. Detta är en paradox på många vis. Om man ”vet” att de flesta är sämre än sig själv, borde man inte vara mer ödmjuk i trafiken då? Ha förståelse för luspudeln framför, ge velpellen i rondeller mer tid och underlätta filbytet för den desorienterade turisten.

Saliga äro de saktmodiga. 



Men är jag verkligen den harmoniska chaufför som jag målar upp i raderna här ovan?

Köerna ger tid för reflektion.



Jag kan bli irriterad på personer som kör som om de var ensamma på vägarna. Förare som byter fil med minimalt säkerhetsavstånd utan blinkers. Förare (ofta taxi!) som stannar mitt i gatan. Förare som såsar vänsterfilen utan att titta i backspegeln. Förare som inte verkar bry sig om sin omgivning.



Jo – visst har även jag börjat tuta allt oftare för att visa mitt missnöje. Och en ljustut när det passar. Ett ”hörrududu!”.  Jag tar mig rätten till att tillrättavisa mina vägkollegor när de inte gjort samma bedömning som mig själv. Ödmjukt? Knappast. 



Och ärligt talat, nog borde jag hålla lite längre avstånd till framförvarande bil. Visa mer tålamod för de som kör superförsiktigt i halkan. Inte signalera på den som bara vill släppa av sin passagerare nära dennes resmål.



En självrannsakan är på sin plats.

Hur kör jag egentligen?



Och hur kör du? Vilka är dina trafiksynder?

Ta chansen att bikta dig i kommentatorsfältet.

 

Estländaren Ott Tänak är min favorit att vinna Svenska Rallyt som avgörs under veckoslutet. Ett färgstarkt startfält med många nya och gamla profiler gör årets upplaga extra intressant.



Jag tror att det är läge för Toyota att få den avgörande skjutsen i sin treårsraket. Jari-Matti Latvala vann Svenska Rallyt med nya Yaris WRC redan under premiäråret 2017. Sedan dess har Ott Tänak och nu senast Kris Meeke tillkommit – Toyota har onekligen en föraruppsättning som imponerar.



Ott Tänak var trea i Monte Carlo nyligen, men drabbades tidigt av punkteringar. Estländaren körde därefter snabbast av alla. Helt klart har han satt sig i respekt.



Tänak kan också vara mannen som bryter Sébastien Ogiers svit på sex raka VM-titlar, men det vet vi först i höst. Ogier är tillbaka där karriären tog fart – i Citroën. Det som talar mot Ogier det här veckoslutet är att Citroën historiskt sett haft svårt att göra sig gällande i Rally Sweden och att han som ledare i rally-VM får starta först, en klar nackdel om det börjar snöa.



Egentligen finns det sju-åtta man som kan vinna årets upplaga av Rally Sweden. Till skillnad från Citroën har Hyundai de senaste åren gjort utomordentligt bra ifrån sig på snö och is på vägarna i Värmland och in i Norge. Fjolårssegraren Thierry Neuville är en given segerkandidat, men också supervarning för norrmannen Andreas Mikkelsen och sist men inte minst den niofaldige världsmästaren Sébastien Loeb.



Loebs övergång till Hyundai var höstens stora ”snackis”, hans första jobb utanför PSA-koncernen. Kanske känner Loeb av flåset från sin landsman Ogier när det gäller antalet VM-titlar, men så här långt har han inte fullt VM-program. I Rally Sweden har också Loeb lite mer att bevisa eftersom han endast har en seger på meritlistan, från 2004.



Betydligt fler Rally Sweden-segrar har en annan comebackande världsmästare, nämligen Marcus Grönholm, totalt fem vinster, den senaste 2007. Grönholm får sin chans i en Toyota Yaris WRC, men med rattrostighet ska han inte kunna vara med och fightas om toppositionerna.



Glädjande för alla svenska fans är att Pontus Tidemand på nytt sitter i en WRC-bil och nu till och med i en fabriksbil från Ford. Pontus kan hemmavägarna och ska förhoppningsvis få till en och annan topptid på sträckorna. Det som ligger honom i fatet är att han ännu har för lite åktid med bilen.



Jämte huvudklassen körs också ett hyperintressant WRC2. Bli inte förvånad om dubble rallycrossvärldsmästaren Johan Kristoffersson slår till direkt. 

Merkostnader är tacken för aktiva miljöval. Opelägare med äldre biogasbilar rasar när tillverkaren så här långt inte tagit fullt ansvar för rostande gastankar. 



För några år sedan avslöjade Vi Bilägare att Volkswagen hade stora rostproblem med sina ecofuelbilar, Passat, Touran och Caddy. Efter ett antal allvarliga tillbud med explosioner som följd tid tog VW beslut att återkalla aktuella bilar för byten av tryckkärlen.



Nu får jag uppgifter om att det är lika illa ställt med Opels gasbilar, om inte värre. Opel har inte lika många gasbilar ute på marknaden, men ändå närmare ett tusental, och här är det främst Zafira, Combo och i viss mån Astra från 2006 och senare som drabbas. Precis som i Volkswagens fall handlar det om plåttankar, illa placerade bakom bakaxeln med påverkan av smuts och vägsalt, och dessutom dolda av plastkåpor.



Tack vare de nya direktiven från Transportstyrelsen, som infördes förra året, upptäcks nu det ena rostfallet efter det andra. Tankarna ska vara frilagda när ägarna kommer till besiktning. Annars är det mest vanligt att ägarna redan har ett intyg från auktoriserad märkesverkstad eller godkänd firma för biogaskonvertering om funktion och roststatus för att inte få anmärkning/körförbud.

 

Flera ägare har tvingats ställa av sina bilar på grund av rostangrepp. Så här långt har Opel efter påstötning meddelat att de ska byta ut tankarna på bilar som är upp till tio år gamla. Men de ägare som har äldre bilar, där säkerhetsrisken är som störst, ”erbjuds” enligt min källa två alternativ, att byta ut tankarna till en kostnad av 32 000 kr (enbart materialkostnaden) eller att koppla ur gasdriften/dränera gasen och fortsättningsvis enbart köra på bensin. 



Det är hög tid att Opel tar sitt produktansvar. Från 2002 gäller en livslängd på gastankarna på 20 år. Se till att snabbt åtgärda alla högriskbilar innan det smäller. 



Opels svenska generalagentur har nyligen tagits över av danska K.W Bruun. Men det hindrar inte att Opel Tyskland ska ta sitt ansvar – som de enligt uppgifter gjort i flera rostfall på sin egen hemmamarknad.

Där satt den! Första testbilen med nya sortens registreringsskyltar har anlänt till redaktionen. Det blev en Mercedes-Benz B 220 d, som testas mot BMW 218d xDrive Active Tourer och Volkswagen Golf Sportsvan i Vi Bilägare nummer 4.



Jag har nog skrivit om registreringsskyltar förut. Jag rår helt enkelt inte för det men jag kommer ihåg nästan varje skylt jag sett. Antagligen är det en åkomma som heter något flott. Säkert har jag också berättat om den svensksålda, vita Corvette 1958 jag såg genom ett bussfönster i Västmanland och till min dåvarande lärarkollega i stolen bredvid påpekade att jag sett den där Corvetten i Nice på Franska rivieran 20 år tidigare, men att bilen då var svart. ”Hur kan du vara så säker på det?”, frågade hon klentroget. ”Samma registreringsnummer, GDA 327”, svarade jag självsäkert. 



Således kommer RTE 15W att förfölja mig i evinnerlig tid, tillsammans med drösvis av andra viktiga registreringsnummer jag förvaltar i minnets skräpkammare.



1973 försvann de gamla länsrelaterade registreringsskyltarna. Nu kunde man inte längre se om det var en skåning, en stockholmare eller en dalslänning som körde så förb-t illa. Antalet igenkännande helljusblinkningar svenska bilister emellan skars också ned radikalt – och bytte betydelse… 



Mellan 1973 och 1983 gavs de nya, länsanonyma aluminiumskyltarna med tre bokstäver och tre siffror ut. Kisade man noga kunde man också se bilens chassinummer i myrskrift på skylten. Första bil att få ny skylt var en Saab 96 V4 i Uppsala, om inte mitt minne sviker mig hade den kombinationen CCO 380.



Aluminiumskylten ersattes av en av plast, i bruk 1984-93. De första skyltarna var av dålig kvalitet, den reflekterande vita ytan försvann lätt i automattvätten och man kunde se åtskilliga bilar med oläsliga skyltar. 1994 var det dags för en alldeles plan plastskylt med grövre (och fulare) typsnitt på bokstäver och siffror. Jag försöker undvika att köpa billiga hobbybilar med sådana skyltar, de stör mitt estetiska sinne. 



År 2002 blev det lite bättre, aluminiumskylten återkom med ett utseende som i någon mån påminner om de första skyltarna från 1973. Nu kunde man också få ”EU-flagga” på skylten men jag passade på att beställa utan flagga till mina tre nuvarande hobbybilar, innan den möjligheten försvann. EU-skylt på gamla bilar ser inget vidare ut, tycker jag.



För fem år sedan justerades grafiken en aning; mellanrummet mellan bokstäver och siffror minskades när skattemärket försvann.



Ännu en liten tid lär de senaste skyltarna förmedla nyhetens behag, men snart nog blandas de med den allmänna plåtsåsen och kör vidare in i glömskan. Ja, utom för mig då.



Trevlig helg, alla läsare!

 

Det larmar från instrumenteringen i bilen, en alldeles ny Honda CR-V med hybriddrift. Ute är det snöregn, inte mycket men tydligen tillräckligt för att samtliga system som är beroende av bilens radarfunktion ska slås ut. Ingen adaptiv farthållare, ingen autobroms, till exempel.

Samtidigt ringer det i min uppkopplade telefon. Jag skickar ett svarsmeddelande att jag inte kan prata just nu. Sedan kör jag in i en p-ficka längs vägen och tar bilden du ser här ovan. Det är fullt med varningar att ta hänsyn till och observationer jag bör göra.

Nog är det allvarligt att den förunderliga, nya teknik som hittat in i nästan alla bilar inte fungerar när vädret blir aldrig så lite sämre? Jag minns inte längre hur många bilar jag kört i duggregn, i dimma eller i olika sorters snöfall och där det strax efter start kommit upp stora varningsblaffor om att nu fungerar inget av alla säkerhetssystem längre. Det har varit Audi, VW, Peugeot, Ford, Volvo – alla möjliga märken och modeller. Och nu Honda.

Vad gör tillverkarna under vintertesterna i Arjeplog? tänker jag. Ser de inte så här grundläggande problem? Eller struntar de i alltsammans och skickar ut bilarna på marknaden i alla fall?

Av någon anledning är ju bilföretagen numera besatta av ”självkörande bilar”. Det är samma företag som aldrig tvekat en sekund över att dränka oss i begrepp som körglädje och dynamik i sin reklam. 

Självkörande, jo jag tackar. Om man inte ens kan lita på att så förhållandevis enkla saker som avståndsradar eller autobroms fungerar när det kommit några regndroppar i fronten, hur ska någon någonsin våga lita på en bil som vill ha hela kommandot alldeles själv?

Jag får inte ihop det pusslet. Jag får heller inte ihop hur alla ni som kör med släckta baklampor och ljusreglaget på ”auto” en gråmorgon som denna tänker. Ni tänker förstås inte alls, alla ni Hyundai-, Kia-, Renault-, Toyota-, Mitsubishi-, Honda- och andra förare som kör med släckta baklampor.

Väl framme vid jobbet ringer samma nummer som jag kopplade bort för en trekvart sedan.

– Ja, hej! Har ni skrivit om de usla sensorerna för autobroms och alla andra nya funktioner som sitter i grillen på nya Audi A6? Jag kör just nu min alldeles nyköpta A-sexa och inte ett skit fungerar för det småregnar ute. Den har blivit som en sjuttiotalsbil men det var inte riktigt det jag betalade för. Audi säger att de ska ta upp problemet om flera kunder hör av sig så jag kollade med min Audiverkstad. Där får de minst ett samtal om dagen om just detta. Skriv om saken!

Consider it done, för den här gången. Jag är tyvärr säker på att vi får anledning att återkomma.

Trevlig helg, alla läsare! Slå på lyset på riktigt!