Den här veckan fick vi äntligen vackra vinterdagar i huvudstaden. Som alltid när det snöar i Stockholm blir det en riksnyhet. Konstigt.
Som alltid när det snöar i Stockholm knökar trafiken ihop. Inte konstigt.
Den redan på bristningsgränsen bräckliga trängselsituationen behöver bara en fastkörd lastbil eller två, tre buffliga filbyten för att köerna ska växa sig kilometerlånga.
Mig gör det inget.
Som småbarnsförälder finner jag min vardagsfrid bakom ratten. Det är avslappande att köra bil. Även i köer. Eller kanske speciellt i köer. En möjlighet att dra ned på tempot en smula. Det är bara att acceptera att man inte kan påverka trafikflödet (i alla fall inte positivt), ha överseende sina medtrafikanters svagare sidor (alla kan ju inte vara proffs, det måste få finnas plats för amatörer också), spana efter intressanta bilar och lyssna på något sinnesvidgande, gärna en pod eller bara Ekot på P1.
Alla delar inte min åsikt. Ju långsammare det går desto hetsigare blir trafikmiljön. Full gas. Full broms. Hastiga filbyten. Chansa när trafiksignalen slår om till ”mörkgult” bara för att blockera korsningen med halva bilen då det redan var stopp framför.
Dessutom har svensken har börjat tuta. Inte den obekymrade trudelutten som man hör kring medelhavet. Tut, här kommer jag, se upp. Svensken tutar argt. TUUUUUUUUUT, din idiot!
Över 70 % tycker att de kör bättre än genomsnittet. Bara 4 % tycker att de kör sämre än genomsnittet. Detta är en paradox på många vis. Om man ”vet” att de flesta är sämre än sig själv, borde man inte vara mer ödmjuk i trafiken då? Ha förståelse för luspudeln framför, ge velpellen i rondeller mer tid och underlätta filbytet för den desorienterade turisten.
Saliga äro de saktmodiga.
Men är jag verkligen den harmoniska chaufför som jag målar upp i raderna här ovan?
Köerna ger tid för reflektion.
Jag kan bli irriterad på personer som kör som om de var ensamma på vägarna. Förare som byter fil med minimalt säkerhetsavstånd utan blinkers. Förare (ofta taxi!) som stannar mitt i gatan. Förare som såsar vänsterfilen utan att titta i backspegeln. Förare som inte verkar bry sig om sin omgivning.
Jo – visst har även jag börjat tuta allt oftare för att visa mitt missnöje. Och en ljustut när det passar. Ett ”hörrududu!”. Jag tar mig rätten till att tillrättavisa mina vägkollegor när de inte gjort samma bedömning som mig själv. Ödmjukt? Knappast.
Och ärligt talat, nog borde jag hålla lite längre avstånd till framförvarande bil. Visa mer tålamod för de som kör superförsiktigt i halkan. Inte signalera på den som bara vill släppa av sin passagerare nära dennes resmål.
En självrannsakan är på sin plats.
Hur kör jag egentligen?
Och hur kör du? Vilka är dina trafiksynder?
Ta chansen att bikta dig i kommentatorsfältet.