Klassiska bilmärken: Pegaso

Pegaso finns fortfarande kvar, men tillverkar enbart tunga fordon. Det gjorde man förr också, i början av 50-talet, när man fick för sig att också bygga en lyxig sportvagn.

Spanien behövde skaffa sig litet extra prestige efter allt elände under 1930- och 40-talen, men visst var det lusigt att en statligt ägd lastbilsfabrik plötsligt slog världen med häpnad genom att presentera en svindyr sportvagn med V8-motor och exklusiva, specialbyggda karosserier!

Komplicerad motor
Sportvagnen Pegaso presenterades 1951 och utmärkte sig framför allt för sin onödigt, för att inte säga extremt, komplicerade 2,5-litersmotor med fyra överliggande kamaxlar och torrsumpssmörjning.

Men motorn var inte det enda som var anmärkningsvärt på Pegaso. Bilen var torsionsfjädrad både fram och bak, växellådan var monterad bakom slutväxeln och var femväxlad (normalt var tre eller möjligen fyra växlar på den tiden) men inte synkroniserad, bakaxeln var av de Dion-typ och bromsarna satt baktill inne vid differentialen.

Det påstås också att styrningen var den mest komplicerade som någonsin byggts.

Ungefär samtidigt som Pegaso-bilarna byggdes, 1951–58, tillverkade Fiat sin Otto Vu, som namnet antyder också det en sportvagn med V8-motor. Fiaten byggdes i 114 exemplar och Pegason i 125 ex. Definitiva sällsyntheter alltså.

Bakom varje verkligt udda bil står en lika udda konstruktör.

I fallet Pegaso hette han Don Wifredo P. Ricart och han har gått till historien för denna enda Pegaso-modell, men lika välförtjänt hågkommen är han för sitt föga blygsamma konstaterande att ett genis hjärna icke får skakas om – det var därför han alltid använde skor med rågummisula…

Ingen tävlingsvagn
Ricart var stolt spanjor och hade före andra världskriget under några år varit chefskonstruktör hos Alfa Romeo. Nu, i slutet av 40-talet, hade han satt sig i sinnet att visa det övriga biltillverkande Europa att spansk ingenjörskonst inte var att leka med.

Däri hade han naturligtvis fel, ty de 125 kunderna var ju precis den sortens folk som lekte med sina pengar och bilar!

Man skulle ju kunna tro att Pegaso var som gjord för sportvagnstävlingar, men sanningen är att få av de 125 någonsin satte hjulen på en tävlingsbana, och de få som verkligen gjorde det klarade knappast av uppgiften.

Nej, den formidabla Pegaso var verkligen ingen bil att spöa konkurrenter med, men perfekt för dem som ville synas vid Rivierans vattenhål.

Pegaso var självskriven deltagare i tidens Concours d´Elégance-tillställningar, som till exempel den i San Remo 1954 där en ljusblå Pegaso-cabriolet med vitlackerade hjulhus väckte viss uppmärksamhet.  

Den första typen kallades Z.102 och motorn gav 180 hk utan Roots-kompressorn i funktion och 230 hk med densamma inkopplad.

Z.102 B hade en 210-hästars motor på 2,8 liter medan Z.102 SS var på 3,2 liter och med en maxeffekt på cirka 280 hk. Slutligen fanns typen Z.103 på 4, 4,5 och 4,7 liters volym.

Du hör själv hur tokigt det är: 125 bilar och minst sex motorversioner! Motorer med två Weber-förgasare var möjligen hyfsat enkla att hålla i trim, och kanske de med fyra förgasare också, men motorer med åtta förgasare kan inte ha varit roliga annat än för bilverkstädernas ekonomiavdelningar.

Dyrare än Ferrari
Förmodligen var det excentrikern Ricart som hittade på exteriörfärgernas namn också. En sådan var Pain brulé, bränt bröd, en färg som väl kanske idag skulle kallas mellanbrun metallic.

Allt hos Pegaso-bilarna var uppseendeväckande, också priserna. En Pegaso kosade betydligt mer än en Porsche eller en Aston Martin och var också dyrare än en jämförbar Ferrari, som dock hade V12-motor.

Det finns olika teorier om varför sportvagnstillverkningen upphörde. Tappade överingenjören Ricart intresset? Blev det inga pengar av de dyra bilarna? Förmodligen inte – det var troligen mer lönsamt att bygga bussar och lastbilar.