På väg hem från ett biltest passerade jag Gottröra öster om Uppsala. Fyra polisbilar stod på bensinstationen. Ett stycke bort hölls de populära torsdagsträffarna för veteran- och entusiastfordon på Nifsta gård. Hundratals bilar, ännu fler människor. Några oroligheter förekom inte, det handlade ju om motorintresserat folk och inte om snedförfriskade fotbollshopar i en stadiumkuvös.
Behovet av övervakning vid Nifsta var uppenbarligen ändå stort, en polisprioritering jag egentligen inte stördes av. Det vill säga, jag hade inte stört mig om det inte varit för att annan polisbevakning i trafiken så flagrant lyst med sin frånvaro.
I somras hade jag anledning att åka åtskilliga gånger mellan Uppsala och Göteborg. Det blev närmare tusen mil, totalt.
Under dessa nästan tusen mil längs E20 – den bitvis skamligt eftersatta kostigen genom Sverige – noterade jag fyra polisbilar. Fyra. Inte på en av resorna. På allihop. Någon motorcykelburen polis såg jag inte alls. Är det en verksamhet som fortfarande finns?
Frånvaron av målade bilar och mc på vägarna är otrolig, sett till vad som sker där ute.
I stort sett ingen håller hastighetsgränserna. Möjligen någon äldre person i en gammal Skoda Felicia eller någon som transporterar en häst. De flesta andra bromsar in strax före de noggrant utmärkta fartkamerorna, för att på andra sidan ögontjäna sig upp i 110 igen. På 80-sträckorna. ”Trettio knutar över kan jag väl hålla, inte mer. Då ryker körkortet, men böter kan jag stå ut med.” Så går resonemanget.
På motorvägen från Köping till strax norr om Laxå gäller 130 km/tim för att inte bli omblåst titt och tätt. Många kör 150, vägen är ju så bred, Närkeslätten så platt.
I normala fall tycker normala människor inte att man ska vara brottsling. När det gäller fartöverträdelser råder däremot tyst konsensus att man med berått mod får – närmast ska – bryta mot lagen. Man skapar sin egen jurisdiktion: Här kommer jag! Sedan åker gasen i botten.
Det är så typiskt för vår tid. Jag!
Tänk om man höll på så hemma? Eller på jobbet? Spurta fram i korridorerna, armbåga sig till kaffeautomaten? Kasta sig huvudstupa in framför folk i matkön på lunchhaket?
Jag är verkligen ingen ängel jag heller. Jag kör för fort och fel emellanåt. Men inte så himla fort.
Jag kör inte om så att jag tvingar ut mötande trafik i vägrenen, vet inte hur många gånger jag sett detta i sommar. Undan, ur vägen! Här Kommer Jag!
Blinkers vid omkörning? I rondeller? Ta och glöm det, alla andra har redan gjort det.
Avstånd till framförvarande? Varför då? Vi är skolfostrade i grupparbeten och blir oroliga om vi inte får köra tre och tre, stötfångare mot stötfångare.
Mittfilen är väl bra, kilometer efter kilometer? Man är ju svensk och varken vänster eller höger?
I sta’n gör polisen satsningar, hårdkollar vid skolor och låter folk blåsa utandningsprov. Det är verkligen bra. Men utanför stadsgränserna har det blivit Vilda Västern.
Och då har jag ändå inte gnällt ett ord om mobilpratarna.