Skarpa trottoarkanter och slarviga parkeringar kan förstås resultera i punkteringar, men när var och varannan bil längs med en avsides sidogata i centrala Stockholm står med lufttömda däck känns det som om det är något annat som ligger bakom. Min slutsats är att det handlar om något småbus, traditionella pojkstreck, som historiskt sett drabbat cyklister i generationer.

Annars har jag en känsla av att skadegörelsen på parkerade bilar har minskat, rätta mig om jag har fel. Förr såg jag betydligt fler nyckelrepade lackeringar, avbrutna backspeglar och knivskurna cabriolettak. Ett avluftat däck är förstås ganska harmlöst i det sammanhanget, men för en jäktad bilägare på morgonen, på väg till ett viktigt möte, är det naturligtvis inte alls skoj.

Rena bilstölder har gått ned sedan bilarna utrustades med elektronisk startspärr i slutet av 1990-talet. De bilar som fortfarande stjäls i störst omfattning är äldre, exempelvis Saabar och Mazda, fram till årsmodell 1997. Inbrott i bil är inte heller lika lukrativt som förr när stereoanläggningarna stod högt i kurs. Jag har en känsla av att bilägare idag är mer medvetna om att tömma bilen, innan tjuven gör det.

Apropå bilbus påminner det mig om några historier som jag fått höra om förre rallyväldsmästaren Colin McRae, förolyckad i en helikopterkrasch 2007. Förlåt, Colin, att jag berättar detta, men det är ändå också ganska harmlöst. Colin med vänner hade efter sena segerfester för vana att med förenade krafter lyfta och vända på parkerade bilar ute på gatan. Tråkigt för dem bara att de aldrig fick uppleva bilägarnas reaktioner morgonen därpå.

Det är inte ofta jag försover mig, men nu hände det, och till råga på allt på en Finlandsbåt. För att inte spekulationer ska ta fart kan jag garantera att det definitivt inte handlade om något nattsudd, utan mer om det faktum att jag vid lätt sjögång alltid vaggas in i en djup sömn. Så har det alltid varit när jag åkt nattbåt.

Problemet här är att jag måste ha upplevt mobiltelefonens väcksignal i ett dvalaliknande tillstånd och stängt av, och att Siljas personal aldrig kom och ryckte i dörrarna före ankomst som de gjort tidigare.  Isoleringen i hytterna måste också ha förbättrats eftersom högtalarrösterna hördes mycket svagt – det kollade jag upp på hemresan.

Nu väcktes jag av en städerska som försynt undrade om jag skulle av i Åbo eftersom båten redan stått inne i en timmes tid. Herregud! Och bilen som stod där nere på bildäck och blockerade andra resenärer! Pinsamt är bara förnamnet.

Påklädning och ihopsamlande av prylar gick med raketfart. Väl ute ur hytten hörde jag från högtalarna att jag var efterlyst och omgående skulle kontakta bildäck.  Där stod bilen, tack och lov helt ensam på ett jättelikt bildäck, och utan uppretade medresenärer. Jag hade inte sinnesnärvaro att fotografera, men personalen på bildäck nickade leende. Det var liksom inte första gången detta hände, men sista gången för mig. Det törs jag lova.

Om ett par dagar är det dags för årets absolut största begivenhet! Då åker jag till Göteborg för att ta färjan över till Danmark. Ett par mil från Fredrikshavn, vid kusten mellan Hirtshals och Skagen, ligger Tversted. Den lilla stillsamma kustbyn blir centrum för bilindustrin kommande vecka. Där kommer att finnas över 25 helt nya bilmodeller i ett antal varianter – alla ditfraktade för att jag ska få köra!

Det handlar som du förstår om testen inför Årets Bil. Den hålls i Danmark för 35:e året i rad och är numera ett jättestort evenemang. Jag är minsann inte ensam om bilarna. Uppåt 20 journalister från Årets Bil-juryn kommer också och de har med sig fotografer och assistenter. Därtill kommer horder av tekniker, mekaniker och PR-folk från bilindustrin. Vi kan vara uppåt 140 personer som svärmar runt vid testcentret, badhotellet Tannishus.

Egentligen skulle jag väl inte ha där att göra. För två år sedan fick jag lämna min plats i Årets Bil-juryn eftersom jag fyllde 65. Men min efterträdare Tommy Wahlström är en hygglig prick och låter mig hänga med som assistent. Jag får väl försöka göra mig nyttig. En uppgift har jag i alla fall. Jag ska köra alla bilar i en undanmanöver: fyra skarpa svängar som avslöjar hur ESP-system, fjädring och styrning funkar under extrem belastning.  Vi brukar testa alla bilar minst tre gånger i allt högre fart och när jag rattat igenom provet sådär 75-80 gånger är armmusklerna rätt slaka.

Det kommer många spännande bilar till Danmark. Vad sägs om Maserati Ghibli, Porsche Cayman, Jaguar F-type och Tesla Model S? Det är väl inte stor chans att någon av dessa blir Årets Bil, men säkert årets läckraste körupplevelser.

År för år har biltillverkarna lyckats göra sina motorer snålare och renare. Mellan 2010 och 2011 sänkte de europeiska märkena utsläppen med över tre procent och genomsnittsnivån för alla de 15 största bilföretagen ligger nu under 136 gram/km. Bäst är Fiat med ett genomsnitt på 119 gram/km. Sämst är Mercedes vars modellprogram ligger på 153,5 gram i genomsnitt.

EU har beslutat att koldioxidsutsläppen från nya bilar ska vara nere i 130 gram om två år och i somras togs också beslut om att utsläppen år 2020 ska ha minskat till 95 gram. 

Men det kommer nog inte att ske, för nu har Tyskland satt sig på tvären efter en antagligen intensiv lobbykampanj från Baden-Württemberg och Bayern. Och när Mercedes pekar med hela handen rättar sig politikerna.

I både Stuttgart och München görs ju som bekant en del fläskiga bilar som är allt annat än miljövänliga. Och det vill företagen inte sluta med. För bildirektörerna är det viktigare att hålla världens rikemän med bilar som gör 250 km/tim på Autobahn än att lägga resurser på att ge våra barn renare luft.

Nu skjuts troligen beslutet om 95-gramsgränsen upp i minst fyra år. Om tyskarna lyckas göra snålare bilar, förstås. Annars får vi väl vänta längre ändå.

Jag säger bara: Fy!

Ibland blir jag så förbannad på bilister som bär sig korkat åt. Som i morse – och den här gången satt dumskallen inte ens i sin bil. Under natten har han (eller hon?) smugit fram till den lilla återvinningsstationen där jag bor och slängt av sina utslitna däck. Det är lika nonchalant som slappt – en stor återvinningscentral som tar emot däck gratis finns bara några kilometer bort.

Men det är förstås enklare att lämna över åt andra ta hand om ens sopor än att anstränga sig själv.

Däckstraven invid tidningsbehållaren är tråkigt nog inte enda avfallshögen som jag sett bilister lämna efter sig under de senaste dagarna. I diket vid den lilla vägen till min svampskog har någon stjälpt av ett helt lass sopsäckar, målarburkar och annat skrot som innehåller gud vet vad för ämnen.

Jag undrar hur somliga är funtade i huvudet. Det är nog tomt där.

Rostskyddsgranskningen av våra långtestbilar efter varje testår väcker alltid uppmärksamhet. Senast var det den svenska generalagenten för Honda som reagerade.

Vi Bilägares rostskyddsexpert Thomas Widström fann att Honda CRV redan efter ett år hade angrepp i de bakre krockbalkarna och antydningar till angrepp vid flera av bottenplattans skarvar. Det är inget akut, poängterar Thomas, men ändå en signal om att rostskyddet har brister, och som på sikt kan ge större problem.

Hondas representanter har varit på besök och studerat vår testbil. Huruvida Honda planerar för någon importbehandling för de saltbemängda svenska vägarna – likt det som bland annat Mazda och Mitsubishi (enbart bottenplattan) utför – vill man inte kommentera, men ”självklart noterar vi vad våra konkurrenter gör”, som Martin Scotte, servicetekniker/utbildare vid Honda Nordic, uttrycker det.

Vid granskningen av våra äldre bilar, 2-6 år – redovisat i papperstidningen nr 1/2014 –­ har mer eller mindre allvarliga angrepp upptäckts på fem av sju bilar.

Rättelse: Martin Scotte är servicetekniker/utbildare vid Honda Nordic, inte servicemarknadschef som uppgavs i en tidigare version av det här blogginlägget.

Så var det dags igen för ett av vårtrafikens mest irriterande gissel. Den förbaskade, jäkla stenskottstiden är här igen. Något som jag handgripligen blev påmind om för bara några timmar sedan.

Det var på motorvägen mellan Arboga och Örebro. Jag blev omkörd av en mörkblå Seat Leon och precis när den passerat small det till i min vindruta. Inte bara en, utan två gånger. Resultat; två stenskottsprickar. Den ena av ungefär av en enkronas storlek, den andra något mindre.

Jag bestämde mig för att omgående söka upp en firma som snabbt kunde laga rutan, innan sprickorna växte till sig. Om så sker går rutan inte att reparera, utan måste bytas i sin helhet.

Någon timme efter det att skadan uppstod rullade jag in på gården hos Fallqvists Glas i Karlskoga. Där tog stenskottspecialisten Kjell Johansson – han lagar 600-700 rutor per år! – omgående hand om bilen. Efter en halvtimmes jobb var rutan som ny igen. Och det bästa av allt, det kostade mig bara en hundralapp.

Resten av utgifterna tar försäkringsbolaget hand om. Givetvis gör man inte det av pur vänlighet, utan för att spara pengar. Kostnaden för att laga två små stenskott är närmast försumbar i jämförelse med att byta en hel ruta. En winwin-situation för både bilägare och försäkringsbolag med andra ord.



Och jag måste erkänna att är en ganska skön känsla att bara behöva betala en hundring, istället för de cirka 1 500 kronor som är självrisken om hela rutan måste bytas. Därför är mitt tips: skynda dig till bilglasmästaren om du får ett stenskott!

Så var det dags för biltest igen. Den här gången handlar det om tre, förhoppningsvis, vettiga kompaktkombi.

Vi har ställt den nya snyggingen (åtminstone i mina ögon) Honda Civic Tourer mot Seat Leon ST Kombi och veteranen Renault Megane Sport Tourer; alla med bensinmotorer.

Både Seat och Renault har hakat på downsizing-trenden och bilarna drivs av relativt små turbosnurror. I båda fallen är cylindervolymen 1,2 liter, men effekten skiljer lite. Leons maskin ger 105 hk, medan Meganes levererar 115 hk.

Honda, däremot, har hoppat över turbon och utrustat Civi-kombin med en sugmotor på 1,8 l/142 hk. Det är den enda bensinare som erbjuds till bilen i nuläget.

Frågan är vilken motortyp som ger bästa bränsleekonomin – den lilla turbon eller den lite större sugmotorn? Det ska vi utreda noggrant i testet. Givetvis fingranskar vi även bilarnas övriga egenskaper, inte minst lastkapaciteten och kombifunktionerna.

Det kompletta testresultatet hittar du i nummer fem av papperstidningen (som kommer i slutet av mars). Då avslöjar vi förstås också vilken av bilarna som är det bästa köpet. 

Det finns mycket roligt att höra på P1, inte minst konsumentprogrammet Plånboken. Där fick jag häromdagen veta vilka typer av människor som äger olika bilar. Av de som jobbar i tillverkningsindustrin kör 34 procent Volvo. Var fjärde bank- eller försäkringsanställd har en Volkswagen. Uppgifterna baserar sig på en undersökning som gjorts av försäkringsbolaget If.

Även Sifo har tittat på bilägandet, kopplat till intressen. Audi-människor gillar inredning och att titta på sport på TV, Opelägare har ett gott öga till kungligheter och de som kör BMW ägnar sig bland annat åt vinprovning och extremsporter.

Det kan nog vara förklaringen till att en del verkar ha lite svårt att skilja på bilkörning och offpiståkning.

University of California har tittat på bilägarnas körstilar. Den amerikanska undersökningen visade att många som kör så kallade premiumbilar hade ett mer aggressivt körsätt än andra. Mest drummelaktiga var de som satt bakom ratten i en BMW. Det visste jag redan innan jag hörde det på radio.

Torsten Palm, en av nio svenska Formel 1-förare så här långt, har lämnat över ordförandeskapet till en kvinna, Suzanne Hällström. Ursäkta att jag tappar motor- och bilspåret, men jag känner att jag ändå måste få förmedla den här nyheten. Mitt hjärtas lag Degerfors IF har alltså fått en ny fotbollsordförande, den enda kvinnan på posten bland landets 32 herrelitklubbar.

Apropå bilkörning så är det 25 mil enkel resa Stockholm-Stora Valla, Degerfors. Väl mött när säsongen startar.

Samtidigt med den första provkörningen av nya Mercedes C-klass (läs artikeln i Vi Bilägare 5/2014) dyker en av koncernens verkliga höjdare upp på presentationen – och han är svensk.

Ola Källenius, 45, var tidigare chef för specialistdivisionen AMG inom Mercedes-Benz och ledde utvecklingen av märkets högprestandamodeller. Sedan hösten 2013 är han marknads- och försäljningschef för Mercedes-Benz, en av de högsta och viktigaste positionerna över huvud taget inom Daimler AG. Det gäller ju inte bara att ta fram bilarna utan också att få dem sålda.

Inför hans korta, minutschemalagda besök har fotfolket riggat inte så lite hos Mercedesåterförsäljaren Veho Bil i Smista söder om Stockholm.

Källenius själv gör ett mycket avspänt intryck när anländer med ett litet entourage. När han börjar prata sker det snabbt, mjukt och effektivt – med den utsökta professionalism och det lagom engelsk- och tyskinblandade, noggrant utmejslade företagsspråk bara riktiga höjdare behärskar. Han inleder med ”the positioning of the brand”, vad varumärket Mercedes-Benz står för:

– Allt vi gör börjar med vårt varumärke, vårt löfte. ”Das beste oder nichts” – vi ska göra det bästa möjliga eller också inte alls. Vi kännetecknas också av ”inner Unruhe”, att vi alltid strävar vidare, hittar nya tekniska lösningar. Vi slår oss aldrig till ro, det är kärnan i märket.

Vi församlade journalister antecknar febrilt.

– Namnet Mercedes-Benz står för en dualism. Det ska vara ett exklusivt men samtidigt också nåbart, sympatiskt märke. Vi ska vara ”pure”, utan onödig garnityr, men samtidigt ”sensual”, vi ska tilltala sinnena, utan överdrifter. Vi ska vara ”confident”, ha självförtroende, samtidigt som vi är ”courageous”, modiga.

Det låter både högtsvävande och, tja, ungefär om man kanske uppfattar varumärket? Till år 2020 är i alla fall siktet fast:

– Vi kommer att introducera 13 nya modeller som, och detta är poängen, inte har haft någon företrädare. Det blir helt nya modeller som driver vår volym uppåt. Vi breddar urvalet för kunderna, premiumsegmentet växer och tar andelar även där vi inte är representerade i dag. På lång sikt kommer vi att ta marknadsandelar på bekostnad av volymmärkena, över hela världen. År 2020 kommer vi att ha 40 grundmodeller i programmet, säger Ola Källenius utan minsta darr på stämman.

Detta, tänker jag, är den absoluta mardrömmen för flera av de krisande europeiska mellantillverkarna. Vad vill man helst ha för småbil eller mellanklassare på garageplanen, en Peugeot, Fiat, Opel eller Ford – eller en Mercedes-Benz (eller, hemska tanke, BMW…) till ungefär samma pris?

– Just nu sker en revolution när det gäller hur folk ser på vårt varumärke. Med Mercedes A- och B-klass, med CLA och GLA, skapar vi en medvetenhet om att vi också är ett märke med mindre bilar, men med Mercedesegenskaperna i behåll. Det är både emotionella och intelligenta bilar, precis som varumärket.

– Och det kommer en femte modell på den här basen, riktigt vilken tänker jag inte avslöja just nu. (Det lär bli en ännu mer högbyggd, mer "terrängstukad GLA eller också en "shooting break" på CLA, av samma typ som man gjort på den större CLS).

– CLA och GLA har redan nu en ”conquest rate” (det betyder att man snor över kunder från andra märken, kunder som aldrig haft en Mercedes tidigare) på över 80 procent och den kommer att öka.

Framtidens krav, hur ser de ut?

– Det finns fyra huvudområden för våra ingenjörer. Avgasfrihet, olycksfrihet, självkörande bilar och uppkopplad körning. Gränsen mellan verklig och digital värld suddas ut allt mer och är numera helt flytande i våra bilar.

– När det gäller avgaserna blir vi ständigt bättre. För sju år sedan hade våra bilar en snittförbrukning på 7,3 liter per 100 kilometer. I dag är siffran 5,4 liter. Om ett par år är vi under en halv liter milen i snitt över hela flottan.

Ola Källenius har också en klar uppfattning om hur bilarna ska säljas:

– Nätet är givetvis centralt, att man kan sitta hemma och orientera sig. Men man måste uppleva bilen också, ”look and feel”. Förutom traditionella handlare blir ”City Stores” allt viktigare, centralt placerade ställen man lätt kan nå, inte bara för att titta på en bil, antingen i verkligheten eller digitalt, utan också för att uppleva varumärkets ”lifestyle”, äta en bit mat, delta i något event eller träffa folk. Detta kommer allt mer, upplevelseplatser med Mercedes-Benz. Vi ska gå från dagens tio City Stores i Europa till minst 40 inom några år.

Om 15 år ligger världens bilproduktion på kanske 100 miljoner exemplar per år. Kina kommer att svara för minst en tredjedel.

– Vi måste öka produktionen ytterligare i Kina, troligtvis också i USA. Samtidigt kommer vi att behöva insatser från produktionspartners i många olika länder, som i Ungern eller hos Valmet i Finland.

Exakt 26 minuter över elva är föredragningen slut och Ola Källenius drar vidare ut i världen medan jag sätter mig bakom ratten i den alldeles nya C-klass, numera en Mercedes i mängden.

Det har blivit mycket hallå den senaste tiden med anledning av Transportstyrelsens utskick om att gamla gastankar i flera fall är ansedda som förbrukade. Flera gasbilsägare har hört av sig till mig och känt sig lurade. De som under slutet av 1990-talet exempelvis köpte en Volvo S60 Bi-Fuel av miljöskäl kan i dag inte ens fortsätta att köra miljövänligt. Vid kontakt med Volvo får jag besked om att gastankar inte ens återmonteras – även om kunden så önskar. Alternativet blir att köra på vanlig bensin under bilens återstående livstid.

Gastankarna på äldre årsmodeller, fram till årsmodell 2002, har en livslängd på 15 år. Hos Volvo-verkstäderna tömmer man tanken på gas, pluggar igen, och får ett tillverkarintyg som visar att bilen fortsättningsvis är en renodlad bensinbil. Jag kan livligt föreställa mig att de som en gång skaffade sig miljöbil av just miljöskäl inte hade tänkt sig en sådan utveckling.

Det kom ett samtal från en ledsen västgöte. Han är för närvarande arbetslös och går en utbildning i Trollhättan, i lokaler som ägs av fastighetsbolaget Kungsleden. Där går många som försöker hitta en ny start i arbetslivet och för eleverna finns en stor parkering. Men den kostar. 25 kronor per dag. För en Stockholmare verkar det väldigt billigt men för en arbetslös kan 125 kronor per vecka vara en kostnad som känns. Den som deltar i en 16 veckors utbildning får punga ut med 2000 kronor.

Om man inte är lärare, vill säga. För de får parkera gratis.

– Det är jäkligt orättvist att de som har jobb och hög inkomst ska slippa betala medan vi som måste vända på slantarna inte kommer undan, säger den arbetslöse västgöten.

Det är argument som inte biter på fastighetsägaren. Försöker någon elev använda parkeringen utan att betala hamnar en böteslapp på 300 kronor snabbt under vindrutetorkaren.

Kungsleden skulle gott kunna visa lite god vilja mot de som går arbetsutbildningen i Trollhättan. P-avgifterna gör nog varken till eller från för fastighetsägarens vinst – som i fjol uppgick till 862 miljoner.

Det är alltid jättskönt att få byta ut vinterkängorna mot tunna vårskor, men att byta från vinterdäck till sommarsulor kan däremot vara rätt obekvämt. Den Suzuki SX4 som jag för tillfället kör var en annan bil när jag körde iväg från däcksverkstaden. När de mjuka vinter-Hakkorna i dimension 205/60 16 ersattes med hårdare och lägre Conti Eco Contact i dimension 205/50 17 blev bilen visserligen lite tuffare, men betydligt stötigare och bullrigare.

Så är det med nästan varje bil och Suzukin väsnas ändå inte värst av våra långtestbilar. Stackars Tobias som kör Mazda6 får nu nästan skrika för att passagerarna ska höra vad han säger sedan sommardäcken, 225 mm breda 45-profilare på 19-tumsfälgar, kom på.

För oss som gillar tysta bilar vore det förstås bekvämast att fortsätta köra på de dubbfria vinterhjulen. Men det skulle jag inte våga! Våra däckstest visar i reda siffror hur undermåliga mjuka friktionsdäck är i sommarväglag.

Senaste testen (i Vi Bilägare nr 4) visade att en bil med nordiska vinterdäck stannar först 20 meter längre bort på en våt väg än en bil med bra sommardäck. På torr väg är skillnaden i bromssträcka drygt tio meter. Det kan vara skillnaden mellan ett ofarligt tillbud och en svår olycka.

Väggreppet i kurvor och väta är också mycket sämre med vinterdäck. Så när temperaturen lade sig fast över nollstrecket var jag kvickt till gummiverkstan. Det är bara att gilla läget och skruva upp volymen på radion.

Det dröjde innan vi fick tag i en ruta till vår spritt nya, nåja nästan nya, Peugeot 308. Den 23 mars smällde ett stenskott in i vindrutan med sådan kraft att rutan började spricka omgående.

Vi hängde på när Patrik Kumlin och William Holmqvist på Ryds Bilglas tog bort den trasiga rutan och ersatte den med en ny.

De flesta har sett till att försäkra bilen också mot glasskador och då kostar ett byte av vindruta vanligtvis 1 500 – 1 700 kronor i självrisk.  På vår Peugeot 308 skulle kostnaden annars ha blivit nästan 5 000 kronor.  Ett litet stenskott kan bli dyrt!! Det kan säkert vara lockande att välja en bil med panoramaglas. Men om vindruta och panoramatak utgör en del, kan den glasbiten kosta uppemot 15 000 kronor – plus moms. Så det gäller att tänka sig för i bilhallen.