Klassiska bilmärken: Matra

De som var lyckliga nog att bevista 1960-talets 24-timmarslopp vid Le Mans fick vila ögonen på fräsiga räserbilar av märket Matra och de fick trumhinnorna smekta av ljuv motormusik fabriqué en France.

Yep, Matra är ett äktfranskt märke som dock inte blivit mest berömt för sina bilar utan för sina engagemang i rymd- och vapenindustrierna.

Dock, i denna publikation behandlar vi sällan rena rymd- och racingföreteelser; sån tur då att Matra från bilstarten 1965 också kunde uppvisa en civil sida av bilverksamheten! I slutet av 1964 hade Matra blivit ägare till resterna av ett annat franskt märke, nämligen René Bonnet.

Med denna utgångspunkt tog man sig an världen, vilket i det här fallet bland annat innebar långdistanstävlingar. Tajmingen var förstås olycklig för just de här åren utkämpades de hårda striderna mellan Ford GT40 och Porsche 917.

Matras racingaktiviteter kom litet i skymundan, men 1972, 73 och 74 totalsegrade Matra-bilar i det franska 24-timmarsloppet. Nationens lycka kände inga gränser!

Vackert skulpterad
Men åter till Matra-bilar för allmänt bruk. Dessa vagnar var givetvis sportiga men hade ganska enkla mekaniska förutsättningar. Matras första landsvägsvagnar var inget eget påhitt utan en direkt fortsättning på René Bonnets sportbilstillverkning.

Nåväl, nästan alla nya märken finner en entusiastisk importör och så var det här också. Svensk generalagent blev omkring 1968 Robert Josephson Bil AB i Norrtälje.

I sin första reklambroschyr beskrev man bilen så här: ”MATRA-Renault är en extrem sportbil som på den europeiska kontinenten har tävlat och vunnit allt som går att vinna med såväl Ford- som Renaultmotorer.

Vagnen är tvåsitsig och med en viktfördelning som är så nära idealet som möjligt, 365 kg bak och 385 kg fram.

I Sverige tänkte man sig att sälja två modeller, Jet 5 och Jet 6 (fast fabriken stavade namnet Djet). 23 000-kronorsmodellen hade en 70-hästars 1 100-kubikare medan motorn i Gordini-versionen var på 1 250 cc och gav 105 hästar.

Matra Djet klassades som mittmotorbil och såg inte alls tokig ut med sin vackert skulpterade glasfiberkaross med jättestor bakruta under vilken man stuvade långfärdsbagaget.

1967 lanserades en version med tysk Ford V4-motor på 1,7 liter. Året därpå försvann Djet och Matra-köparna hänvisades till en sällsynt kantig modell, som kallades 630.

Något år senare tog Simca över Matras sportbilstillverkning – snart var det lika förvirrat kring de här bilarna som mot slutet av BMC/BLMC/Leyland-epoken i England.

Simca-sambandet innebar också att Matra blev en del av Chrysler, som ju vid denna tid hade flera franska intressen.

Tre säten fram
1973 kom en litet annorlunda coupémodell kallad Bagheera. Den hade popupstrålkastare och en småtrind glasfiberkaross som gav plats för tre säten fram! Matra Simca Bagheera var dess fullständiga namn och den fick ett och annat designpris.

Ännu en annorlunda modell var Matra Simca Rancho, som liknade en liten Range-Rover men var mycket plastigare.

Bilen var bakhjulsdriven och inte hälften så terrängduglig som den såg ut att vara. Fast visst var det en lyckad designövning, och modellen byggdes i ganska många år. Fast det är klart att visst var den mer en Simca än en Matra.

1979 bytte Simca namn till Talbot, ett klassiskt franskt märke, och i samma veva kom en ersättare till Bagheera.

Den kallades Murena och hade också plats för tre där fram men såg likväl klart sportig ut. Matras ingenjörer var vana att tänka framåt, uppåt, annorlunda och vips hade de konstruerat någonting alldeles annorlunda, nämligen en bil i så kallad one-box-design.

Den bilen blev Renault Espace! Valet av namn måste ha varit självklart ty Espace betyder rymd, det vill säga sånt som Matra-folket så länge sysslat med!

Espace-modellen byggdes i många år, hela tiden hos Matra, vars personal också fortsatte med andra bilprojekt, bland annat det som blev Renault Avantime.