Det är inte alltid så enkelt att man bara kan montera testutrustningen, köra och mäta och sedan vara nöjd. Vid min senaste testrunda var vinden lite kraftigare än vanligt och påverkan är betydlig.

Det är i och för sig inget nytt att vi har som standard att köra i två riktningar såväl vid mätning av ljud som vid acceleration och bromsning.

Därefter tar man ett genomsnitt. Det skiljer normalt sett väldigt lite. Vi använder V-box som är en mycket pålitlig och skapligt exakt testutrustning. Oftast skiljer det bara tiondelar av en sekund eller om man lyckas pricka riktigt exakt, bara några hundradelars avvikelse.

Men vid senaste körningen då jag mätte acceleration mellan 70 och 110 blev det skapliga skillnader i meter räknat på sexans växel, exempelvis 333 mot 379 m, för en av bilarna. Kollar man däremot skillnaderna procentuellt, så är de i stort sett samma skillnader, oavsett om man jämför acceleration 0-100 km/tim eller 70 – 110 km/tim.

På Hagfors flygplats, där vi oftast kör prestandamätningar kan man enkelt se vindriktning och styrka och det enda man kan göra för att kompensera, är att köra mot respektive med vinden och göra likadant med varje bil.

Det är inte idealiskt men så rättvist som möjligt mot de bilar som jämförs.

Att äga bil och att se den i ett framtidsperspektiv handlar inte bara om att titta på markandsvärdet utan än mer viktigt är det att se vad bruksvärdet ger.

Som ni kanske minns skrev jag för en tid sedan om Prius-ägaren som hamnat i bryderier när verkstaden upptäckte att det var fel på en cell i hybridbatteriet. Ett befarat utmattat batteri skulle kosta en bra bit över 20 000 kronor att få utbytt – och detta på en bil som enligt begprislistorna står i ett marknadsvärde på ungefär samma belopp.

Kunden tog slutligen efter moget övervägande beslut på att låta Toyota-verkstaden öppna batteriet till en kostnad av 5 700 kronor för att om möjligt hoppas på begränsad skada – men dessvärre visade det sig att batteriet också var helt slut.

Första generationens Prius såldes inte ens i över 1 000 exemplar och att hitta en smälld Prius – och helst inte baksmälld – på skroten är inte det lättaste.

Räddningen stod till slut att finna hos Autodemontering i Sjöbo. Ett hybridbatteri som verkat i 20 000 mil, tusen mil längre än den drabbade kundens bil, visade fortfarande rätt effekt.

Kunden fick köpa det för 5 750 kronor inklusive frakt. Toyota-verkstaden återmonterade batteriet utan extra kostnad – snyggt gjort! – och nu rullar Priusen vidare. Och totalfakturan slutade på ”bara” 11 450 kronor.

Enligt Toyota är det ytterst få hybridbatterier i landet som lämnat in på grund av utmattning och då finns det ändå bilar (bland annat taxi) som har rullat mer än 40 000 mil. Det är just det som den här kunden hoppas på – och att bruksvärdet i sammanhanget också betyder något.

Vid vårt sommartest av långtestbilarna bar det sig inte bättre än att vår BMW 118d åkte på en punktering när vi redan var sena på kvällskvisten. Det var dessutom vår praktikant, Alexander Öbom som satt bakom ratten.  Vi körde på E6 norrut. ”Det small som sjutton” berättar Alexander som höll huvudet kallt, minskade farten successivt och kollade.

Det var en mystisk metallbit som troligen virvlats upp av framhjulen, ställt sig på tvären och sedan gått in i bakhjulet med stor kraft.  Bilen har RFT-däck med lagningssats men skadan var stor och lagning var inte att tänka på. Ringde 020 21 00 00, BMW:s nödtelefonnummer och fick inte någon respons. Att själv leta rätt på en gummiverkstad skulle vara bästa lösningen. ”Men jag har ju en ny BMW med mobilitetsservice”, försökte jag.

Till slut körde vi stackars BMW:n  vars däck lät olycksbådande trots försiktig hastighet. Till slut parkerade vi vid en OKQ8- mack, lämnade bilen och fortsatte till natthärberget i Fjällbacka. Dagen därpå jagade jag rätt på närmaste BMW-handlare. Det låg utanför Uddevalla. Men de hade inte samma RFT-däck som vår bil råkade ha, d v s Pirelli. Conti och Goodyear ja. Men inte Pirelli. Att bli bogserad till Uddevalla var inte någon bra ide. Vi skulle i alla fall få fel däck.

Men nu låg det en gummifirma ett stenkast från macken där vi parkerat. Där fanns också ett nytt Continental RFT-däck.  Det kostade 1 600 spänn att få problemet löst.  Men förtroende för den där mobila servicen fick sig en knäck! Vi åkte hem på tre Pirelli och ett Continental.

Jag vill så gärna vara optimistisk! Det är lätt att ryckas med av alla hoppfulla människor bakom Nevs  (National Electric Vehicles Sweden) som köpt Saabs konkursbo för en hittills okänd summa. Visst borde det finnas utsikter för elbilsproduktion i Trollhättan. Nevs tycks ju ha gått seriöst och grundligt tillväga: konsortiet består av precis rätt slags företag och marknadsanalysen verkar vettig. Tillgången till den kinesiska bilmarknaden ger utsikter till försäljningsvolymer.

Men så finns det förstås också ett antal ”men”….

Saab – om nu namnet ska leva vidare – kommer sent in i en teknik som många andra tillverkare redan kommit långt med. Man behöver inte åka längre än till
Göteborg för att hitta redan färdiga elbilar. Första elbilen från Trollhättan beräknas komma om ett och ett halvt år.

Konkurrensen kommer att bli hård för elsaabarna. För att kunna säljas i större antal måste de inte bara vara överkomliga i pris, utan även bättre än rivalerna. Hur ska det gå till?  Har Nevs fått tillgång till någon revolutionerande teknik? Vad som döljer sig bakom det luddiga talet om ”japansk spetsteknologi” avslöjas inte.

Första elbilen ska tydligen byggas av gamla 9-3. Den är stor och tung redan utan batterier. Någon ny modell finns väl inte ens på ritbordet än.

Först nu börjar Nevs leta efter människor som ska ta sig an utvecklingen av nästa generation elbilar. Nu börjar också förhandlingar med underleverantörer. Frågan är: finns det tillräckligt många och skickliga bilbyggare som vågar hoppa på projektet?

Nevs-konsortiet vill göra Saab till ett premiummärke bland elbilarna. Dit är det nog en lång och kostsam väg från dagens tomma fabrik. Jag kan bara hoppas att allt går i lås, att uthålligheten finns – och pengarna.

Har nyligen varit på Lousiana strax söder om Helsingör. Och som alltid bjuder museet på fantasieggande överraskningar. En skevare bil än den österrikaren Erwin Wurm ställt ut är svår att finna.

Var och en som stannar till och betraktar hans Renault 25 gör det med ett leende.  Fysiskt frångår bilen alla principer, men känslomässigt är den helt rätt. Tänk er den krängande bilen i en snabb kurva – det är ju så vi ofta ser på saken.

Och det är väl det som är Wurms budskap, vad vet jag. Som alltid finns det utrymme för tolkningar av alla slag när det gäller modern konst.

Antalet trafikolyckor ökar tydligen igen, efter år av minskning. Hur mycket framgår inte. Men statistiskt kan Trafikverket hävda att 100 liv skulle sparas årligen om alla höll hastigheten. Innebär det att ett antal hundra dödade är accepterat, med de hastighetsbegränsningar vi har?

Lösningen är enkel. Man monterar upp 1 000 nya fartövervakande kameror. Varför inte montera upp 2 000, 3 000 eller 5 000 kameror? Och så kan man ju minska ännu mer på antalet trafikpoliser. Dom gör ju bara samma sak som kamerorna när de väl är ute på vägen med sina bilar.  

Fartlarmet härrör för övrigt från mätningar på 80-vägar som det tidigare varit 90 på. En del av dem är raka, fria från hinder och andra faror, förutom att de inte har separerade vägbanor. Och det innebär självklart större risker.

Men jag tror nog att man borde ta ett mer samlat grepp på trafiken. Det finns ett antal bilister som inte bara kör en km/tim för fort, utan snarare vansinnigt mycket fortare och dessutom kör slalom mellan andra bilar och därmed skapar farliga situationer som aldrig lagförs. Och hur många skåpbilar är det inte som parkerar 4-5 meter bakom andra bilister under omkörning när de inte flyttar sig tillräckligt fort? Det händer varje dag. Betydligt farligare än en km/tim för fort.För att nämna några tokigheter i trafiken.

För övrigt tycker jag att vi ska koncentrera oss mer på att minska all annan brottslighet, som mord, misshandel, stölder, våldtäkter och andra övergrepp och inbrott. I Sverige kan tre personer komma undan ett mordåtal, genom att skylla på varandra. Det är svårare att komma undan en fortkörning!

Tittar ut genom fönstret på jobbet. Det regnar – igen. Och inte måttligt heller.

Kom att tänka på bilkörning, i regn. För 22 år sedan. Marianne Sterner och jag var på väg ner mot bilutställningen i Genève i varsin testbil. Det regnade så in i bänken. Vi körde nog inte mer än 60-70. Då kom plötsligt en karavan med Alfabilar med den där speciella karossen, som jag tror hette Zagato, eller SZ. Dom dundrade förbi oss i en fullständigt obegriplig fart.  Bara inbyggd radar kunde göra den körningen säker! Bromssträckan var säkert minst dubbelt så lång som sikten.

Det här med att köra i regnväder har sina sidor. När första regnet faller efter en längre torr period, kan det bli glashalt innan föroreningar tvättats bort från vägbanan. Jag har själv fått en överraskande sladd, trots att det då regnade ganska måttligt.

Och så har vi ju våra rännor vägen som kan ge ett vattendjup på 3-4 centimeter och då vattenplanar bilen garanterat om man kör 90 km/tim som kanske är den maximalt tillåtna hastigheten. Att däcken med bäst mönsterdjup ska sitta bak vet ni väl vid det här laget?

Jag tror också att, förutom för hög fart, så är den försämrade sikten i kombination med för korta avstånd och oväntade manövrer från medtrafikanter den största olycksrisken. Så vad säger man inför helgen?

Simma lugnt i trafiken. Vi har bara ett liv.

Bilade förra veckan på tvärs genom delar av alperna och fick mitt lystmäte vad gäller tunnlar. Till och från får jag obehagskänslor när man färdas för länge långt inne i ett berg.

Ett sådant tillfälle inträffade i Arlbergstunneln nära St Anton i Österrike. Tunneln är 1,39 mil lång och har mötande trafik och hastighetsbegränsningen är satt till 70 km/tim. Det tycker uppenbarligen flera medtrafikanter är för långsamt, eftersom jag genast fick ett gäng bilar kusligt tätt bakom mig.

Jag har åkt genom andra långa tunnlar och inte känt obehag, exempelvis Mont Blanctunneln (1,16 mil) där säkerheten sattes i fokus efter den katastrofala olyckan 1999 när 41 personer omkom sedan en Volvo-lastbil fattat eld. Här är också hastigheten satt till 70 km/tim, men här finns krav på att ett säkerhetsavstånd på 150 meter ska hållas.

Norska Laerdalstunneln, 2,45 mil, är också föredömligt byggd och bra upplyst. Däremot finns det ett antal rysare på mindre vägar i Norge, kurviga, gropiga och dåligt upplysta. Här är det inte roligt att få en lokalkännande och hetsande långtradarchaffis tätt bakom sig.

Jag mätte ljuset på sommarskottet som Calle Carlquist letade fram i våras. En Porsche 924 i kanonskick, döpt till ”Snövit”. För några dagar sedan fick jag därför möjlighet att köra en sväng med sportvagnen.

Den kändes faktiskt oförskämt bra för att vara 26 år gammal. Motorn går lugnt, fint och snabbt, även om det luktar mer av oförbrända kolväten i bakänden än från katalysatorrenade maskiner.  

Vad som inte är så bra är ljuset. Man kan säga att helljuset lyser som ett halvbra halvljus. Med blotta ögat kan man också se att ljuset från Gammelporschens lampor är mer gult än det borde vara.

Och nu är det för övrigt hög tid att kolla ljuset på egna bilen. Byt trasiga glödlampor. Om det gäller en halvljuslampa fram – byt bägge på en gång. Den andra brukar också ge upp.

Om skenet är gult kanske det är på sin plats att förutom glödlamporna kolla ledningar, jordningar, reläer, batteri, eventuellt laddningsrelä och generatorns laddning.

Låter det jobbigt och dyrt? Det blir varken enklare eller billigare. Bara besvärligare och kanske lite farligare. Lika bra att få det gjort nu!

Måndag. Ny vecka – och ett nytt test. Den här gången är det tre bilar från VW-koncernen som ska nagelfaras och i samtliga fall börjar modellbeteckningarna på ”All…”.   

Skodas nya fyrhjulsdrivna skogsmullemodell heter Superb Alldrive. VW:s motsvarighet går under namnet Passat Alltrack och Audi har döpt sin terrängkombi till A6 Allroad. Alla tre bilarna är byggda enligt samma koncept, men har tre helt olika prislappar.

Audin är i särklass dyrast och kostar i grundutförande drygt 160 000 kronor mer än Skodan – och mitt emellan dem hamnar Passat Alltrack. Frågan är vilken av bilarna som ger mest för pengarna.

Är Audins kraftfulla V6-diesel och utsökta åkkomfort värd alla extra slantar, eller är det Skodas mer bruksinriktade Alldrive-modell som är det rätta valet? Det kan förstås också vara så att lagom är bäst. I så fall är det Passaten som tar hem testsegern.

Fast om detta vet jag i skrivande stund inte ett smack, eftersom vi ännu inte hunnit ut på vägarna med de tre koncernkusinerna. Det enda vi hittills hunnit med är att mäta kupé- och bagageutrymmen.

Och när det handlar om effektiv lastkapacitet kan vi redan nu avslöja att dyrast är långtifrån bäst, särskilt inte när det handlar om att sluka drickabackar. I den grenen är den nästan fem meter långa Audin en klar förlorare, i första hand på grund av det starkt sluttande bakpartiet.

Men A6 Allroad har med all säkerhet en rad andra egenskaper som kan kompensera det tveksamt disponerade kombiutrymmet. Det är dock något vi får återkomma till när granskningen av bilarna är helt klar och vi har vaskat fram en vinnare.

Kolla i papperstidningen i slutet av oktober - där får du reda på hur det gick i ”kusintestet”! 

Jag sitter med listor framför mig och funderar på vad jag ska välja ut. Vilket kul problem!

Det handlar alltså om bilsalongen i Paris som öppnar på torsdag. Alla stora biltillverkare kommer rustade till tänderna med nyheter och det lär bli hektiskt att hinna runt till alla avtäckningar. Som tur är har presskonferenserna lagts ihop hall för hall så man slipper åtminstone springa kors och tvärs. De sju mässhallarna ligger i ett jättestort område nära Porte de Versailles i sydvästra delen av stan.

Men att sitta av varje presskonferens går inte. Det hålls en varje kvart från halv åtta på morgonen till sju på kvällen – 40 stycken. Jag har prickat för elva och ska bland annat lyssna på vad Opelcheferna tänker göra för att övervinna krisen och sen går jag väl till Volkswagen för att få ta del av mer optimistiska tongångar.

Mellan sittningarna måste jag hinna se några bilar. Visserligen har vi haft bilder på många av de stora nyheterna men det är en sak att se en bil på bild, en helt annan att se den i verkligheten och kunna kliva in i den. Jag är förstås väldigt nyfiken på nya Golf men det finns många andra bilar som jag vill titta närmare på. Volvo XC40, förstås, men också BMW:s lilla konceptbil Active Tourer med framhjulsdrift. Sen finns det en del nya roliga små-SUV:ar och antagligen en uppsjö mer eller mindre kloka koncept. Jag lär inte få svårt att fylla de närmaste dagarna!

Nu styr vi stäven mot Danmark och årets stora sammandragning av kandidaterna till titeln Årets Bil. I den lilla byn Tannis i danska Skagen ska jag under den närmaste veckan titta närmare på ett 30-tal modeller. Paradiset för en bildåre! Följ mig på Twitter, @TommyWahlstrom, för kontinuerliga rapporter från arbetet!

Inom motorjournalistiken tar ofta de till synes enklaste övningar längst tid. Fotografering är ett sådant exempel. Vid Årets Bils årliga stora biltest i Tannisby, Danmark, ingår det att ta en samlingsbild av alla kandidater på stranden. Det kan ju förefalla enkelt att bara parkera 31 bilar men det blir ganska komplicerat när alla bilar ska synas och färgerna ska koordineras.

Vi höll på närmare två timmar innan vi lyckats få till det så snyggt som du ser här på bilden. Annars snurrar arbetet på här i Tannis. Jag har kört igenom alla kandidaterna en gång och fortsätter nu att fördjupa mig i de intressantaste.

Till min hjälp har jag Marianne Sterner som kommer att köra vårt omtalade undanmanöverprov så snart vädret tillåter och Mikael Schultz som ska ägna dagen som assistent åt fotograf Simon Hamelius.

Själv ska jag göra ytterligare några filmer tillsammans med videoreporter Fredrik Nyblad. Resultatet av det arbetet kommer du snart att kunna ta del av här på vibilagare.se (här är en film från fotograferingen av bilarna).

Vilken vecka jag lämnat bakom mig! Jag har kört merparten av 68 splitter nya bilar av 29 olika modeller. Det har skett i Danmark, där jag varit assistent till min efterträdare i Årets Bil-juryn, Tommy Wahlström.

Mitt jobb var bland annat att köra undanmanöver med alla bilar. Varje bil kördes minst fyra gånger genom konbanan – det blev sådär 120 vändor med fyra hårda svängar – närmare 500 raska rattvridningar! Det klarades av under en halv dag och konstigt nog hade jag inte träningsvärk i armarna efteråt.

I år får jag inte rösta. Det känns konstigt för jag har varit med och utsett Årets Bil 26 gånger. Nu är jag för gammal för att vara med i juryn – man åker ut när man fyller 65. Men jag har förstås inte kunnat låta bli att fundera på HUR jag skulle rösta om jag fick.

Jag tycker man ska premiera användbara innovationer och då ligger Ford B-Max bra till. Den är extremt lätt att kliva in i eftersom den saknar mittstolpar. Dessutom drivs den av små pigga och snåla trecylindriga motorer.

Även Volvo V40 skulle få höga poäng av mig för sin fotgängarairbag och sina skojiga instrument. Den hejdlösa körglädjen hos Toyota GT86/Subaru BRZ skulle jag också vilja belöna. Om jag fick välja en bil för sina allmänt härliga egenskaper blev det BMW 3-serien och skulle jag utse årets familjebil blev det Fiat 500L, ful men kul, speciellt med en smattrande tvåcylindrig motor.

VW Golf har blivit större men lättare och den nya tekniska basen gör nog bilarna från koncernen ändå bättre. Den får poäng! Jag skulle nog också ge en pinne åt Opel Adam. Inte för att den är så kul att köra, men den går att förändra med paneler, klädslar och färger så att alla Adam-ägare kan bygga ihop sin egna, unika bil.

Hoppsan! Är det redan sju bilar? Fler får inte komma till final. Men jag har ju flera favoriter…

Det är nog tur att det är Tommy som sitter i juryn. Vilka bilar han gillar bäst får vi veta i slutet av december. Vilken tycker du ska bli Årets Bil 2013?