En dryg vecka i Kalifornien och kameragluggen fylls i strid ström av snapshots på fyrhjulingar i bilismens förlovade rike.

Det första som slår mig är bristen på nyare Volvo. Tag San Fransisco; det är ju här så många advokater, intellektuella och läkare ska köra Volvo? Icke, jag ser knappt några S60 eller XC90 alls på gatorna, inga V70 eller S80 heller. En och annan XC60, visst, däremot passerar mer eller mindre skraltiga 240, 740 och 760 förbi var och varannan minut. Ett oroande tillstånd tycker jag, är Volvos era i USA på väg att ta slut?

"Bring back the old shape" bullrar en taxichaffis när vi knirkar fram i hans gamla Ford Crown Victoria. Den är av den ganska nyss nedlagda modell som väl var det närmaste Volvo 240 USA någonsin kom. Just detta exemplar är en före detta polisbil med 460 kubiktums V8. Sådana sugs upp av taxinäringen så länge det ännu går men vad man ska välja för favoritvagn om några år verkar ingen veta.

Saab ser jag knappt alls. Jo, på en av motorvägarna utanför San Diego jagar en nästan ny 9-5 förbi. Hur kom den dit? tänker jag.

Sedan dyker en riktig fuling upp snett framför: Pontiac Aztek. Den var det tidiga 2000-talets mest utskällda modell, med ett utseende endast en mor kunde älska. Bilbossen Bob Lutz lät genomföra en ansiktslyftning av Aztek det första han gjorde när han återkom till GM, men inte hjälpte det. Efter ca 100 000 exemplar och sju år var det god natt till bilen man kunde beställa med ett campingtält att fälla ut längst bak.

Kalifornien vimlar också av gamla originalare och av alla sorters kustomiserade skapelser. Små verkstäder som för femtioelfte gången lagar en gammal MG eller Triumph eller Mercedes 190 SL belamrar småindustrilandskapen utanför de stora städerna. Hålögt gapande tomkarosser till 1970-talets muskelbilar i väntan på renovering dräller lite varstans.

BMW 02-serien ser jag ett par i Monterey, 1960-talets Mercedes-Benz av alla sorter knatar obekymrat på i var och vartannat kvarter i San Francisco och nere vid snofsiga golfbanan Pebble Beach siktar jag åtskilliga Porsche 911 från yuppieeran; de är inne igen, helst vita eller knallröda. Fast på en garageuppfart i Santa Monica står ett Porschepar helt i min smak – en tidig 911 Coupé sida vid sida med en ungefär lika tidig 911 Targa.

Just när jag tror att Aztek ska ta priset som resans fulaste bil tornar en oefterhärmlig skapelse upp sig på sevärda Coronado-ön utanför San Diego. Den klossformade, båtliknande skapelsen visar sig vara en uramerikansk husbil av fabrikat Winnebago, modellnamnet är Brave.

Ja, det var sannerligen modigt att rita något så urbota fult 1972.

Det här blogginlägget är min första lilla journalistiska arbetsinsats på mycket, mycket länge. I över tre månader - ända sedan 10 februari - har jag varit sjukskriven för en rad mer eller mindre allvarliga krämpor.

Värsta åkomman var cancer i tjocktarmen, som krävde ett ganska omfattande kirurgiskt ingrepp. Operationen gick i stort sett bra, men precis när jag för ungefär en månad sedan började återhämta mig från snitten i magen slog nästa elände till med full kraft. Plötslig en dag föll jag mer eller mindre föll ihop och hela världen snurrande som den värsta tivolikarusell.

Stroke, var den omedelbara reaktionen från omgivningen som snabbt larmade ambulans. Efter fem dagar på sjukhuset och två omgångar hjärnröntgen konstaterades att det varken var hjärnblödning eller blodpropp som orsakat mina problem. Istället hade jag drabbats av en inflammation på örats balansnerv.

Den gjorde att jag vinglade omkring som den värsta fylltratt i ett antal veckor och någon bilkörning var förstås inte att tänka på. Även på kortare promenader fick jag från början använda rollator för att inte dratta ikull. Sedan blev det käpp ett tag, innan jag för någon vecka sedan började kunna ta mig fram utan hjälpmedel.

Men nu är de värsta symptomen borta och jag kan äntligen köra bil igen. Och det bästa av allt; jag kan börja jobba igen.

Det känns HÄRLIGT!!!

Hagfors flygplats är verkligen en toppenplats att köra våra tester på, visserligen 35 mil från redaktionen. Men bilarna ska ju köras i vanlig trafik också. Det blir ett bra sätt att få bränsleförbrukning i blandad körning.

När testgänget kom upp i dag hade start- och landningsbana renoverats efter vinterns ständiga körande med stålborste för att få bort snö och is. Ytan får då ett nytt lager med svart tjära, eller vad det nu är, som lägger sig mellan stenarna i asfalten. Därefter ett tunn lager med fin sand.

Banan ser verkligen ut som ny. Enda nackdelen är att våra markeringar för undanmanövertestets koner också försvinner.

Så det blev Stig Gustafssons och Viktor Ydenius uppgift att mäta upp den och måla nya markeringar i asfalten, medan jag började mäta prestanda, omkörningsacceleration och bromsförmåga.

Stig och Viktor gjorde ett bra jobb. Så nu är det laddat för test mellan koner så fort förmiddagsplanet dragit iväg mot Stockholm.

Just nu snurrar det för fullt av nya bilar i min hjärna. Orsaken är att jag håller på att förbereda mitt nästa stortest, som jag sätter igång med första arbetsdagen efter semestern.

Fast än så länge har jag inte hunnit särskilt långt. Jag vet faktiskt inte ens vilka bilar som ska ställas mot varandra i testet - den frågan är ännu inte avgjord av redaktionsrådet.   

Helt klart är att det finns mängder av intressanta nyheter att botanisera bland och tre bilar som diskuterats flitigt på testmötena är Renault Captur, Peugeot 2008 och Chevrolet Trax. Andra givna kandidater är kombiversionerna av nya Skoda Octavia, VW Golf och Toyota Auris.

Vi har också snackat lite om ett GTI-test; det har ju kommit en del nytt på den fronten. Exempelvis Peugeot 208 GTI och - i den lite större klassen – Kia Pro-Ceed´ GT.

Hybrider är ett annat spår. Nya Lexus IS 300h är snart på ingång och tänkbara testmotståndare till Lexusen är hybridversionen av Kia Optima och VW Jetta Hybrid.       

Vi får se vart det landar när diskussionerna så småningom är avklarade. Smått och skojigt eller rymligt och praktisk – det är frågan.

Men oavsett vilka bilar vi slutligen väljer så dröjer det en bra stund innan testet kommer i tidningen. Det publiceras först i nummer 12, som kommer i början av september.     

Jag lever ett liv bland nördar på arbetstid. Missförstå mig rätt! Man måste vara bilintresserad för att jobba på en biltidning. Och på vårt förlag finns alla sorter – från oss som mest håller på med vanliga familjebilar till sportbilsfreaks och de som bara vurmar för gammelbilar och så förstås rejsputtar som föredrar två hjul.

Men det finns andra sorts nördar. Jag träffade en i dag. Frugan övertalade mig att byta ut ytterdörren hemma, som hon med viss rätt inte tyckte var en prydnad för huset.

Men i stället för att köpa en vanlig dörr på något byggvaruhus gick jobbet till en snickare på Vindö. Han heter Markus och jag upptäckte snart att han visserligen inte är bilnörd, men en slags snickarnörd.  Han har ritat och byggt vår nya dörr, efter våra önskemål. Det roliga är att han är så in i bomben noga med allting. Och det ska vara rätt material, rätt skruvar, rätt färg och till en dörr – rätt gångjärn.

Så vår nya dörr är målad med linoljefärg. Den är röd på utsidan och vit på insidan. Men……kanterna är målade med den färg man ska se när dörren öppnas – rött på smala kanten där dörrhandtag och lås sitter och vitt där gångjärnen är monterade.

Dörren vilar för övrigt på gångjärn som är kullagrade!  

När han och jag pratar om bilar, som ju killar gör förr eller senare, så har han mest en utgångspunkt – så lite bekymmer som möjligt och så praktisk som möjligt och helst fyrhjulsdrift eftersom väghållningen här ute har sina brister. Men när det gäller snickrandet så ska det alltså vara det bästa och helt rätt.

Om Markus skulle vara bilnörd så skulle han förmodligen gilla klassiker bäst, för han jobbar helst efter gamla beprövade metoder - fnyser åt MDF och skulle aldrig i helsike måla med akrylatfärg på en ny fasad. Det blir inga genvägar här inte. Markus är snickarnörd!

Ett ögonblicksverk. Jag stod stilla vid trafikljusen och väntade på grönt för att svänga höger. Plötsligt smäller det till bakom mig och min bil kastas framåt.

Jag har blivit påkörd!

Det visar sig att en stressad bilist försökt trycka sig in i vänster fil men missbedömt situationen och krockat. Den stressade studsade sedan vidare med god kraft in i bakvändan på min Ampera. Bilen går fortfarande att köra men nu väntar förstås verksradsbesök och krångel. Dessutom sitter jag på vårdcentralen med stel nacke...

Ta det lite lugnare därute!

Vajerräcken för att förhindra mötesolyckor räddar liv, det visar alla forskarrapporter. Men jag har svårt att förstå varför man på vissa vägavsnitt ska kosta på vajerräcken enbart längs med vägrenen.

Jag åker mycket bil på raka fina asfaltvägar i Bergslagen, oftast utan viltstängsel, och har noterat att dessa vajerräcken vid sidan av vägen på vissa avsnitt monterats upp kilometer efter kilometer. Jag har på sistone varit med om alldeles för många situationer med vilt på vägen för att känna mig riktigt trygg.  Den normala reflexen för att undvika att köra på en utrusande älg bör vara att försöka köra av vägen, och inte att ratta ut mot mötande trafik.

Med vajerräckena vid vägrenen begränsas reträtten. Hade det inte vara bättre att sätta upp dessa vajerräcken för att förhindra mötesolyckor i stället för att hindra mig från att köra av vägen? Dessutom reduceras framkomligheten, speciellt vid olyckor på så kallade 2+1-vägar.

Försvararna av dessa sidoräcken hävdar att dessa sätts upp längs med avsnitt där det finns berghällar och stora stenar som kan orsaka stor skada vid avåkning. Längs med de vägar där jag har åkt har det synbart känns helt onödigt med sidoräcken.

Ett bättre sätt, och säkert mer ekonomiskt på sikt med tanke på underhållskostnader, är att att gräva till flackare slänter längs med vägarna, för "säkrare" avåkningar om nöden så kräver.

Sista finputsningen är precis gjord på långtest-Volvon. Nu är V40:n ren och fin, både på in- och utsida. Så ska det vara när det är dags för bilbyte inom långteststallet. Nästa förare att ratta Volvon är chefredaktör Carle, medan jag själv tar jag över Honda CR-V från biltestarkollegan Calle Carlquist.

Jag hann under min etapp att avverka nästan tusen mil med Volvon – och det var mestadels en trevlig upplevelse. V40 är finfin att köra enligt min åsikt. Stadig, bekväm och rapp i reaktionerna - trots att vår långtestbil bara har minsta D2-dieseln.

Största nackdelen med lill-Volvon är den fullständigt usla sikten, i synnerhet rakt bakåt och snett bakåt. Som i så många andra moderna bilar har sikten offrats för designen. Sällan har jag haft så stor nytta av p-sensorer och backningskamera som i V40:n.

Men nu är Volvons begränsade synfält ett minne blott och det ska bli skönt med en lite bättre utsikt från den upphöjda positionen bakom ratten på Honda CR-V...

Ibland blir man jäkligt förbaskad på sig själv – och det är jag just nu. Jag upptäckte precis ett ytterst irriterande klantfel i testet av Skoda Octavia Combi m. fl. i det nummer av papperstidningen som just gått ut (nr 13).

I testet dribblar jag till siffrorna och skriver att skillnaden mellan en milkostnad på 33:20 kr (VW Golf) och 32:90 kr (Skoda Octavia) är 90 öre. Det stämmer förstås inte, det kan en förstaklassare räkna ut.

Vad jag gjort är att ange fel milkostnad för Skoda Octavia. Rätt siffra ska vara 32:30 kr. Då blir skillnaden mellan bilarna 90 öre, vilket är korrekt. Till saken hör också att alla siffror i testets ekonomitabeller är riktiga, det är bara i texten som jag tyvärr strulat till det.

Man kollar och kollar och kollar - och kollar en gång till. Ändå blir det fel ibland. Trist, men sant och väldigt frustrerande…

I Vi Bilägares konsumentundersökning AutoIndex ser vi trender, bilägarnas reaktioner på förändringar till det bättre eller till det sämre. De senaste åren har exempelvis BMW fallit rejält i verkstadsenkäten och det kanske inte är så märkligt om vi tar del av denna dagsfärska story.

Här får jag kontakt med en läsare som haft sin BMW 535i, årsmodell 2010, på verkstad i fyra månader (!). Anledningen är leveransproblem med en styrenhet, som funktionsmässigt har med de variabla kamtiderna att göra. Enligt uppgifter är den här BMW-kunden ingalunda ensam om att få vänta på sin bil. Ett hundratal BMW-ägare i Sverige är drabbade.

Michael de Geer, informationschef hos BMW, bekräftar att sommarens stora förändring av reservdelslogistiken ”worldwide” ännu inte fungerar hundraprocentigt. Enstaka artiklar har inte kunnat levereras inom normal tid.

För BMW kostar de här förseningarna på, både i anseende och i reda pengar. Den här kunden har haft hyrbil under fyra månaders tid, en BMW 520i.  Se det i ett perspektiv av ett litet saknat styrdon.

Vi har haft ett ovanligt besök i Vi Bilägares ljuslabb. Det handlade om att trimma ljuset på pendeltågens strålkastare.

Det var bara att rigga upp den plåt från tåget i vilken strålkastaren är monterad. Det visade sig att det var enklast att använda kontorsstolen! Man tager vad man haver, heter det ju.

Ljusinsatserna på tågen är verkligen inte av senaste modell. När jag fick se dem påminde de om strålkastarna jag köpte till min Volvo PV 1970, då man kunde byta till H4-insatser.

På pendeltågen finns tydligen ganska gott om plats för strålkastare och man försöker inte slimma fronten som biltillverkare gjort senaste 25 åren. Och med en rund och ganska stor reflektor kan man få ett skapligt ljus – om man har rätt glödlampa och rätt spänning.

Det kommer man troligen att se till att pendeltågen har framöver, om det nu finns några sådana förbättringar att göra. Vi kunde i vart fall konstatera att ljusutbytet varierade kraftigt om spänningen inte är perfekt.

Vi Bilägare – i samhällets tjänst! Det känns bra.

Vad hände? Är det något fel på testbilen, eller är modellen generellt så här dålig?

Det var mina första tankar efter undanmanöverprovet med Mitsubishis nya småbil Space Star, som vi nyligen haft på test. Den vinglade som en halt kråka mellan konerna och var helt omöjlig att hantera redan i farter strax över 60 km/tim – och det är ett riktigt uselt resultat.

Nya Space Star är, kort sagt, den sämsta bil jag kört i älgtestet på väldigt länge. Jag började misstänka att det kanske kunde vara något fel på vårt testexemplar och skulle precis ringa generalagenten för att försöka få ut en annan bil, eftersom jag ville kontrollera att så inte var fallet.

Men då kom jag att tänka på att kollega Marianne Sterner befann sig i Danmark på den stora sammandragningen inför Årets Bil-omröstningen. Bland bilarna där fanns en Space Star och då måste Marianne ha kört den i undanmanöverprovet.

- Den var hemsk och vi fick avbryta tidigt. Bilen var ju i det närmaste okörbar redan vid 60-65 km/tim, rapporterade hon per telefon från Tannishus.

Två förare, två olika bilar och båda beter sig lika illa. Då är enligt min mening saken klar; Mitsubishins chassi håller inte måttet när det sätts under press. Gör om, gör rätt är mitt råd till de japanska chassiteknikerna. Och innan det är gjort bör nog säkerhetsmedvetna kunder hålla sig borta från Space Star...

Har varit på Irland och bilat, vänstertrafik, högerstyrt och delvis på vägar som vi i Sverige skulle betrakta som mycket farliga. Hastighetsbegränsningarna här hemma känns ibland som överdrivna, men på irländska vägar skulle jag vilja säga tvärtom.

Vi bilade "Ring of Kerry", en av de allra populäraste turistvägarna på den sydvästra delen av ön och förfärades över att det var tillåtet att åka i 100 km/tim – detta på vägar som i Sverige maximalt fått 70, ja kanske till och med 60 km/tim.

Olyckstalen i Irland är också höga, ett av de högsta inom EU, och det är inte märkligt med tanke på hur det ser ut. Just "Ring of Kerry" är olycksdrabbat, när vi bilade hade ett amerikanskt par dödskraschat dagen innan. Eftersom vägarna är så pass smala, och vägren oftast inte existerar, på grund av täta häckar och stenmurar alldeles invid vägkanten, uppmanas turisterna att åka motsols – den rutten tar nämligen alla turistbussar.

Som tur är åker de flesta betydligt långsammare än 100 km/tim, men så länge det finns "vildhjärnor" med dåligt tålamod gäller det att vara extra uppmärksam, framför allt i ett turistområde där väldigt många i pressade lägen kan få ett högertrafikbeteende.

Jag måste säga att jag blir lite trött på jakten på pendlare i Stockholmsområdet. Det är visserligen i många fall motiverat att ifrågasätta varför boende i närförort åker bil in till Stockholm. Men det är ju också så att de som bor lite längre ut fortfarande tjänar mycket tid på bilresa. Kollektivtrafiken fungerar bäst på lite kortare avstånd.

Boende utanför sta’n ska självklart helst åka T-bana eller buss. Eller cykla. Och de som envisas med att åka bil ska straffas med trängselavgifter både när de kör in och ut ur sta’n.

Dessutom är våra politiker tydligen rörande ense om att avgiftsbelägga den enda kringfarten – om man nu kan kalla Essingeleden för kringfart. Den leder ju ändå trafiken in i en förödande trafikpropp.

Nyligen uttryckte en engelsk forskare kritik mot att Stockholm inte lyckats minska bilåkandet bland den egna stadsbefolkningen. Men bilåkandet försvarades av trafikborgarrådet Ulla Hamilton.

Och när Stockholmarna vill ge sig ut på helgerna så råder minsann inga trängselavgifter. Och att de själva ordnar milsvida köer när sommarstugorna ska besökas är det ingen som ifrågasätter, eller att det ska finnas P-platser vid skärgårdsbåtarna. Då är det inget tal om att åka T-bana, bussar eller cykel!

Har just nu det stora nöjet att tillfälligt ratta långteststallets eldrivna Opel Ampera. Och jag måste erkänna att jag är rejält imponerad av bilen.

Det är rena drömmen att glida omkring i stort sett ljudlöst – och utan att släppa ut minsta lilla koldioxid. Dessutom är man som förare behagligt befriad från den räckviddsångest som alltid drabbar en när man kör en vanlig elbil.

Skulle strömmen i Amperan ta slut – och det gör den efter 5-7 mil – så kopplas bensinmotorn automatiskt in och man kan fortsätta ytterligare ett 40-tal mil om så skulle behövas.

I en konventionell elbil blir du stående helt hjälplös när batterierna är tömda. Då är det bara bärgare som gäller. Du kan ju inte gå att köpa en ”dunk” extraström för att ta dig vidare.
      
Under veckan har jag lyckats sköta all Ampera-körning med eldrift och avverkat nästan 20 mil utan att förbruka en enda droppe dyrbar bensin. En skön känsla faktiskt.

Men tyvärr tvingas vi snart att ta en paus från vår eldrivna Opel. Den är hemkallad till Tyskland och ska byggas om för att säkerställa att den inte tar eld om vi skulle råka krocka med den.

Åtgärden är en följd av en larmrapport från USA som gällde den i allt väsentligt identiska systermodellen Chevrolet Volt. Det som hände var att några Volt-bilar började brinna när de stod uppställda efter att ha genomgått amerikanska krocktester.
 
Så den 23 mars försvinner Amperan ur långteststallet i några veckor. Enligt planerna ska den vara tillbaka i redaktionsgaraget den 10 april, direkt efter påsk. Då kan vi börja smyga omkring på eldrift igen...