Signaturen Shogun har ett par frågor i min förra bloggpost om slogans i biltidningar. Anledningen till att jag tog upp den här tråden är att jag tycker att det finns ett överflöd av floskler när man ska beskriva den egna produkten, i det här fallet tidningar. "Bäst", "Snabbast", "Hetast", "Allt" och liknande påståenden är väl inget som någon enda människa tar på allvar.  

Eller är det någon som tror att en tidningsköpare framför tidningshyllan tänker: "Oj, den där tidningen säger att den är hetast, den måste jag köpa!"

Det finns förvisso värre saker än att påstå att man är snabbast och hetast men när man gör det utan att belägga påståendet så förvandlas orden till floskler. Och att strö såna omkring sig är förstås heller ingen dödssynd men tämligen meningslöst eftersom ingen bryr sig.

För egen del vill jag veta fakta om egenskaperna hos produkten innan jag bestämmer mig. Till exempel är det svårt att övertyga mig om att jag ska köpa en bil för att den påstås vara  "dynamisk".

Hellre svar på frågor som: Vad drar den milen? Hur många krockkuddar? Lastutrymme? Hästkrafter? Såna saker, fakta som man kan jämföra med andra bilar.

Vad är då vitsen med att tala om att man är störst som Vi Bilägare gör på förstasidan?

Jo, dels är det ett faktum, dels är det ett mått på att väldigt många tycker att tidningen är värd att läsa och dels är det förstås ett argument för annonsörer att köpa reklam i en produkt som når många konsumenter. Bland annat.

Frågan om målgrupp är lite mera komplicerad för en tidning som Vi Bilägare som inte är en nischtidning med ett avgränsat specialämne. Vi försöker göra en tidning som man ska ha mycket nytta och också lite nöje av som bilägare. Det varierar från nummer till nummer vilka dessa personer är.

Gör vi ett stort test av extraljus i vårt ljuslaboratorium så kan resultatet vara mycket intressant för en läsare som annars föredrar en tidning som skriver mycket mer om rallybilar.

Inför vintern är en målgrupp i ett par nummer alla bilägare som ska köpa nya vinterdäck.

Ett stort jämförande test av kombibilar har rimligen barnfamiljer som en viktig målgrupp.

Men att rikta in sig på en enda målgrupp åt gången är vanskligt och lite farligt. Konsten är att skapa en tidningsmix som har både djup och bredd.

Jag håller på att grotta ner mig i nyregistreringsstatistik från förra året och upptäcker att Dacia är med på 15-bästalistan i Västernorrland.

Med 110 sålda bilar förra året har Dacia 1,88 procents marknadsandel i Västernorrland och plats nr 13 på försäljningslistan. Före märken som exempelvis Peugeot, Citroën, Opel, Nissan, Mitsubishi. Inte i något av Sveriges övriga 20 län finns märket med bland de 15 bästsäljande.

Vad är det som gör en rumänsktillverkad fransk (Renault) bil så poppis i just Härnösand, Sundsvall, Sollefteå och Foppaland (Ö-vik), någon? 

ARN ger bilägarna rätt – generalagenten ska åtgärda lackskadorna kostnadsfritt.

Vi Bilägare har berättat om att fyra ägare av Peugeot kombibilar, en 407 och tre 307, klagat hos ARN över lacksläpp på bakluckan (läs artikeln här). Ägaren till en 407 SW fick tidigt besked om beslutet i ARN, nämligen att lackskadan omfattas av lackgarantin och ska åtgärdas utan kostnad för bilägaren.

De tre ägarna av var sin 307 SW har fått vänta på besked men nu har det kommit. I ett av fallen rekommenderas återförsäljaren att åtgärda lackskadan gratis. Däremot avslår ARN bilägarens krav på återköp.

I de två andra fallen tycker ARN att generalagenten K W Bruun och återförsäljaren solidariskt ska avhjälpa lackfelen kostnadsfritt för bilägarna.

ARN har inte mandat att ålägga bilföretagen att åtgärda felen gratis. Vad nämnden gör är att den lämnar rekommendationer och alla seriösa företag följer förstås dessa.

Det borde innebära att även andra Peugeot-ägare som haft problem med lacksläpp på bakluckorna får hjälp att ordna detta kostnadsfritt, utan att behöva gå omvägen via Allmänna reklamationsnämnden.

Läs mer om det här i Vi Bilägare nr 5.

Mornarna har varit kyliga på sistone. I bilen på väg till jobbet har det varit handskar på.

Vilket leder mig in på ett irritationsmoment i långtestbilen jag kör för tillfället: Volkswagen Passat.

Folkans pekskärm, som styr många av bilens funktioner, går nämligen inte ihop med handskar. Att försöka byta radiostation eller att sköta navigatorn med något värmande över fingrarna är ingen idé – det går inte.

Andra tillverkare har löst problemet. Det går till exempel alldeles utmärkt att använda pekskärmen i nya Volvo XC90 med handskar på.

Samma sak gäller en annan bil i årets långteststall: Skoda Fabia. Skärmtekniken finns alltså i VW-koncernen. Men inte i Passat.

Det finns dock en förmildrande omständighet. Passat är utrustad med den kanske bästa uppfinningen sedan skivat bröd: rattvärme. Vilket ju minskar behovet av handskar.

Mina frusna fingrar skulle helst ha både och.

Efter skattepålagan 1 december blev E85 i praktiken osäljbar, kanske med undantag för de mest hängivna miljöivrarna. Priset kommer inte heller att förändras i brådrasket trots beskedet tidigare i veckan. Däremot bör regeringen återkomma till EU och ansöka om skattelättnad också gällande överkompensationsreglerna som var den direkta orsaken till etanolprishöjningen.
 
Det rullar hundratusentals bilar i Sverige i dag som kan gå på etanol. Under de senaste tio åren har samtidigt bränslebolagen genom den tvingande pumplagen investerat i storleksordningen en miljard kronor för att tillhandahålla bränslet på var och varannan mack. Jag menar att det är ett enormt resursslöseri och flera steg tillbaka för klimatnyttan att i en hast bara fullkomligt överge etanolen som alternativt fordonsbränsle.
 
Det besked som regeringen fick tidigare i veckan handlar om att Sverige får ytterligare tre års skattebefrielse för flytande biodrivmedel och fem år för biogas.  EU:s beräkning av skattepålagan för E85 gjordes när oljepriset stod som högst, och då prisskillnaden i Sverige mellan bensin/diesel och E85 var mycket större än den är i dag. Det är just den gamla beräkningsgrunden som svenska regeringen bör åberopa i en ny ansökan om specifikt undantag för Sverige.
 
Det är ju så att Sverige har den största andelen av biodrivmedel för transportsektorn i hela EU. Det borde vara argument nog, sett till det globala klimatavtal som träffades i Paris förra veckan.

Först ska jag säga att det inte är jag som tagit den här bilden, det gjorde en kompis när vi var på väg hem till Uppsala från Stockholm i går.
Det är en Range Rover Evoque som ligger framför, det kanske du kan se? Syns dåligt gör den hur som helst. Skälet återfinns i den urbota dumma bestämmelse som tillåter bilar att köra på enbart DRL-ljus, Daytime Running Lights. Ett påfund ursprungligen från USA.

DRL är den belysning många bilar har när strålkastarvredet är inställt på ”Auto”. Tanken är att föraren inte ska behöva bekymra sig över hur belysningen är inställd eftersom – och här är den kritiska punkten – halvljus och bakre belysning ska slås på automatiskt när det omgivande ljuset så påkallar.

Men det fungerar inte alltid. När bilden togs var klockan halv fem på eftermiddagen och, bortsett från gatubelysningen just här, var det närmast kolmörkt. Precis som baklamporna på Evoque var kolmörka.

Jag tycker mig se fyra bilmärken där ”autoläget” fungerar synnerligen illa: Hyundai, Kia, Renault och Toyota. Range Rover ser man inte riktigt lika ofta men där är det tydligen lika illa. Vilken smal sak vore det inte för dessa märken att ordna det här?

Eller hur enkelt och mycket bättre vore det inte att inte tillåta ”DRL-läge” alls i vårt land? Det passar helt enkelt inte här, även om vi nu går mot ljusare tider. 

Jag talar förstås om Vi Bilägares fem sprillans nya långtestbilar, som precis köpts in och under 2016 tillsammans ska avverka minst 20 000 mil. Vi kommer som vanlig att följa bilarna minutiöst och leverera täta rapporter – både på hemsidan och i papperstidningen - om kostnader, förbrukning, glädjeämnen och fadäser. Kort sagt; allt som drabbar bilarna under året ska noteras och publiceras.
 
Vad årets fem bilar heter är tänker jag dock inte avslöja här. Det berättar jag först i januarinumret av papperstidningen som kommer ut i januari. Då görs en utförlig presentation av 2016 års långteststall.

Men som läsare är du självklart välkommen att redan nu gissa vilka bilar vi köpt in i år. Som en liten hjälp på traven kan jag tala om att tre av dem har asiatiskt ursprung och att två kommer från Tyskland. Bra att veta är också att prisgapet är stort; inköpskostnaden för bilarna varierar mellan drygt 230 000 och strax över 383 000 kronor.

Fler ledtrådar kommer i mellandagarna…

I den Vi Bilägare som nyligen kommit ur till våra prenumeranter ger vi historiska tillbakablickar på nio av våra 14 långtestbilar. För tre av dessa gör vi avskrivning, bland annat just för Opel Ampera.
 
Bilen har genom åren varit ett nöje att köra – tyst, komfortabel och stabil. Lägg därtill nollutsläpp, så länge batteriet har kapacitet att leverera. För vår del har det handlat om 6-7 mil med fulladdat batteri. Därefter tar bensinmotorn över.
 
Problemet med att vara Ampera-ägare är att tillverkningen har upphört och därmed blir det fortsatta ägandet mer osäkert. 149 bilar har sålts i Sverige och för service är man beroende av en verkstad på näravstånd, endast ett fåtal av Opels egna har behörighet för laddhybrider.
 
Värderingarna av laddhybrider och elbilar på andrahandsmarknaden är ännu svårbedömd. Som alltid handlar det om tillgång och efterfrågan. Förhoppningsvis kommer läget med tiden att stabiliseras, och förmodligen blir det bättre när laddhybriderna nu också återfinns i några av biltillverkarnas ordinarie modellutbud, typ med Volvo V60 eller VW Passat.

Tajmingen kunde väl inte vara sämre. Samtidigt som vi hör på nyheterna hur det elaka zikaviruset sprider sig explosionsartat Syd- och Centralamerika är den indiska biltillverkaren Tata i färd med att lansera en ny modell med namnet Zica.
 
Lite otur kanske men taskig research mest av allt.
 
En annan bil vars namn får mig att tänka på virus och sjukdomar finns i årets långteststall. Mig veterligen finns ingen åkomma som heter Levorg, men jag kan inte låta bli att tankarna rör sig åt det hållet när jag hör namnet på den nya Subarun.

 
För oss som inte finner det självklart påpekar den japanska tillverkaren att namnet kommer från orden LEgacy, reVOlution och touRinG.
 
Inte alls långsökt…
 
Själva bilen verkar det inte vara något fel på, tvärtom gjorde Levorg bra ifrån sig under årets vintertest (nummer 3/2016), men namnet är allt annat än vackert.
 
Finns över huvud taget något fulare bilnamn?

Trevligt med nytt 3-årsavtal för Svenska Rallyt AB. Frågan är bara hur riktiga vintertävlingar ska säkras för framtiden.
 
Om det är något som är säkert så är det att vi inte längre kan lita på klimatet. Jag har bevakat Svenska Rallyt varje gång sedan 1978, totalt 38 gånger. Vid två tillfällen har rallyt uteblivet, 1990 på grund av snöbrist och 2009 då Norge tillfälligt tog över evenemanget.
 
I övrigt har rallyt kunnat genomföras, men många gånger med aldrig så liten marginal mellan tövädersperioderna. Förra veckan var det många med mig som var övertygade om att det inte skulle bli något mer VM-rally i Sverige. Faktum är att det hängde på en enda SMHI-prognos, annars hade det varit 15 miljoner back, konkurs, och adjöss med VM-statusen.
 
Tack vare 4 000 tappra funktionärer, en liten köldknäpp, och till och med lite snöfall, kunde rallyt genomföras i en bantad version. 80 miljoner TV-tittare världen över fick se vad de förväntar av ett vinterrally, ett vitt täcke på marken och lite snörök. De bilderna var viktigare än någonsin att förmedla.
 
WRC-promotorn gav efter rallyts slut arrangörerna ett nytt treårskontrakt, men med förbehållet att årets kaos aldrig mer får uppstå. I klartext betyder det en nordligare sträckning och på högre höjder. Det lär bli mer Norge och mer Dalarna framöver, en flytt till Östersund eller Kiruna lär inte finnas på agendan med tanke på infrastrukturen och den intrimmade funktionärsstaben.
 
Likenässträckan, en förar- och publikfavorit, fyra mil lång, kommer säkert att återuppstå. Bra vägar finns också i Mattila-området i norra Värmland.
 
Frågan är bara var rallyts huvudort och serviceplats ska förläggas? Från Karlstad är det 20 mil upp till norra Värmland. I Hagfors, Sunne och Torsby är det knapert med hotellkapacitet. Nu är det högtid att börja tänka i andra banor.
 
Mitt enkla förslag, utan att i detalj ha studerat alla förutsättningar, är att börja kika på Sälen. Här finns det hotellkapacitet, allra helst som rallyt körs när det är ännu är lågsäsong i backarna mellan julhelgerna och sportloven. Till Höljes rallycrossbana är det inte mer än åtta mil via Rörbäcksnäs och till norska Elverum, för kopplingen till Norge, 13 mil. I Sälens närhet finns också Lima som årligen genomför ett av landets bästa vinterrallyn.
 
I ett framtidsperspektiv kan man från Sälen både åka söderut mot Värmland och fortfarande få med några av de klassiska sträckorna, västerut mot Norge eller varför inte norrut mot Särna, ett av Mellansveriges pålitligaste köldhål. Sälens Högfjällshotell, där den årliga försvarskonferensen hålls, lär kunna fungera lika bra som högkvarter i rally-VM.

Tjoff sa det, så var den nya Toyotan förstörd!

Ibland händer det tyvärr att vi själva orsakar skador på våra långtestbilar. En bil som nyligen drabbades av en incident som resulterade i ett veckolångt stillestånd på verkstad är Toyota Avensis.

Så här gick det till: en inlånad hjälpchaufför missade i mörker och snöyra att vägen han åkte på var åtsnörpt av en fartsänkande chikan. Han brakade rakt in i den höga stenkanten med påföljd att både däcket och fälgen på högersidan fram förstördes totalt.

Men inte nog med det. Även hjulupphängningen fick skador och måste repareras – och det blev inte billigt. Verkstadsnotan gick på över 24 000 kronor. Men som tur är täckte Toyotans vagnskadegaranti större delen av kostnaden och långtestkassan belastades bara med självrisken.

Resten av bilarna i årets långteststall – Audi A4, Mazda Miata, Opel Astra och Subaru Levorg - är lyckligt nog hittills skadefria och börjar så smått närma sig sina första 1 000 mil.

Innan året är slut ska de ha hunnit avverka minst 4 000 mil vardera… 

Det blev ännu en vinst för Opel i Årets Bil 2016. Astra var inte min personliga favorit men absolut en värdig vinnare. Opel Astra har tillhört favoriterna inför årets omgång av Europas mest prestigefulla bilpris. Det är en modern mellanklassbil, byggd med fokus på att vara energisnål, säker och uppkopplad. Astra erbjuder bland annat intressanta detaljer som annars vanligen återfinns ibland lyxbilar, t ex stolar med massage och adaptiva LED-strålkastare.

Personligen tycker jag dock att Opel kunde ha levererat mer när det kommer till säkerhet och miljö. Autobromssystem finns visserligen men klarar inte oskyddade trafikanter, de fina Matrix-ljuset förlorar snabbt sin glans eftersom strålkastarrengöring saknas och bara bensin eller diesel-motorer erbjuds. Inga alternativa bränslen eller hybrider finns att tillgå.

För mig var det tvåan, Volvo XC90, som var mitt val inför årets omröstning. Volvo har uttalade ambitioner när det gäller säkerhet och miljö som tilltalar mig. Tyvärr är nog XC90 alltför dyr för att kunna hävda sig i dessa sammanhang. Men för Volvos del går snart nästa tåg – S/V90 tävlar i Årets Bil 2017!

Att Mazda MX-5 tog bronspengen glädjer mig! Roligare kan man inte ha på fyra hjul just nu!

Tommy Wahlström är Vi Bilägares representant i juryn som utser Årets Bil. Juryn består av 58 motorjournalister från 22 länder. Såhär röstade han:
Volvo XC90: 9 p
Audi A4: 6 p
Skoda Superb: 4 p
Opel Astra: 3 p
Mazda MX-5: 2 p
BMW 7-serie: 1 p
Jaguar XE: 0 p

Jag har blivit förälskad igen och det är en härlig känsla. Men det är inte så att jag tröttnat på min kära hustru Kerstin, som jag hållit ihop med ända sedan slutet av 70-talet.
 
Nej, den här gången handlar det om plåtkärlek och föremålet för mina känslor är en kvick, snitsigt formgiven och alldeles underbar liten bakhjulsdriven sportvagn som populärt går under beteckningen Miata.
 
Jag talar förstås om långteststallets Mazda MX-5, som jag nyligen tagit över efter kollega Calle Carlquist och nu ska leva med under knappt två månader.
 
Som praktiskt bruksfordon har Miatan givetvis inte så mycket att komma med, så på den punkten blir det tummen ned. Men som glädjespridare är bilen helt fenomenal. Man blir på gott humör varje gång man, med viss möda, lyckas krångla sig ned i sittbrunnen och kicka igång 1,5-litersmotorn på 131 hk.  
 
Det kanske inte låter som om 1,5 l/131 hk skulle kunna sätta särskilt mycket sprutt på bilen. Men, jag lovar, som förare har man roligare i MX-5:an än i de flesta betydligt mer effektstinna och prestigeladdade sportvagnar.
 
Heders åt Mazda som sätter körkänslan i högsätet och fortsätter att producerar enkla, hyfsat billiga och mycket kompetenta sportvagnar!
 
Men för att stå ut med bilen på snabba landsvägsetapper krävs öronproppar. Den bullrar alldeles infernaliskt. Ljudisoleringen glömdes uppenbarligen helt bort när MX-5:an konstruerades.
 
Fast det är i viss mån förlåtet  - billiga öronproppar finns ju på närmaste apotek…

Under de sista åren har dock Mercedes fattat några obegripliga beslut – dels har det dröjt ovanligt länge innan autobroms varit standard på alla Mercedesbilar, dels har de slopat strålkastarrengöring på de senaste modellerna.

Men det allra värsta är att de har börjat med LED-ljus i dimbakljusen.

På svenska vintervägar brukar det samlas en hel del snö på bilarnas bakpartier. Snö som energisnåla LED-bakljus inte förmår att tina, då de inte ger ifrån sig tillräckligt med överskottsvärme likt traditionella halogenlampor. Vid tuffa förhållanden med kraftig snörök brukar det ilsket röda dimbakljuset bli den enda ljuskällan bakåt på moderna bilar.

Nu när Mercedes även infört LED-ljus i dimljuset kommer vi få se nya Mercedesbilar helt utan belysning bakåt när sikten är som sämst.

Tydligen är det viktigare att skryta i pressmaterialet om antalet LED-lampor på sin nya modell, än att motverka whiplashskador för sina nordiska kunder. I mina ögon är detta ett allvarligt säkerhetsproblem som Mercedes inte har en lösning på i dagsläget.

Under E-klasslanseringen frågade jag representanter för Mercedes Sverige om de planerar att införa ett Sverigeanpassat vinterpaket med bättre belysning för oss i kalla Norden. Svaret blev en väl inrepeterad förklaring att de svenska kunderna inte har klagat på den slopade strålkastarrengöringen eftersom LED-strålkastarna ger ett tillräckligt bra ljus ändå, plus att designen leder undan smutsen från lyktglasen.

Men när jag ställde en följdfråga och påpekade riskerna med LED-lampor i dimbakljusen möttes jag av tystnad. Sannolikt hade ingen av de tillfrågade representanterna från det svenska Malmökontoret tänkt på snöröksproblematiken

Efter en stunds betänketid kom några stakande, osäkra formuleringar om att det är svårt att påverka produktionen i Tyskland.

Frågan är om du som kund vill sätta din familj i en bil som blir helt osynlig för bakomvarande medtrafikanter på väg till semesterfirandet i fjällen?

Så länge svaret är ja kommer idiotin med LED-ljus i dimbakljusen att fortsätta.

Om tillräckligt många svenskar svarar nej, kommer vi få se en annan lösning för oss med vinterväglag.

Berätta gärna din åsikt till din lokala Mercedeshandlare.

De vet att kunderna röstar med fötterna och kan gå någon annanstans om produkten inte passar.

Vi bilar på M61:an på väg in mot Manchester. Då händer det. Ett spännband från flaket på en mindre lastbil släpper och en vattenbehållare, typ av kylskåpsstorlek, dunsar ned på filen bredvid oss.

Ett ögonblicks verk kan få katastrofala följder. Vi har tur när vi sitter i vår hyrbil på väg från West Yorkshire till Manchester. I backspeglarna ser vi att den bakomföljande bilen rammar rätt in i ”skåpet”.  Bilen ställer sig på tvären och för all annan trafik blir det tvärstopp, och gissningsvis kilometerlånga köer för flera timmar framåt. I vänsterfilen några hundra meter längre fram har lastbilsföraren bromsat in, medveten om att höga böter för ovarsamhet väntar.

Jag har varit med om liknande händelser på vägarna förr, men aldrig så här nära en katastrof. Amatörlastade och slarvigt surrade prylar på vagnar, flak eller tak är en rysare. Min medresenär Håkan Strandman berättar att han häromåret till och med fick bromsa in för rullande timmerstockar från en timmerbil under ett av sina många fotouppdrag i norra Värmland.    
 
Ett ögonblicks verk kan vända upp och ned på hela ens liv. Väl inne i Manchester har jag tur i oturen igen. Jag snubblar under en tiondel av ouppmärksamhet och faller handlöst i en feldesignad trappa utanför Manchester Arena. Jag tar emot mig med vänster handled och som ett under klarar jag mig utan benbrott visar röntgen senare.
 
Handleden är paj för en tid framåt och att växla med vänstern är bara att glömma, liksom att skriva alltför långa berättelser som den här.
 
Nästa dag är trappan avstängd. Kanske har jag gjort en insats trots allt, för att förebygga fler olyckor. Britterna är världsmästare på kameraövervakning på offentliga platser. Och självklart har mitt fall inte gått obemärkt förbi.