Vi började vår semester med att köra ner till min frus föräldrar i Tyskland, en resa som vi gjort många gånger vid det här laget. Så många gånger att vi inte planerar resorna särskilt noga längre. Det är bara att kasta in väskorna och en kaffetermos i bilen och köra söderut, vi väljer om det blir färja eller bro efter humör. Allt viktigt som ska finnas i bilen ligger ju där ändå.
Nästan allt viktigt. Det händer ju nämligen att man slarvar bort nyckeln till sina låsbultar. Den nyckeln förvarar man ju alltid i bilen och dessutom så har vi inget reservhjul, så varför ens kolla om den är med innan man kör en helt vanlig resa till svärföräldrarna? Får man punktering så är det ju bara att trycka i lite däckspray och pumpa upp däcket med kompressorn som finns i bilen.
För de flesta punkteringar så kan man förstås göra det, men revan vi fick i däcket utanför Köpenhamn var stor nog att stoppa in handen i och då hjälper inte en sprayburk långt. I det läget ska man ringa sitt försäkringsbolag, numret till försäkringsbolaget ska förvaras i bilen. Det hade vi inte heller tänkt på. Men tur i oturen var ju att det fanns en nödtelefon precis där vi stannat i vägrenen på E20. Jag lyfter på luckan och hör en burkig röst svara något ohörbart, jag säger att vi står på motorvägen och behöver bärgning. Klick.
Utan att förhöra sig om någon är skadad, eller om något alls, så lägger peronen på luren. Min fru försöker också, med samma resultat.
Där står vi, i vägrenen, med våra reflexvästar medans regnet vräker ner. Efter att ha torkat av leran från en etikett på nödtelefonen så ser jag en rad med nummer till assistansfirmor. Jag ringer det första numret på listan och förklarar för en man som vägrar prata engelska och har en enormt svårtolkad dansk dialekt var vi är och att om de bara kommer och tar oss bort från motorvägen så ska jag med glädje betala kontant. Löftet om kontantbetalning tar snurr och en bil ska komma inom 15 minuter.
Vi sätter oss under vår filt och tar en kopp kaffe. Tiden går. 15 minuter har passerat, sedan 30 och en timme. Vi ringer igen. Bilen är på väg, fem minuter till. En timme går. Jag ringer nästa nummer på listan. Personen som svarar frågar om vi är från Danmark, jag svarar att vi är från Sverige. Hon kopplar mig till en bärgningsfirma i Malmö som något förvånat undrar varför jag ringer dem och sedan kopplar mig till SOS i Sverige, som kopplar mig till mitt försäkringsbolag. Det tog några timmar men till slut fick jag alltså tag på rätt person och förklarar läget.
En halvtimme senare kommer en bärgare. Trots mina protester drar han fram sin kompressor. Efter att han själv fått känna på hålet i däcket så håller han med om att det inte går att blåsa in luft i ett däck med ett stort hål i. Han kan inte heller bärga oss eftersom han har fel bil. Vi väntar en halvtimme till, sen kommer äntligen räddningen i form av en bärgningsbil som faktiskt har kapacitet att bärga en Skoda Fabia.
Halv tolv på fredagkvällen blir vi och bilen avsläppta vid en Skoda-verkstad som inte öppnar innan måndag morgon. Men hur svårt kan det vara att hitta en däckfirma som har öppet på en lördag i Köpenhamn? Väldigt svårt. Så svårt att vi fick bli kvar i Köpenhamn i tre nätter. Det finns ju värre ställen att sitta fast, men ändå.
På måndagmorgonen beger vi oss till Skoda-verkstaden och förklarar läget. Inga problem, det ska snart vara ordnat lovar de. Efter en kvart kommer mekanikern och frågar om vi har nyckeln till låsbultarna. Det är Skodas låsbultar, men just den här verkstaden har inte just den modellen. Det tar tre timmar att få ur bulten. Under tiden får vi kaffe och verkstadsägaren berättar att punkteringar är mycket vanligare i Danmark än i både Tyskland och Sverige, oklart varför men antagligen slänger vi mer skräp på vägarna här, säger han.
Väl hemma kunde vi konstatera att nyckeln till låsbultarna är borta. Skoda i Bäckebol löste det problemet på fem minuter och vi klarar oss numera med olåsta bultar. Vi har också kompletterat bilens utrustning med ett reservhjul, två regnjackor och en inplastad lista med viktiga nummer.
Diskutera: Vad har du för nödfallsutrustning i din bil?
Årets bilsemester fick en tuff start. Men inget ont som inte har något gott med sig, vi kom oskadda ur situationen och har lärt oss ett par viktiga läxor för framtida resor.
Årets bilsemester fick en tuff start. Men inget ont som inte har något gott med sig, vi kom oskadda ur situationen och har lärt oss ett par viktiga läxor för framtida resor.